Vi har en soptipp i vår kommun, den ligger gömd bort i skogen
Den kan berätta om tusen ting. Jag är den soptippen trogen.
Här kan man drömma om det som var, som inte längre fick stanna kvar
i källaren och på logen.

Kom hit till tippen ska du få se, bland kylskåpsvrak och shaslonger
en liten trehjuling, skev och sne som sjöng på gnisselljudssånger.
Vart tog hon vägen som satt på den, med nalleman, hennes bästa vän
Jag frågat mig många gånger.

Och gamla nalle i sliten rock, förgäves vinkar i vinden.
Har blivit utkastad, vilket chock, blev sopbilshämtad vid grinden.
Så mången hemliss den flickan sa, till nallegubben varenda dag.
Nu har han tårar på kinden.

Här är ett gulnat fotografi, utav en ljuslockig jänta
En trasig ram och ett sprucket glas, och inget övrigt att vänta.
Men! Jag har hittat en präktig kvast, på våran soptipp, ett lyckokast
att sopa svårmodet undan!

Nils F Nygren har skrivit denna mysiga lilla visa om en soptipp.

Hej!

Min älskade man kom hem tillslut och dagen efter min “ommöblering” så ordnade vi upp allting och det blev jättefint. Mycket mer inbjudande måste jag säga =)

Och jag vet att jag är lite tidig med allting, men vi har också byggt ihop lilla sängen och möblerat om i sovrummet så att den skulle få plats. Det blev jättefint där med! Det är så mysigt. Jag har bäddat den lillas säng också…

Jag längtar efter lilla krypet.

Det som är kvar att inhandlas och ordnas är: Tygblöjor, en bärsjal, en skötväska, babyoljor och sånt som man ska ha tror jag, en liten badbalja kanske?, Hmm… vad finns det mer som man behöver? Hur ska man veta sånt? Vi har en säng, vagnen är beställd, kläder har vi massor av, filtar och små täcken och lite mjuka djur, Vad behöver bebisar mer för materiella saker?

Nu måste jag nog äta lunch snart. Börjar skolan 13.15 idag. Vi hörs!

KRAM

Hej!

Ja, alltså. Ibland får man ju såna hära ryck ni vet. Man rensar garderoben, storstädar, bakar bullar eller något annat som man tänkt göra jäättelänge men som inte blivit av. Ommöblering är ju också en sån grej. Som ni kanske gissat så är det precis vad jag försökt med idag. Vi bar ner tv:n i förrådet igårkväll eftersom vi ändå inte har några kanaler (det finns inga tv-uttag i huset!) och när vi ser film så gör vi det oftast på datorn så vi bar ner den helt enkelt. En stor tjock-tv. Den lämnade efter sig ett hål. Jag tyckte det såg lite konstigt ut. Egentligen borde jag väl ha väntat med att göra något tills Pontus kom hem. Soffor och bokhylllor är ju ganska tungt, men jag kunde inte sjå mig tyvärr och började att flytta runt allt i vardagsrummet. Det blev inget bra. Jag vet inte hur jag ska ställa allt! Och nu orkar jag inte flytta tillbaka möblerna heller. Allt står huller om buller. Det är ju typiskt mig alltså.

                                                                          
För ganska många år sedan när jag bodde hemma med min mor o far och vi just hade flyttat till ett nytt hus så tänkte jag o mamma att vi skulle försöka möblera om lite i tv-rummet. Vi tog ur alla böcker ur hyllorna och flyttade runt alla bokhyllor och grejer, det blev inget snyggt men vid det laget var vi så trötta så vi gav upp och stängde dörren bakom oss och gick och gjorde något annat. Böckerna fick ligga över hela golvet. Jag tror det var pappa som fick fixa allt sedan.  Ja, och nu blir det väl Pontus. För jag ska bort ikväll ovanligt nog! På tjej-middag =) Ska ha en liten återträff med några jag pluggade med förra terminen. Ja, jag borde nog åka nu. Vi får ordna detta senare.

Ha det bra och möblera inte om utan att planera lite först =)

KRAM

Ung, gift och gravid….

Ja, jag är ju faktiskt en rebell egentligen. En ung tjej på 2000-talet ska ju vara singel, ha två jobb samtidigt som hon studerar något modernt, resa jorden runt med sina många väninnor och satsa på jobbkarriären! Gå på krogen, sminka sig, läsa dyra modetidningar och ha en facebook såklart. Eller myspace, eller något annat hippt forum.

Men tji fick dom för jag är ung, gift och väntar barn! Planerat dessutom. Det var inget som “bara hände”. Jag vill vara hemma så länge det går med våra barn. Drömmen skulle vara att bo på landet, ha en liten gård med några får och höns, odla och vara hemmafru. Det är väl rebelliskt!? Hihi.

Men Sverige är ju tyvärr inte uppbyggt så. Här ska alla jobba medan staten sköter om våra barn och uppfostrar dom. Men det finns ju värre ställen. I Italien får mamman vara hemma högst tre månader. Där har de spädbarnsdagis. Det känns ju inget bra tycker jag. Det viktigaste för det lilla lilla barnet är ju dess föräldrar som kan ge närhet, kärlek och omsorg.

Kram från rebellen

hejhej.

Tänkte bara visa hur ser jag ut nu. Men visst syns det väl att jag är gravid? Det tycker då jag.

Ja, föressten. Idag cyklade vi till barnens hus och bokade en barnvagn. Märket blev Teutonia, jag tror det är tyskt eller nåt sånt, en jättesöt barnvagn. Brun och med mindre hjul därfram som är svängbara eller hur man nu säger. Den var lätt och enkel att styra. Dessutom är det en sittvagn med en ligggrej som man kan lyfta ur. Så att man kan ha vagnen längre än bara några månader när bebisen är liten. Man kunde visst också vända på den så att bebisen tittar framåt liksom. Smart. Rätt dyr dock, fast det är väl barnvagnarna nu för tiden. Det blev typ 7 000 kr! Och vet ni vad? Det är min kära storasyster som står för kalaset. Hon sa att dom gärna ville hjälpa oss med något eftersom att det här är vårt första barn men förmodligen inte det sista och då kan det vara bra att ha en fräsch ny vagn. Och hon och hennes man är liksom i en annan situation i livet och har det bättre ekonomiskt ställt än två studenter som vi är. Så hon ville betala vagnen! Tack, tack käraste storasyster. Vi känner oss verkligen välsignade och omtyckta av alla som bryr sig om oss och hjälper oss med förberedelserna inför bebisen. Vi har också fått kläder som kommer att räcka hela första året i alla de storlekar man ska ha. Utekläder, innekläder, lekkläder, pyjamasar, skor, åkpåsar o leksaker. Allt man behöver. Och säng har vi också fått!  Oj vad jag längtar efter krypet. Det ska bli så spännande. DU är så välkommen lilla barn!

Ha en bra kväll! Kram Frida

Hej!

Visst är det skönt när det blir ändringar i planeringen så att man helt plötsligt får en dag över. Den dagen är idag för mig. Vi håller på med en reklamfilm i skolan och beslutade oss för att vi hinner redigera den klart på torsdag, så att vi skulle få vara lediga idag. Finemang! Då hinner man göra dom sakerna som egentligen inte tar så lång tid men som man inte orkar efter en lång dag. Byta lakan i sängen, städa toaletten, skriva på sin blogg =), läsa en bok och slappa. Så ser min dag ut idag. Jag ska spela The sims2 snart. Alltså, vilket roligt spel det är. Prova! Det är som att leka med barbie fast legitimt för en “vuxen kvinna” och för män för den delen också. Den roligaste delen tycker jag nog är att inreda, bygga hus och styla människor som ska bo i husen. Himla kul spel faktiskt.

I söndags hade vi ju tänkt cykla till Barnens hus o beställa barnvagn men så blev det punka på cykeln så vi sköt upp det till en annan gång. Men snart måste det väl göras? Har hört att det kan vara lång leveranstid..?

Ja, och igår var vi hos barnmorskan, hon heter Kajsa och är så go. Där fick vi höra lilla livets hjärta! Då kom det en liten tår från mitt öga. Det var som så fint. Allt såg bra ut och viktkurvan var normal och allt. Skönt.

Vecka 25 är jag i nu…..! Tänk vad tiden går fort. Så spännande det är. Ofattbart, härligt, roligt och spännande och lite läskigt. Men jag är iallafall inte nervös inför förlossningen, än iallafall. Men jag förstår att det kommer nog att göra nästan outhärdligt ont. Men det kommer ju att gå över och alla andra kvinnor i alla tider och länder har ju klarat av det. Jag är ju inte direkt först. Så det kommer nog att gå bra.

Nej, nu ska jag ta och se hur det går för mina simsgubbar i deras nya lägenheter. =)

Sköt om er!

KRAM Fridi

Hej!

Alltså, vi har så stora fina äpplen i vår trädgård. Och så är dom verkligen goda också.

Om det är någonting som skapar mysig hemkänsla så är det att koka äppelmos. Det luktar verkligen jättegott i hela huset! Mums.

Ville bara säga det =)

Hej på er!

Igår skulle jag cykla till stationen och tyckte att det kändes lite kallt så jag skulle ta på mig vantarna. Då fumlade jag till det så att styret vek sig och det blev tvärstopp och jag flög över styret och landade på trottoarkanten med armbågarna. Av någon anledning tog jag emot mig med dem? Det gjorde jätteont men det gick bra och det viktigaste av allt, jag slog inte i magen. Jag tror att jag instinktivt skyddade den med händerna och det var nog därför jag slog i armbågarna så mycket. Oj oj, så fort en sån där sak händer. Jag blev alldeles chockad men som tur var så var Pontus där och kramade mig tills jag hämtat andan igen och vi kunde cykla vidare. Min cykelkorg blev knölig!

Men akta er för det vänner, ramla inte och snart blir det ju halkigt också. Då måste man vara än mer försiktig.

Mamma mu cyklar nog bättre än mig.

Stor Kram från Frida

Hej på er!

Vet ni vad? Igår kom en klasskompis fram till mig och frågade så försiktigt hon bara kunde om jag väntade barn! Hurra, det syns alltså. Det var roligt tyckte jag. Men tänk vad mycket mod det krävs för att våga fråga en sån sak förressten. Tänk om jag inte hade varit gravid, vad pinsamt det skulle bli. Vad ska man då svara liksom, “Eeehh, inte för att det ser ut så eller nåt…” eller “Nej, men alltså jag mena, det var ju den andra tjejen….” Öhh. Nej jag har nog inget bra svar. Och hur skulle det kännas för mig då? Ser jag gravid ut? Bäst att börja träna kanske? Fast värst ändå för den som frågar. Men nu misstänkte hon ju rätt iallafall =)

Idag fick jag en vänta-barn tidning. Undrar hur dom visste att vi väntade barn? Jag har säkert kryssat i nån ruta någonstans.

Oj, men nu måste vi äta. Om två timmar ska vi möta mamma o pappa på flyget.

Sköt om er! vi hörs. Och jag håller med Stinan, man kan nog älska sitt barn innan det kommit!

PUSS

Hej på er!

Ojoj, det är en intensiv kurs må jag säga, att läsa till bild-lärare. Vi håller på med keramik, foto, serier och jättestora kolteckningar just nu och på torsdag ska vi introduceras i linoleumvärlden. det är bara att köra på. Förutom det så tovar jag en massa djur och saker i ull. Jag och min syster brukar stå på marknader och sälja, hon syr ekologiska linnekläder och jag tovar miljövänliga leksaker. Ganska kul men det blir alltid hetsigt just innan. Men så är det väl med allt?

Det är en sak som jag går och surar lite över, eller surar… men när jag berättar för någon i klassen att jag är gravid så blir dom alltid jätteförvånade! Hallå, syns det inte? Jag tycker det syns hur mycket som helst. Jag putar och håller handen på magen och stönar när jag reser på mig för att skelettet gör ont, hur uppenbart som helst tycker jag. Men dom tror alltså att jag bara är tjock, och det stör mig lite. Jaja, snart lär det väl synas mer. Jag är nu i vecka….22 eller 23. Jag har tappat räkningen lite, nu är det mer så här, den 24 Januari kommer lilla knytet!!!! Men om någon vecka så ska jag till barnmorskan och då är jag i vecka 25. Det vet jag iallafall. Det är verkligen spännande det här. Men jag tror nog inte att jag fattar riktigt. Vi ska få en helt egen liten!!!! Det är stort.

Jag vill montera ihop sängen och göra iordning men Pontus säger att det faktiskt inte är das ännu och det kanske är sant, men det är ju så mysigt med de små lakanen och det lilla täcket. Jag har också köpt ett sånt här sparkskydd på IKEA med djur på, så att liten inte sparkar ut någon liten fot genom spjälorna. Och ett kiss-skydd har jag köpt också. Konstigt nog så tycker jag det är gulligt, fastän det bara är ett skydd. Men det är väl för att jag vet vad som snart ska ligga därpå.

Jag läste en gång att man inte kan älska sitt lilla barn förrän det har kommit ut och man lärt känna det. För att kärlek inte kan existera om det inte är ömsesidigt. Men, jag håller inte med. Jag känner en otroligt stark kärlek till vårt lilla knyte som sparkar och puffar på mig. Pontus säger likadant. Vad tycker ni? Kan man älska sitt ofödda barn? Jag menar inte att man måste eller ska, det är väl högst individuellt hur man känner. Jag vet att det för vissa tar flera veckor innan de känner den hära moderskärleken till sitt barn. Men hur känner ni?

Nu måste jag gå och tova små djur till alla barn. Lilla knytet har redan samlat på sig en stor samling av nallar och kaniner och annat gulligt =)

Sköt om er!

Kram