Jag trodde jag hade kissat på mig och tyckte det var jättepinsamt

När jag var 19 år skulle jag föda mitt första barn med min mor som stöd. Jag hade värkar i över 29 timmar, men skrek inte en enda gång. Fick beröm över hur lugn jag var, och alla skrattade och var roade över att jag var så glad och skämtsam när det var som jobbigast. (Det var inte det att jag inte hade ont, för det hade jag som attans. Men för mig funkar det inte att skrika och tänka över hur ont det gör, utan att göra det bästa av situationen genom att vara positiv. Jag har "gåvan" att kunna förvandla smärta till annat.)

Jag hade börjat få värkarna tidigare på dagen, men på natten blev de värre så jag åkte in, men värkarna stannade av efter några timmar. Då fick jag åka hem i två timmar - sen gick vattnet.
Såklart trodde jag att jag hade kissat på mig och tyckte det var jätte pinsamt. Men berättade till slut för mamma, som blev lite stressad. Så vi åkte in.

Sen efter ytterligare 8½ timmar med värkar, fick jag äntligen ryggmärgsbedövning. Och efter 25 minuter föddes min dotter Julia Christin Erika Steenson.

Nu väntar jag barn igen som 21 åring, och ska föda i augusti. Även om det är värt alla timmar med värk, och lite till, så hoppas jag att denna förlossningen tar lite kortare tid. Kanske 20 timmar istället?
Men någonting jag är säker på, som inte funkade för mig, det är att sätta mig ett badkar med värkar. Bara mödan att försöka komma upp när man hade ont, var det värsta av allt. *skratt*

// Emma Steenson Alias noodi.

---