Foralder

Mini blev Filip på pappas födelsedag

Catrins Mini föddes på pappas födelsedag, den 28:e september. Här berättar hon om sin förlossning. Läs även intervjun med Catrin om hennes graviditet.

På kvällen den 27:e låg jag och Marcus i gästsängen och kollade på TV och vid 22,30 skulle jag ändra liggställning (smidig som en säl!!) och kände då något varmt mellan benen. Shit! Kissar jag på mig nu eller? Reste mig upp för att gå till badrummet och det kom då mer. Väl sittande på toa sa det "splash!" Vattnet kom! Fick samtidigt en värk och det kändes som en explosion i kroppen. Nu är det på G sa jag till Marcus med skakiga ben.

Ringde SÖS och berättade att vattnet gått och att jag fått första värken. De bad oss åka in eftersom vi bodde så nära och för att de ville kolla på vattnet etc. Eftersom jag (som egentligen är väldigt planerande) inte packat BB-väskan pga ren trots att jag inte ville se den stå i hallen och vänta och retas fick ju försöka samla mig. Det var faktiskt första gången jag kände mig nervös. Shit! Nu är det liksom dags! Fick några värkar men de var hanter bara, orkade ju packa väskan - som förövrigt blev smockfull med kläder, godis, frukt, kortlek...

Vid halvtolv var vi på väg mot SÖS och det var då trafikkaos på Liljeholmsbron... Är det sant eller? Mitt i natten en onsdag?!! 23,45 var vi på SÖS och de mätte Minis hjärtslag och mina värkar i 30 minuter. När de sen kom tillbaka bad de oss åka hem igen. " Ta en alvedon och försök sov lite. Eftersom du är förstföderska så får du räkna med minst en timme per centimeter. Om förlossningen inte startar så är ni välkomna hit på fredag klockan 12". Jaha! Vi fick ta vår väska och åka hem igen. Halv ett satt vi i bilen hem och då kändes värkarna inte alls som tidigare. Väl hemma parkerade vi bilen utanför istället för i garaget för jag klarade inte åka upp själv. Uppe i lägenheten tog det fart kan jag lova! Värkarna blev starkare, oftare och längre. När de var en minut långa och max 3 minuter mellan så ringde Marcus in men de bad mig ta en dusch. På något konstigt sätt tog jag mig till duschen och där trodde jag att ett monster skulle ut ur min kropp. Trodde jag skulle sparka sönder hela duschen. Hade värkar konstant. Fick panik faktiskt. Tänkte att ok att det ska göra ont men ska det verkligen göra SÅ HÄR ont i minst 10 timmar? Herregud aldrig att jag kommer göra om detta! Är folk knäppa eller? Snitta mig!!

Marcus ringde in igen och när de hörde mig i bakgrunden bad de oss åka in. 01,50 skrevs vi in igen och jag var då öppen 10 cm! "Lilla vän, vilken jobbig timme du haft hemma!", sa barnmorskan. Jaa, sa jag med gråten i halsen och tänkte att det var tur hon inte sa att jag var öppen två centimeter för då vet jag inte vart jag hade tagit vägen. Förstod då att det inte var konstigt att jag haft rejält ont. Sparkade föresten märken i bildörren på vägen in då jag låg i baksätet!

Efter kontrollen hade jag inga fler värkar, värkarbetet var klart. Tio minuter senare

började krystvärkarna. Det var segt för han ville inte ut. Efter en timme började de

diskutera dropp för att öka värkarnas styrka. Istället togs en till barnmorska in som

tryckte på magen (aj!) och efter 6 krystvärkar var han ute vår älskade Filip!

I efterhand förstår jag att det var tur för mig att krystningen tog längre tid eftersom min kropp nog inte hade mått så bra om den delen av förlossningen gått lika snabbt.

Ja, som ni förstår så hann jag inte få någon smärtlindring. Däremot skämtar vi om att jag testat varenda förslossningsställning som finns. Saccosäck, stående, hukande, på pall....

Filip föddes 03,19 och vi åkte hem samma eftermiddag. På kvällen var min pappa och syster här samt Marcus föräldrar och syskon med respektive. Vi mådde bra alla tre och alla hade ju planerat komma hit eftersom det var Marcus födelsedag. Ingen dålig födelsedagspresent han fick!