18/5-12

Sarakämparvidare · av **Sarakämparvidare** 04 sep 2011, 18:17

Sitter i detta nuet med mitt andra missfall inom loppet av 3 månader. Har gråtit många tårar, men just nu har jag ont och fokus ligger på att må bra igen - både fysiskt och psykiskt.

Jag har valt att inte berätta för någon om graviditeter och missfall och behöver därför skriva av mig. Min man stöttar mig på ett bra sätt, men jag vill ändå dela med mig av min berättelse:

Jag och min man bestämde oss tidigt i vårt förhållande att vi skulle börja försöka skaffa barn våren 2011. Vi har varit tillsammans ett bra tag och det kändes som en bra tid. Jag är 33 år och längtan efter barn är stor. Vad förvånade vi blev när vi upptäckte att vi lyckats vid första försöket i maj. Lyckan var total när vi på vår resa i Frankrike 31/5 fick ett positivt svar på testen. Lika ledsna blev vi dagen efter när missafallet kom. Jag blödde ordentligt och hade ont i en natt och fortsatte blöda ytterligare en vecka. Ringde sjukvårdsupplysningn som sa att om jag inte fortsatte ha ont behövde jag inte uppsöka vård i Frankrike. När vi kom tillbaka till Sverige ringde jag MVC som sa att allt borde vara borta och att jag inte behövde kollas. Eftersom jag för några år sedan var tvungen att göra en abort, där två omgångar med tabletter inte fungerade för att stöta ifrån fostret och jag till sist ändå var tvungen att skrapas, ifrågasatte jag detta. Jag menade att min kropp verkar vilja behålla vad som en gång blivit, men sköterskan hävdade att jag inte behövde kollas.

Jag kände mig redo att försöka snabbt igen, vi väntade en mens, gjorde ett negativt graviditetstest och sedan blev vi gravida igen. Jag hade min sista mens 28/6 och lyckan var lika stor, om inte större, men väldigt försiktig när vi plusade ytterligare en gång.. Vi har glatt oss oerhört. Jag har tyckt att mina symptom var milda, men jag har bara trott att jag haft tur och mått bra. Men så kom blödningen i torsdags. Vi åkte till akuten och fick konstaterat att fostret dött i vecka 5. Obeskrivlig sorg, oro och besvikelse och ännu värre att få beskedet i en läskig gynstol på ett kallt akuten.

Läkaren på akuten sa till mig att gå hem och vänta på missfallet och mycket riktigt kom det igår. Har haft mycket ont i 2 dagar nu. De smärtstillande jag tagit har verkat ganska bra. I fredags ringde jag Kvinnokliniken så jag har en bokad tid imorgon kl 08. Jag blev ombedd att inte äta imorgon bitti om jag behöver skrapas igen.

Tankarna som snurrar just nu är så klart rädslan för och frågan om hur vi ska våga igen. Det är inte bara psykiskt, utan även väldigt fysiskt jobbigt med missfall. Det gör ju fruktansvärt ont.
Andra saker jag tänker på är om det är något fel på mig.. Tänk om jag har någon farlig sjukdom.. Jag vet att det är ovanligt, men det är det även att få två missfall i rad.
Jag funderar också mycket på om det fanns rester kvar i mig och om detta orsakat mitt andra missfall...?

Stöttande ord vore fint.
//Sara

ÖNSKAR SLADDIS · av **ÖNSKAR SLADDIS** 04 sep 2011, 18:45

Hej Sara,

Usch vad tråkigt med två missfall på kort tid.

Jag vet vilka nojiga tankar man får.
Jag och min man beslöt att skaffa barn för ca ett år sen och jag blev gravid ganska fort. Vi var överlyckliga och planerade för fullt. Det visade sig vara dumt med tanke på att det var så tidigt. Och mycket riktigt hände det man fasade för. Jag hade fruktansvärt ont i magen en hel helg och på måndagen kom blodet och klumparna. Jag var nog bara i vecka tre ungefär, men det skrämde mig ändå och jag vågade inte försöka igen. Det har tagit ett helt år att komma över rädslan att få missfall och våga försöka igen.

Hoppas det ordnar sig för dig och att du blir gravid snart igen!

Sarakämparvidare · av **Sarakämparvidare** 05 sep 2011, 12:58

Hej "Önskar Sladdis".

Tack snälla för att du delade med dig. Jag förstår dig verkligen. Det är så lätt att börja planera och tänka på allt från mammakläder till namn på bebisen. Spelar ingen roll hur tidigt i graviditeten man får ett missfall, man ställer in sig på det som komma skall. Förstår också din rädsla för att risken att behöva gå igenom det här igen. Tycker det är bra att du väntar, eftersom du inte känt dig redo. Men hur går det nu?

Förra gången jag fick missfall kändes det för mig väldigt enkelt att ge mig på det snabbt igen, det är ju så vanligt med ett missfall. Men denna gången kommer jag vänta ett tag, vill inte gå igenom ytterligare ett missfall. Inte för att det finns några garantier för att slippa, men om jag behöver göra det vill jag vara läkt från denna proceduren.

Jag var hos läkaren i morse och man kunde konstatera att lämningarna av fostret, trots två dagar med smärta och blödningar, finns kvar och att de är på väg ut. Jag fick åka hem med förhoppningen att kroppen löser det själv och ska tillbaka på torsdag. Jag hoppas jag har fel, men jag tror att jag på torsdag kommer få göra en skrapning ändå. Suck. Jag förstår dock läkarna, man vill inte operera i onödan. Jobbigt att inte bli av med det som skulle blivit bara... Mycket känslor och smärta..

I övrigt ställde jag massor med frågor och fick bl.a. veta att kroppen inte blir gravid förrän den känner sig redo efter ett missfall. Finns det lämningar från ett tidigare missfall kvar blir man inte gravid. Hade på något vis hoppats att det var tvärt om, då hade jag ju haft en förklaring.. Fick också klart för mig att det inte finns några regler kring hur länge man bör vänta att försöka igen, varken fysiskt eller psykiskt, det känner man själv.

Nåväl, här var fortsättningen på min historia, som ju inte är slut än.. Om någon som haft två missfall och sedan blivit gravid vill dela med sig vore det väldigt fint att läsa.

Hej så länge!
/Sara

ÖNSKAR SLADDIS · av **ÖNSKAR SLADDIS** 05 sep 2011, 13:43

Hej igen,

Jag drog ut spiralen i fredags och ska ha mens snart så det är inte riktigt dags, men nu är det på G i alla fall.

Gör det ont att bli skrapad? Det låter hemskt. Jag som är kinkig och tycker att det gör jätteont bara de sätter in spiralen. :roll:

Annars känns det nästan som om det skulle vara bättre att få skrapat så man vet till hundra procent att allt är ute och att man kan börja om. Annars hade jag nog bara undrat om allt verkligen var ute.

Ser fram emot fortsättningen på din historia. Hoppas, hoppas att den blir som du önskar.

Mullew · av **Mullew** 05 sep 2011, 15:06

Hej!

Jag kanske är fel person att skriva här, för jag har inte någon solskenshistoria, än i alla fall.
Har fått 4 missfall och 1 ma. Varav två av missfallen väldigt tätt.
Vill bara säga att jag vet hur det känns, sorgen och tomheten och rädslan för att bli gravid igen.
Men vad som än händer, ge inte upp!
Av alla par som blir gravida får bara 0,5-1 % av dom tre eller fler missfall på raken.
Så oddsen att ni ska få en lyckad graviditet är bra! =)
Just nu håller vi på med en missfallsutredning och mitt i allt negativt så sa min läkare att det positiva är att jag kan bli med barn, det är ett steg i rätt riktning, nu ska fostret bara stanna kvar också!

Jag känner med dig och hoppas innerligt att nästa graviditet ska gå vägen!
Kramar!

walstalinda · av **walstalinda** 05 sep 2011, 16:36

Hej!
Har egentligen inget klokt att skriva då jag inte ens har lyckats bli gravid på snart ett år.
Men ville bara säga att du är stark som kämpar vidare och jag tror verkligen att ni kommer att få en liten bebis i framtiden!
Kram!

Tatyana · av **Tatyana** 05 sep 2011, 16:44

Jag fick två missfall innan jag blev gravid med vår dotter. Jag började oxå fundera på om det var något fel på mig. Efter andra missfallet fick vi en jättebra läkare som sa att man kan få fler missfall utan att det är något fel på en. Missfall är vanligare än man tror tyvärr. När jag blev gravid igen fick vi komma på vul i vecka 7, då hon sa att tidiga vul kan göra att mamman känner sig lugnare. Så man kan få fler missfall även fast det inte är något fel på en. Och det kan gå bra till slut

Boll · av **Boll** 05 sep 2011, 19:34

Hej!!
Jag har precis haft missfall själv. Jag började blöda så smått förra fredagen och på lördagen åkte vi in och gjorde ett vul. Jag var då i v 11+0 men fostret verkar ha dött redan i v 6-7 någonting. Men i helgen blödde jag rejält och nu tror jag att allt kommit ut.. Vi hade tänkt prova igen så fort jag har haft en mens.. Detta är mitt första missfall och jag har två flickor sen innan som är 6,5år och 4 år...

Sarakämparvidare · av **Sarakämparvidare** 06 sep 2011, 08:54

Tack snälla ni för era berättelser. Det är aldrig roligt att höra att andra mår dåligt, men känslan av "att tillhöra" är så viktig när man känner sig svag och det känns skönt att veta att man inte är ensam.

Jag fick väldigt ont igår, trots specialutskrivna smärttillande och jag slutade (!!!) blöda. Men efter ett tag när jag gick på toa kände jag den där klumpen rasa ur mig - en obehaglig känsla, som förföljer mig. Kändes först som en lättnad att det som "inte skulle bli" försvann, men nu känner jag en stor sorg och saknad. Precis som om jag inte riktigt fattat förut. Det som känns bra är att jag förmodligen slipper skrapas, samt att jag inte har ont längre och att jag blöder väldigt sparsamt. Och på svaret om det gör ont att skrapas "Önskar Sladdis", så vet jag inte, jag blev sövd. Efteråt kändes det ganska rejält, men det kan ha berott på att jag satte in en spiral samtidigt. Lycka till nu "Önskar Sladdis" och hoppas att det ska gå bra för dig och att du ska bli gravid utan att behöva tänka "skrapa" en enda gång!

Mullew, tack för din berättelse. Vilken stark människa du är som ser så positivt på din situation! Vilken bekräftelse och vad skönt att veta att du kan bli gravid! Jag tror att man påverkas mer än vad som bevisats av oro, negativa tankar och stress, så förhoppningsvis kan vetskapen om att du kan bli gravid hjälpa dig fortsättningen!

Walstalinda, jag tyker du är jätteklok! Du fortsätter kämpa och det är klokt! Hoppas också att du snart ska få ett plus i lilla rutan och en liten bebis som följd!

Tatyana, du har ju samma bakgrund som jag har hittills. Vilken lycka att du efter allt fått en liten dotter! Precis så hoppas jag ju att det blir för mig och jag ska tänka på din situation de gånger det känns tungt! Åter igen, jag tror att oro och stress påverkar mer än man kan bevisa, så jag kommer också begära tidiga kontroller nästa gång.

Och till boll vill jag bara säga att jag förstår dig och hur det känns. Härligt att du har två barn sedan tidigare som säkert kan vara en tröst och ge dig styrka i det svåra.

Tack åter igen för att ni skrev! Och lycka till!
//Sara