Föräldraledighet - himmel eller helvete?
Publicerad 6 december 2011 09:45 2 KommentarerNär du blir förälder för första gången förväntas du ge upp allt skriver Sofie i Veckans krönika här på minbebis. Hur känner du inför/under din föräldraledighet? Tyck till!
Veckans krönika skriven av MammaPappaBarn
Jag har funderat lite kring föräldraledigheten och hur alla har så olika uppfattningar om den. När man blir förälder förväntas man ge upp allt man är och helt och hållet ägna sig åt sitt/sina barn. Allt ska handla om barnen och de kommer i första rummet. Jag tycker de ska komma i första rummet, absolut, men samtidigt måste jag kunna klämma in mig själv där också. Även om det blir fullsmockat och svettigt så måste jag också få plats. Eller?
Den omtalade "egentiden"
Det känns faktiskt egoistiskt att tänka på vad jag vill när jag precis fått en liten bebis att ta hand om. Tanken med föräldraledighet är ju att man ska ägna sig åt sitt/sina barn. Varför ses det som själviskt när man vill tänka på sig själv en stund? Många blir hackade på när de bestämmer sig för att lämna sin lilla bebis med barnvakt för att kunna komma ut med tjejkompisarna och roa sig. Kanske är det detta som behövs för att man ska kunna vara en bättre mamma? Kanske behöver vissa mammor komma tillbaka till arbetslivet tidigare än förväntat, för att kunna vara bättre mammor när de väl är hemma?
"Ibland känner jag mig socialt uttorkad"
Föräldraledigheten är inte bara myspys och kärlek, det innebär ofta trötthet, tålamodsprövande och ett lättare socialt utanförskap. Alla man umgås med annars har ju sina egna liv som fortsätter som vanligt med jobb, skola och familjeliv. Inte har de tid med en översocial, pratsjuk föräldraledig morsa som faktiskt hade kunnat stanna hela dagen för att det är så trevligt!
För mig innebär föräldraledigheten inte bara värdefull tid med mina barn utan även en tid då jag känner mig utanför. Jag har inget jobb att gå till, jag träffar knappt några människor och ibland känner jag mig socialt uttorkad.
"Himmel och helvete"
Tacka vet jag bloggen! Även om jag sitter själv framför datorn så känns det socialt att se vad andra har skrivit och det värmer att det finns människor som faktiskt läser och intresserar sig för det jag gör. För mig innebär föräldraledigheten både himmel och helvete.
Sofies blogg på minbebis: mammapappabarn
Stina Sandström
stina@minbebis.com
Läsarkommentarer (2)
Kommentera
Jag känner så väl igen mig i det du skriver!
Min egentid är oerhört värdefull, och viktig, för mig. Jag behöver den för att kunna ladda batterierna och vara en bra mamma. För mig känns det väldigt logiskt och helt normalt att känna så.
Jag har också stött på oförstående och trångsynta människor som tyckt att jag har överreagerat och så vidare. Jag försöker att se förbi dessa människor. Alla är vi olika, med olika behov.
När vår son var ca 3 månader hade jag och min sambo vår första diskussion kring detta. Han kunde inte riktigt förstå vad som var så jobbigt med att vara hemma på dagarna med vår snälle son (nu har han dock ändrat uppfattning helt :) Jag drog ett likhetstecken mellan föräldraledighet och heltidsarbete. Man kliver upp på morgonen, gör sina "plikter" med matningar, "kräktorkningar", blöjbyten, nattningar, BVC-tider osv. Sedan ska det ställas iordning för övriga familjen lagomt till middagen. På kvällen gör man allt man inte har hunnit med på dagen och vid 22-tiden är man helt slutkörd.
Nu, hur konstigt det än låter, så skulle jag självklart inte välja bort min hemmatid med mina barn. Absolut inte! Men jag vägrar att skänna skam och skuld för att jag kräver egentid!!!
Tack för att du tog upp ämnet!
Tyckte faktiskt inte att föräldraledigheten var speciellt kul eller givande alls de första 6 månaderna. Sonen hade kolik och skrek dygnet runt, sambon fick iaf komma iväg till jobb och pausa 8 timmar om dagen och jag var allmänt nere och avundsjuk på detta. I vårt fall gick det att lösa genom att jag började jobba 20% när Julian blev 4 månader och därmed blev tisdagen "min" dag! Det kändes underbart att få sova ut på natten och sticka iväg kvart i 6 på morgonen för att umgås med vuxna hela dagen och sen komma hem till Julian som man saknat som en galning.
Nu o andra sidan när han är 1 år är föräldraledigheten skitkul, nu är det full rulle och man leker på ett annat sätt, nu önskar man att man kunde vara hemma några månader till ;)