18/5-12

[LillajagVettu]

Jag e 14år nu och jag fyller snart 15 och jag har en underbar pojkvän! Han har precis fyllt 19 och idag bestämde vi oss för att förlova oss lite i för tid;) Det e ju lagligt när jag e 15. Men iaf jag älskar barn och har alltid gjort det. Jag har funderat på att skaffa barn men har kommit på att skolan och min hobby som e ridsport tar för mycket tid för ett barn även om min kille e nästan rik så vet jag inte om vi har råd med ett barn. Han har sagt att han ska ta hand om det när jag inte kan men det går ju inte! Nu behöver jag lite tips om hur jag ska göra ska jag vänta till jag blir äldre eller ska jag göra det nu?

[smulan_88]

För det första får du inte ens ha sex.
Har tanken slagit dig vad du går miste om, du är bara 14.
Det finns så mkt annat att focusera på i din ålder.

Säg att ni skulle besluta er för att skaffa ett barn och din kille sedan skulle tröttna och lämna dig, vad gör du då? Ska dina förälldrar ta hand om ditt barn?

Jag älskar själv barn, och ville också ha barn tidigt. Men jag och min kille beslutade oss för att vänta. Jag är idag 22 år och min kille 23, vi har varit tillsammans i 8 år. Vi har fått jobb, varit ute och rest och sett världen och dessutom skaffat oss inkomster och fasta jobb, varit ute och festat, åkt på festivaler och div. Konserter. Alltså massor med saker vi annars skulle ha missat.
När man får ett barn får man åsidosätta sig själv.

I slutänden är det erat beslut, men om ni är säkra på att ni alltid kommer vara ihop och att ni vill ha barn. Varför inte vänta tills du gått ut skolan i alla fall?

[Snuff]

Lilla vän,du är ju själv ett barn....Du har massor att utforska som ungdomar gör!!! Ta tillvara på att vara barn/ungdom,den tiden får du aldrig igen...Du kanske vill studera och det är inte enkelt om man har barn. Du hinner att skaffa barn tids nog

[wilmer]

Gör dig och er en tjänst och skaffa inte barn nu! Du är alldeles för ung och att ha barn är ett sjukt stort ansvar och det ansvaret stannar för resten av era liv!! Njut av livet, va tonåring, gå ut skolan, plugga, res och bara va i många år innan du skaffar barn. Din tid för att få ett barn kommer, men idag är du allt för ung..du är ju faktiskt tom minderårig

Om det är rätt för livet mellan dig och din pojkvän kan ni utan problem vänta tills ni är minst 25 år gamla och har fått vara fria och gjort som ni velat istället för att anpassa allt efter en annan individ.

Sen en sak som du kanske inte vill höra..men ofta tror man att den första pojkvännen man har är den man ska dela livet med..man älskar honom ju sååå mycket osv..men för kanske 98 % så blir det inte så för att man är just sååå unga och man utvecklas åt olika håll.

Ta det lugnt och lycka till!!

[EmmaStina]

Jag skulle avråda dig. Vänta, njut av livet. Jag har en lite parvel på snart fem månader och det är ett heltidsjobb. Jag har alltid älskat barn, jobbar som barnskötare men ändå har jag fullt upp med min lille son. Så du skulle aldrig hinna med skola och hästar, du skulle inte orka heller efter varit vaken 5-10 gånger per natt. Även om din pojkvän hjälper till så är det tufft. Och det är inte bara att ge dem mat och gossa med dem, de ska ha blöjor flera gånger om dagen, min son var precis sjuk och skrek konstant i en vecka och vägrade äta, det var kämpigt.

Var rädd om den tid du har som tonåring, njut av livet... för det är så kul att få ut och resa, festa, träffa kompisar och massa annat.
Dessutom kostar det jätte mycket, barnbidraget räcker inte på långa vägar. Ersättning kostar ca 500 i månaden, 500 för blöjor, övriga skötprodukter 200kr, pureér 100 kr, kläder 300 kr (jag köper det mesta på blocket, tradera och loppis), mediciner och lite annat ska också köpas. Plus allt annat de måste ha, säng, vagn, bilstol, flaskor, nappar, mm. Allt ska bytas ut eftersom de växer.

Blev lite långt Men jag vill inte att du gör något du kommer att ångra. Och se till att du och din pojkvän har varit tillsammans i flera år innan ni skaffar barn. Jag och min sambo har varit tillsammans sen vi var 18 men kompisar sen vi var 14 och nu är vi 25 år.
Du kan ju utbildad dig till barnskötare eller förskolelärare, så får du busa med barn

[Snigel]

Hej! Nu är jag själv 35 och skaffade första barnet vid 33 så det är svårt att svara utan att låta som en gammal get... Vill försöka i alla fall

Att vara 14 och få barn kan inte vara bra: du är byxmyndig vid 15 och dina föräldrar har ansvaret för dej tills du är 18. Om du skaffar barn nu så blir deras ansvar enormt. Jag kan inte tänka mej att dom enbart kommer att jubla över detta, hur barnkära och goa dom än är!
Du kan väl ta chansen att få vara så där ego som man bara får vara i tonåren istället? Vara ute med kompisar, ligga i sängen halva dagen, satsa på ridningen helhjärtat (medans dina föräldrar betalar- sedan blir det dyrt..!), göra bra ifrån dej i plugget för att kunna få ett bra jobb, fixa extrajobb för att få fördel tills du ska börja jobba på heltid och kanske kunna resa lite innan "allvaret"?
Om du tillåter dej själv att vara tonåring ett tag till så är jag övertygad om att du kommer ha erfarenheter med dej som kommer hjälpa dej massor när du väl skaffar ditt första barn!

Att du har en jättefin kille är toppen, men tänk på att det är absolut inte samma sak att träffas när man känner för det som att bo ihop. Det finns tusen saker att göra varandra vansinniga med som sambos och jag lovar att det räcker med två personer i hushållet de första åren, när man lär sej hur man ska få saker att funka bäst!

Hm, lät jag som en tråkig 35 åring nu..? Hoppas inte!

Lycka till med allt och låt oss gärna veta hur du bestämmer dej för att göra!

[lääängtar]

Jag skulle råda dig till att vänta tills du är 18 åtminstone så du faktiskt är myndig:)

[Arctic]

Ville själv ha barn i din ålder, men hade ingen pojkvän då (som tur är) jag träffade min första kille, och nuvarande sambo när jag var 19. Han var perfekt och jag visste att han skulle bli en bra pappa. Men vi väntade, jag pluggade sista året på gymnasiet, och han pluggade första året på högskola, sen blev han färdig och fick ett bra jobb. Vi köpte lägenhet, jag pluggade nu på högskolan. Jag pratade mycket med honom om att skaffa barn, men ville plugga klart först. Han sa att han inte var redo för det ännu. Sen ablev jag gravid, utav en slump, på sensommaren precis innan sista terminen för mig. Det var inte planerat alls, men jag blev glad. Min sambo blev skitskraj men kom över det när bebisen blivit så stor att han kunde känna sparkarna. Jag mådde dåligt och hamnade lite efter i skolan, så jag hade lite rest-arbete att ta igen under vårterminen. Foglossningen var förjävlig men jag lyckades bli klar med allt och ta min examen innan bebben kom. Det är jag jävligt glad för nu

25 år är jag nu med min lilla krabat. Inte ens när jag var gravid insåg jag vilket jobb, vilket ansvar det är. Jag menar, jag hade ju läst, och förberett mig. Jag visste ju att hon skulle skrika, bajsa, vakna massor på nätterna och bara hänga vid tuttarna hela tiden. Att jag skulle få bära henne massor, inte alltid hinna äta och dricka mat själv... Men ändå, när hon sen kom, så var jag inte beredd på allt det som jag redan visste. Det blev som en chock. Och första gången hon kräktes trodde jag att hon höll på att dö. Jag trodde att jag visste, att jag var beredd, men du anar inte hur trött man blir.

Man hinner ingenting med sig själv längre. Jag har inte sminkat mig typ sen hon föddes, jag är glad om jag får duscha varannan dag, oftast blir det var 3e men det gör inget, mitt hår har anpassat sig och blir inte lika fett längre. Det var länge sedan jag fick äta en måltid utan att behöva avbryta för mat, tröst eller byte, för att sedan komma tillbaka till kall mat. Jag trodde jag skulle fåmycket hjälp från min sambo, och visst det fick jag dom första 2 veckorna, men någon måste ju jobba för att få ihop pengarna. Och eftersom han jobbar hela dagarna, ochofta övertid, måste han sova på nätterna. Helgerna lyckas jag dock klämma in en sovmorgon ibland då sambon tar henne lite.

Nu när jag är 25 med stabil tillvaro, inser jag att jag aldrig i min vildaste fantasi skulle orkat med en bebis när jag var 15. Och inte skulle jag haft ekonomin för det heller. Så jag e glad för att det inte blev som jag ville då.

Nu kanske detta låter väldigt negativt. Men jag älskar min sötnos och gör allt för henne. Jag saknar att bara kunna gå ut och gå på bio, eller sova en hel natt ostört. Men jag klarar det, för hennes skull. Men som sagt, jag vet nu, att i din ålder, hade jag nog inte orkat.

[Afasi]

Mitt råd: vänta!!
Jag är långt ifrån gammal själv, bara 18 än så länge. Precis som du så längtade jag efter barn redan tidigt och hade bestämt mig för att bli en ung mamma, jag älskade ju barn..
Jag hann under åren byta pojkvän ett antal gånger då alla var "min stora kärlek" i 4 månader och sen så var han bara inte det längre.. Oj så fel man hade!

Jag är glad att jag omedvetet har väntat för det hade blivit helt fel annars! Jag hade inte gått ut skolan med så pass bra betyg som jag har, jag hade inte kunnat ta hand om mitt barn och jag var långt ifrån mogen. Jag var helt övertygad att jag var mogen nog för ett barn men jag inser nu att jag bara var barnet själv.
När jag väl blev gravid så var det oplanerat men trots det så valde vi att behålla. Då hade jag träffat en kille som jag varit tillsammans med ett tag och hunnit förlova mig med, jag skulle hinna klart skolan och hade råd med ett barn tillsammans med min pojkvän. Nu ska vi flytta ihop nästa månad och bara några dagar senare kommer bebis, jag är enormt nervös för hur allt ska gå och hur allt ska bli!

Du måste bli klar med allt annat i livet först. Vill du resa så gör det, gå klart skolan och se till att kunna få ett jobb, festa skulle jag aldrig råda en person att göra men känner du att det är vad du vill så festa klart först.
Vi är klara med det där och är nog mognare än andra i vår ålder, vi har en annan syn på livet än våra vänner. Vi har festat klart, vi har en helt okej ekonomi, vi vill ha en stabil vardag med rutiner och känner att vi kan resa senare om det skulle kännas roligt.

Så ja, lev livet lite först innan ni sätter några barn till världen! Barn hinner ni få senare! (Sorry för långt inlägg )

[Extended_Love]

Jag är 19, fyller 20 i vinter och ska ha barn ungefär samtidigt. Då har jag och min fästman (också 20) varit tillsammans i två år också. Barnet kom oplanerat men eftersom vi båda har gymnasieexamen och han heltidsjobb behöll vi. Egentligen var planerna att jag skulle börja läsa förskollärarprogrammet som är 7 terminer i höst och SEDAN skulle vi skaffa barn när min utbildning var klar. Nu blev det inte riktigt så men jag har hunnit vara ungdom en hel del åren innan och är glad för det!

För 5 år sedan när jag var 14 trodde jag mig veta allt om allt, men usch vad lite jag visste i jämförelse med idag. Vänta med barn! Du har ju inte ens börjat gymnasiet och utan gymnasieexamen får du inte ens tag på ett jobb idag. Det är mycket jobbigare att läsa upp ämnena på komvux i efterhand.