Hej på er!

Ojoj, det är en intensiv kurs må jag säga, att läsa till bild-lärare. Vi håller på med keramik, foto, serier och jättestora kolteckningar just nu och på torsdag ska vi introduceras i linoleumvärlden. det är bara att köra på. Förutom det så tovar jag en massa djur och saker i ull. Jag och min syster brukar stå på marknader och sälja, hon syr ekologiska linnekläder och jag tovar miljövänliga leksaker. Ganska kul men det blir alltid hetsigt just innan. Men så är det väl med allt?

Det är en sak som jag går och surar lite över, eller surar… men när jag berättar för någon i klassen att jag är gravid så blir dom alltid jätteförvånade! Hallå, syns det inte? Jag tycker det syns hur mycket som helst. Jag putar och håller handen på magen och stönar när jag reser på mig för att skelettet gör ont, hur uppenbart som helst tycker jag. Men dom tror alltså att jag bara är tjock, och det stör mig lite. Jaja, snart lär det väl synas mer. Jag är nu i vecka….22 eller 23. Jag har tappat räkningen lite, nu är det mer så här, den 24 Januari kommer lilla knytet!!!! Men om någon vecka så ska jag till barnmorskan och då är jag i vecka 25. Det vet jag iallafall. Det är verkligen spännande det här. Men jag tror nog inte att jag fattar riktigt. Vi ska få en helt egen liten!!!! Det är stort.

Jag vill montera ihop sängen och göra iordning men Pontus säger att det faktiskt inte är das ännu och det kanske är sant, men det är ju så mysigt med de små lakanen och det lilla täcket. Jag har också köpt ett sånt här sparkskydd på IKEA med djur på, så att liten inte sparkar ut någon liten fot genom spjälorna. Och ett kiss-skydd har jag köpt också. Konstigt nog så tycker jag det är gulligt, fastän det bara är ett skydd. Men det är väl för att jag vet vad som snart ska ligga därpå.

Jag läste en gång att man inte kan älska sitt lilla barn förrän det har kommit ut och man lärt känna det. För att kärlek inte kan existera om det inte är ömsesidigt. Men, jag håller inte med. Jag känner en otroligt stark kärlek till vårt lilla knyte som sparkar och puffar på mig. Pontus säger likadant. Vad tycker ni? Kan man älska sitt ofödda barn? Jag menar inte att man måste eller ska, det är väl högst individuellt hur man känner. Jag vet att det för vissa tar flera veckor innan de känner den hära moderskärleken till sitt barn. Men hur känner ni?

Nu måste jag gå och tova små djur till alla barn. Lilla knytet har redan samlat på sig en stor samling av nallar och kaniner och annat gulligt =)

Sköt om er!

Kram

Hej!

Förlåt att jag inte skrivit på ett tag. Jag har faktiskt glömt bort bloggen! Det är som att vissa saker bara flyger ur mitt huvud, som om huvudet gör iordning för att något helt nytt ska få plats. Ja, något helt nytt. En helt ny liten människa! Tänk vad häftigt. Nu har halva tiden gått, jag är inne i vecka 21 och det börjar synas nu, fast mina klasskompisar (har ju börjat ny termin nu på lärarutbildningen) blir jätteförvånade när jag berättar och säger typ oj! Dom tror visst att jag bara är tjock! Konstigt, jag tycker att det syns hur tydligt som helst att jag är gravid. =)

Vi har varit på ultraljud, det var en riktig människa där inne. Med armar, ben, huvud, mage, två hjärnhalvor, ett litet hjärta med fyra kamrar, en liten magsäck. Ja, allt som behövs på en liten människa. Nu ska den bara växa och bli stor och stark. Det är så fantastiskt. Jag känner hur den sparkar också! Eller snarare puffar och buffar. Pontus, min käre make, har också fått känna livet röra på sig!

Sköt om er. Ta vara på alla små liv!

KRAM /Frida

Hej på er alla!

Igår när jag kom hem från min första skoldag, som för övrigt gick bra, så hade min älskade man gjort iordning en överraskning. Eller faktiskt två stycken. Han hade dukat bordet med vårat finporslin och så hade han bakat världens godaste kladdkaka med chokladtopping på. Den var fantastiskt god, och inte nog med det. Han hade köpt en jättefin träskulptur föreställande en gravid kvinna som håller om sin mage.

Kolla in skulptörens hemsida, hon gör otroligt vackra skulpturer                                                                                             http://www.willowtree.info/

Och så sa han: Jag vill bara att du ska känna dig uppskattad och veta hur mycket jag älskar dig! Han är verkligen romantisk min käre man.

Jag tänker ofta på hur fint det är, det här med att först finna sin kärlek, låta den växa tillsammans, fira bröllop, det största beviset på att man älskar varandra och vill dela livet tillsammans och sedan kommer det som verkligen fullbordar kärleken. Frukten av kärleken- Ett litet barn. Vi får tillsammans följa hur den växer i min mage och vi är så förväntansfulla och nyfikna på den lilla krabaten. Tänk vilket under det är, vilket mirakel att en liten människa skapas genom en kärleksakt och sedan växer och formas för att sedan komma ut och inta världen. Jag kan aldrig sluta förundras över detta. Lennart Nilsson har ju tagit fantastiska bilder på det ofödda barnet och han kallar någon av sina böcker eller filmer “Kärlekens mirakel”. Det är ju verkligen sant. Hela processen är ett Kärlekens mirakel.

Sköt om er!

/Frida