Veckans krönika -  “Jag vill också ha en bebis”

Veckans krönika - “Jag vill också ha en bebis”

Publicerad 29 november 2011 09:47 16 Kommentarer

Mamma Jennie: Vet inte hur många gånger jag har hört den meningen när de sett Milian, “jag vill också ha en bebis”. Det är oftast mina jämngamla vänner som säger det (22-23 åringar). Missförstå mig inte.

Varje gång tänker jag “åh herregud, skaffa inte en bebis nu, det är inte att bara att vilja ha en bebis, det är så mycket mer”. Det är inte det att jag inte vill unna mina vänner det bästa som finns här i livet men när man formulerar det “jag vill också ha en bebis” (för att de är så gulliga) så känner jag att då är man inte riktigt insatt i alla sidor av att faktiskt ha ansvar för ett liv – hela livet ut.

Det är inga rosa moln man svävar på även om livet man skapat är det underbaraste man har och även om man älskar honom/henne mer än själva livet. Småbarnstiden ÄR jobbig, den tär på en såväl psykiskt som fysiskt och jag tror att är det någon gång i livet som man verkligen måste vara stark så är det nu.

Den "perfekta" graviditeten - inte hela sanningen

Jag hade vad andra kallar en underbar graviditet och en perfekt förlossning! Men tänker jag efter så är det jag själv som målat upp denna bild för omgivningen om hur det var. Jag är inte den som gillar att klaga i onödan och ja, jag hade faktiskt stunder under graviditeten som var jätte jobbiga.

Förlossningen var också bra, eftersom jag sagt till alla hur jäkla häftigt det var och att jag gärna gör om det snart igen. Men tänker jag efter så visst fasen hade jag så ont så att jag trodde jag skulle tuppa av under värkarna, och ja mina värkar började tidigt söndag morgon (dock bara som molvärkar) och sedan föddes Milian över ett dygn senare.

"Andra har det sämre"

Så, när sedan Milian kom till världen så fick vi ju världens underbaraste lilla unge. Han var så tacksam, sov bra om nätterna, amningen fungerade super bra, han tog napp direkt, han kunde ta flaska vid 2-3 mån ålder om någon skulle passa honom, han har aldrig varit akut sjuk och knappt haft några förkylningar. Vi har helt enkelt haft tur! Då sker samma sak här, någon frågar hur nätterna är och man svarar” ja, helt ok eller jo, han sover rätt bra faktiskt” (man vill ju inte klaga då man vet andra har det sämre). Man är inte först med att klaga men egentligen döljer man något på insidan, innanför de stängda dörrarna.

"Halvvägs ner i graven"

Milian var som sagt en snäll bebis och är fortfarande det men alla dessa faser de går igenom är inget som jag visste om när jag väntade honom. Att man inte skulle få sova hela nätter på läääänge – visst detta visste jag och att det skulle bli många sömnlösa nätter… Men så här många? Så här länge? Det som håller hoppet uppe om att få sova är att man vet att en dag vänder det (för att sedan vända tillbaka igen). Det blir ljuset i det hela – en dag vänder det och då kommer man vakna utvilad och springa in i hans sovrum för att se så att han andas!

Inte förens fram tills nu visste jag att kroppen kunde klara så mycket slitage, så många avbrutna nätter, så många stressiga måltider, så mycket skrik, utmattning och kärlek på samma gång! Det är precis som att människokroppen var förberedd för detta också – hade jag inte varit det så hade jag nog varit halvvägs ner i graven. Men precis som att man har oanade krafter för att klara av en förlossning så har man också fått sjukliga krafter för attt klara av småbarnstiden!

Ja!

Livet som förälder är underbart! Det är inget av vad man kan föreställa sig, man kan nu förstå sina egna föräldrar i allt de sagt och gjort. Kärleken till ens barn är obeskrivlig – även om tankarna ibland skulle vilja kasta ut ungen ur fönstret – så gör man ju inte det för att kärleken övervinner allt.

Och ja, det är en trött, sliten morsa som skriver just nu! Milian är 9,5 månader och inte nog med att man haft avbruten sömn fram tills nu så är han inne i världens hemskaste, jobbigaste fas någonsin. Ni som har/har haft barn i denna ålder vet “Separationsånges fasen” som vi så fint kallar det! Jag skulle vilja kalla det något i form med “Gör-ett-helvete-för-dina-föräldrar-nu-när-musten-ändå-snart-sugits-ut-fasen”.

En trött morsa! Men icke bitter – jag ser som sagt ljuset i det hela och jag ser så mycket framemot en ny graviditet snart och att gå igenom småbarnstiden ännu en gång ! Dessutom ser jag så mycket framemot att möta Milians alla faser, stunder och olika åldrar med dess olika charm. I’m ready, klarar min kropp detta då klarar den allt.

Läs hela krönikan i Jennies blogg!

Känner du igen dig? Tyck till!

Stina Sandström
stina@minbebis.com

Sätt betyg:
(2.87) 371 Röster


Läsarkommentarer (16)


  • Sophie Tis 29 nov 11:05

    Det är så olika, känner inte igen mig. Jag har verkligen haft superlätta graviditeter utan några krämpor och lugna bebisar som bara ätit och sovit. Min bebis sover hela nätterna, ofta från 22-09.30, utan att vakna på natten och äta.

  • MariaTheres Tis 29 nov 13:30

    Ännu en krönika från verkligheten. Trevligt! Jag kan säga att jag håller med dig i precis allt du säger :)

    Sophie: Och förlossningen var smärtfri och alldeles, alldeles underbar också? ;)

  • Carro Tis 29 nov 13:33

    Jag tror dina vänner kan räkna ut med lilltån att det inte bara är som att gå på rosa moln att ha barn.. Du kanske själv skulle tänka varför du skaffade barn, om det är exakt som du trodde. Troligtvis inte.
    Du säger först att han sover bra och sen att du inte sovit en enda hel natt. Båda mina bebisar har sovit hela nätter från typ tre månader, det är ganska vanligt. Det är bara för att vi har Facebook som gör att man oftast får veta de som inte får sova känns det som.

  • MariaTheres Tis 29 nov 13:37

    Ännu en krönika från verkligheten. Trevligt! Jag kan säga att jag håller med dig i precis allt du säger :)

    Sophie: Och förlossningen var smärtfri och alldeles, alldeles underbar också? ;)

  • Mephala Tis 29 nov 14:11

    Sovit hela nätter från tre månader? Första sov sin första hela natt från det hon var sju månader, men fortfarande kommer hon ofta ner efter halva natten till vår säng och lägger sig. Andra sov inte en hel natt förrän hon var 10 månader eftersom hon ammade var tredje timme fram tills dess.
    Men jag tror ingen kan riktigt förstå hur livet blir efter man har fått barn, det är nog en smärre chock för de flesta.
    Tycker för övrigt det var en bra krönika!!

  • Molly83 Tis 29 nov 14:13

    håller med dig delvis.. min 1a son var väldigt enkel! faserna var korta och lätta.
    men min 2a son.. varje fas var ett helvete! om han hade kunnat så hade han bott innanför skinnet på mig igen!!! ;))
    däremot sov 2an mycket bättre och hela nätter från 2½mån ålder (vid sjukdom så vaknade han givetvis, och det var perioder han kunde vakna då med, men så fort vi la honom i eget rum så gick det jättebra!! undrar fortfarande varför vi inte testade tidigare, han blev så uppenbart störd av oss andra när vi sov i samma rum :P)..

    1a året är inte att leka med, mina två är nu 19mån resp 32mån och vi får oftast sova om nätterna, faserna är inte alls lika jobbiga nu med vår 2a.. och vi börjar längta efter en 3a ;)))

    Men ja.. jag tror de allra flesta som har en bra verklighetssyn på livet förstår att en bebis inte bara är rosa fluffmoln och gullegull ;)))

    /molly

  • Mamma Jennie Tis 29 nov 14:26

    Svar Carro. Jo, de flesta vet nog att det inte är enkelt, men ärligt så känner jag inte att alla vet det. På sättet de pratar kan man förstå lite hur mycket de egentligen vet. Milian sov väll ok, fram tills 2-3:e månaden och efter det kom väll vändningen. Men han är absolut en vad man ska kalla "snäll bebis", dock som jag skriver så upplever vi alla småbarnstiden olika. Det är oftast inte bara utifrån vilket barn vi har, utan hur vi som föräldrar är innan vi skaffar barn, hur förberedda är vi psykiskt och fysiskt samt vad har vi för förväntningar? Är man smått deprimerad och har massa höga förväntningar så är det klart att småbarnstiden kan komma att upplevas som svår. Som sagt detta är hur jag upplever och upplevt det sen visst skrev jag krönikan på en väldigt tröttsam dag. Men mitt budskap var att det är inte alltid som det verkar och vissa mammor/pappor är bra på att få det att verka så mycket bättre än vad det egentligen är. Ville bara skriva om mindre sköna stunder som mamma också. Men jag skriver oftare om bra stunder i min blogg.

    Skönt att dina barn sovit så bra, tror dock inte bara det är på facebook man hör om dåliga sovvanor utan många mammor i min omgivning har barn som sover dåligt. Så tror det är 50/50 : )

    Tack ni andra också för bra kommentarer ; )

  • Anna Tis 29 nov 16:33

    Blev mamma när jag var 18 är idag 22 och har två barn och kan verkligen säga att det är som att gå på rosa moln när man får barn, tror inte att mina barn är ovanligt snälla men allt bli väl vad man gör det till dom vaknar fortfarande ca 2 gånger per natt men det bli ju bara jobbigt om jag tycker det.

  • Sanna Tis 29 nov 17:48

    Min dotter har sovit hela nätter ifrån dag ett och visst låg hon och snuttade på mig om nätterna, men eftersom vi delade säng var det inga problem och jag behövde inte ens vakna eftersom hon själv sökte sig till bröstet i mörkret. Så har aldrig haft problem eller varit vaken halva nätterna etc. hade även en väldigt lätt och snabb förlossning, men visst gjorde det ont men det var inte i närheten av det jag hade föreställt mig.

    När det gäller amning fungerade den ifrån start också, hade lite svårt första dagen bara men när jag fått in snitsen så gick det som på räls sen och det fanns gott om mjölk.

  • Anna Tis 29 nov 20:20

    Bra krönika! Visst är alla bebisar olika, men skönt att för en gångs skull få höra annat än att det bara är "mysigt och underbart" att ha en liten bebbe! Själv har jag en dotter på 13 månader och hon har fortfarande inte sovit en hel natt! Bästa kompisens kille började sova hela nätter först vid 18 månaders ålder. Så ni som har sömninga bebbar, grattis! Men som sagt kroppen klarar så mycket, och jag tror att jag den dagen det är slut kommer sakna nattamningarna. Faktiskt!

  • Carro Ons 30 nov 17:13

    Måste be om ursäkt för mitt otrevliga inlägg och meddela att jag hade två katastrofförlossningar. En med akut snitt den andra med sugklocka efter tre dygn. Man glömmer så snabbt..

  • Mamma Jennie Tor 1 dec 21:48

    Carro. Det är väll inget att be om ursäkt för? Det är så som du upplever det hela ju och alla upplever olika! Det är bra med olika åsikter, krönikan är inte skriven för att passa alla eller för att alla ska tycka om den. : ) Förstår att hälften här håller med och hälften inte.

  • Noomi Tor 1 dec 23:20

    varför verkar dom flesta ha så bra förlossningar och så snälla barn?...eller tja..mitt barn är förvisso snällt. men han lider så mycket av magsmärtor pogrund av koliken och han sover inte alls på nätterna så både jag och min man går in i väggen. och på min förlossning trodde jag typ att jag skulle DÖ...! och jag mins det även det idag hur jag sa "aldrig mer!!" och jag förstår fortfarande varför jag sa det... min graviditet va ett helvette det meeed!... spydde och mådde illa som ett as och var ständigt yr och kröp för det mesta på golvet och var tvungen att hålla i alla hyllor och bord för att inte ramla ihop. sen inte tala om foglossningen!... och sen alla F*****g pinvärkar och förvärkar man gick med hur länge som helst och det tog verkligen på psyket! mådde jätte dåligt!... jag ångrar verkligen inte mitt barn! han är underbar och kan inte tänka mig ett liv utan honom. men kan inte sluta förvåna mig över hur BRA alla lyckas ha i båda sina graviditeter och förlossningar..typ....fusk eller nått... men jaaa....bra artikel faktiskt känner igen just dedär att folk runt om kring tror att det bara är massa gulligull...

  • Besa Fre 2 dec 00:55

    Jen, min Lea är 8 månader och hon vaknar fortfarande 4 ggr per natt, så jooo du har en snäll bebis :)

  • BloggMamman Mån 5 dec 20:45

    Det man kanske ska fråga sig är varför målar man upp bilden av den perfekta graviditeten för sin omgivning, varför målar man upp att barnet sover perfekt när det inte är sant och varför beskriver man förlossningen som "jäkligt häftig" om man hade så ont att man trodde man skulle svimma?

    Det är ju just dessa osanna beskrivningar som gör att dessa "rosa små fluff moln" hamnar på mammahimlen, det är ju just denna hysteri om det perfekta livet som gör att mammor får extremt dåligt mammasamvete!

    Varför inte vara ärlig mot sin omgivning?
    Varför inte säga att förlossningen var hemsk?
    Att graviditeten var skitjobbig och att ungen aldrig sover?

    Att erkänna att saker är jobbigt är inte samma som att man är en dålig mamma och att man inte älskar sitt barn!

    Själv fick jag barn när jag var 22år (och 28år och 29år) och jag tror aldrig man kan vara förberedd på hur det är att bli mamma- oavsett om man är 22år, 30år eller 45år...

    Men det är bara vad jag tycker :)
    /
    BloggMamman- en humorblogg om BloggMammor o Mammaliv

  • Mamma Jennie Tis 6 dec 11:49

    Bra skrivet BloggMamman! Håller med dig till fullo. Jag ska bli ännu bättre på att säga vad jag tycker, känner och tänker. Oftast är jag ärlig om det men man drar sig gärna för att säga de värsta sakerna. Kanske just av den anledningen som du beskriver - man vill ju inte framstå som en "svag" morsa i dagens samhälle. Man vill ju helst inte höra "Det var du som ville ha barn nu eller ung"..

Vill du slippa fylla i texten ovan så registrera dig gratis här.



Support: support@minbebis.com     Press   Priser och info

Annonsering 08 - 20 79 58

Mail: info@minbebis.com     Adress: Min bebis Allt för föräldrar, Malmskillnadsgatan 39, 111 38 Stockholm