Veckans krönika - Brevet om cellprovtagning

Veckans krönika - Brevet om cellprovtagning

Publicerad 15 mars 2012 23:07 3 Kommentarer

En gång vart tredje år får jag ett brev i brevlådan. Ett likadant brev som alla andra kvinnor mellan 23 och 49 får var tredje år. Ett himla viktigt brev. Om cellprovtagning. Cellprovtagning för att kolla så att man inte är på väg att få livmoderhalscancer.

Alla kvinnor jag känner blir lite illa till mods när det där brevet landar på hallmattan. Det är jobbigt att behöva gå på kontroll, jobbigt att klä av sig på underkroppen och blotta sig. Jobbigt att tänka på sin egen dödlighet. På cancer. De flesta känner någon som har fått cancer, någon som överlevt, någon som kämpar eller någon som inte längre finns hos oss. Det är tungt, svårt och svart. Kanske är det därför så många kvinnor struntar i den där kallelsen.

"Plusset på stickan fick iväg mig på cellprovet"

Jag har själv skjutit upp det. När den där tiden i kallelsen inte passade gick veckorna och månaderna innan jag tog mig iväg på provtagning. Och då var det ett plus på en graviditetssticka som till slut fick i väg mig, eftersom man bör göra cellprov tidigt i graviditeten om det ska ge pålitliga resultat. Det krävdes alltså insikten om hur mycket jag behöver den där livmodern. Att det är den som har gett mig min dotter, min underbara unge. Och nu arbetar på ett nytt liv.

Trots att jag vet att man jag måste gå och testa sig. Att det inte är jobbigt, att det inte gör ont och att det är över innan man ens har hunnit fatta vad det var som hände. Trots att jag känner unga tjejer som har haft cellförändringar och som slapp få cancer för att de gick på cellprovtagning. Trots att jag har en person i min närhet som antagligen finns kvar hos oss just för att hon tog sin kallelse på allvar. De hittade cancern i ett tidigt skede och kunde operera bort den. Idag är hon frisk. Men det är så lätt att skjuta bort jobbiga tankar. Att strunta i den där lappen, låta den bli en sak bland alla andra som hamnar i kategorin ”Just det, det ska jag göra. När jag får tid”.

Men, så ska det inte vara. Så nu ser vi till att gå på våra cellprovtagningar. Vi ser till att våra fruar, flickvänner, sambos, tjejkompisar, mammor och systrar också går. Vi ser till att vara rädda om våra kroppar, de som har gett oss våra barn. Eller ska kunna ge oss barn i framtiden.

Krönikan är skriven av: Britta Bloggar

Stina Sandström
stina@minbebis.com

Sätt betyg:
(3.23) 511 Röster


Läsarkommentarer (3)


  • Fanny Fre 16 mar 09:21

    Bra att sånt här skrivs om, allt för många hoppar sina provtagningar. Jag är en som gått troget på mina provtagningar. Flera år med diverse symptom som barnmorskerna bara tog test på könssjukdomar som visa negativa och de kliade sig i huvudet och sa att ibland är det bara så, thats life. Tills den dagen jag fyllde 23 och blev kallad på cellprov, där fick jag min förklaring på de konstiga blödningar jag fått då och då de senaste åren som ingen kunnat förklara eller ens nämnt cellförändringar. Fick en tid några månder senare, dem skulle få chans att läka ut själv.. nästa prov visa normalt och en sten släppte från mitt hjärta.. vid nästa prov ett halvår senare var dem tillbara.. blev kallad på koloskopi där de sticker upp en stor kikare och ofta ser dem på livmodertappen om det är några.. min såg helt normal ut men "för säkerhetsskull" tar vi ett vävnadsprov. 2 veckor senare ringde doktorn och släppte bomben att jag hade GRAVA cellförändringar - graden nedanför cancer. Skulle nu behandlas och koniseras. Dagen kom och jag reflektera inte så mycket tills doktorn pratat med mig efteråt och berätta att allt gått bra och nu hoppas vi bara att det inte är cancer.. Där dog jag lite inuti och blev många sömnlösa nätter och googlingar om att vara ung med livmoderhalscancer. Usch vad dåligt jag mådde!

    3 veckor efter ringde doktorn och sa att allt var borta och ingen cancer hittades. Puh! Nån vecka efter fick jag ett efterlängtat pluss på stickan efter längtande i 9 månader efter vårt MF. Blev ett lyckligt slut till slut, men kan gå mycket värre! Så gå på era provtagingar tjejer, det obehagliga är över på 2 minuter och cellförändringar kan hända vem som helst, även den som bara haft sex med 1!

  • Vitlilja Fre 16 mar 09:27

    Jag är glad över att jag tog upp cellprovet med min barnmorska när jag skulle på återbesök för min spiral. Jag hade skjutit på cellprovet nästan ett år innan det blev av, och nu väntar jag på tiden upp till kvinnokliniken där de ska utreda närmare, för testet hade visat på förändringar...
    Men som sagt, oavsett vad vidare utredningar visar kommer jag alltid vara väldigt glad över att jag tog tag i det och gjorde provet.

  • madde Mån 19 mar 13:25

    Jag fick mitt första positiva cell prov förr förra året, då var jag 25, det visade på lätta förändringar och kondylom virus. Jag gick en kallelse till och gick dit, de knipsade livmodertappen och tog ett nytt prov nu har jag gått varje halvår på cellprov och har fortfarande lätta förändringar. Jag jobbar idag på en onkologisk avdelning med gyncancer diagnoser. Och det är som hon skriver att det är bättre att upptäcka det tidigt. Att ta hand om en patient som struntat i cellproven bara för att det varit jobbigt att ligga i gynstol, rädd att det är en man m.m. Det finns många orsaker att slippa men bara en att göra det. Undvika cancer! Det är inte meningen att använda skrämseltaktik men faktum är att vi har den underbara möjligheten att få göra detta till en låg kostnad och möjligheten att upptäcka det tidigt. Jag har en manlig gynekolog och skulle aldrig byta ut honom mot en kvinnlig han är proffessionel, duktig och inger ett förtroende. Snälla ni som tveker gör cellprovtagningen och undvik den svåra behandlingen som väntar om ni får livmoderhalscancer.

Vill du slippa fylla i texten ovan så registrera dig gratis här.



Support: support@minbebis.com     Press   Priser och info

Annonsering 08 - 20 79 58

Mail: info@minbebis.com     Adress: Min bebis Allt för föräldrar, Malmskillnadsgatan 39, 111 38 Stockholm