Packåsnan men ...

MalinM · av **MalinM** 06 feb 2010, 08:19

Jag vet inte ens vart jag ska börja... Har hållit mig borta från minbebis ett bra tag nu, men nu känner jag att jag behöver stöd...
Vi har lagt bebisverkstan på hyllan eftersom min pappa precis fått veta att han har cancer i levern och bukspottskörteln... Han har gått runt med det i 5-6 år utan att veta om det... Det började för ett tag sen, med att han gick drastiskt ner i vikt, fick byta diabetes medicin ett par gånger, för magen klarade det inte, samt att dom inte längre hjälpte mot blodtrycket. Han blev väldigt gul i hyn, och till sist fick han en tid hos en läkare. Han blev sedan skickad till MAS där dom gjorde ultraljud, men hittade inget. Tog sen skiktröntgen och såg tumören...
Dom ska försöka med strålning och cellgift så fort som möjligt, men chanserna är väldigt små... Mamma är helt förtvivlad och gråter hela tiden, och min pappa är så svag och har gett upp. Dom ska fixa med äktenskapsförordet så att pappas tillgångar går till mamma osv... känner mig helt tom. Min pappa är min klippa.
Jag måste vara stark för mammas skull, men jag vill ju själv bara gråta och gräva ner mig i ett hål... Satt och höll om min mamma och pussade på henne i 3 timmar igår, och hon slutade aldrig gråta. Jag vet inte vad jag ska göra...
Jag sa att jag skulle packa en väska och komma över idag, och bor där ett par dagar. Så hon slipper tvätta, laga mat osv...
Det är så jävla tungt just nu, och jag kan inte ens ta in att pappa är döende.
Det går inte. Försöker stänga av mina känslor, och bara bita ihop för min familjs skull, men jag vet ärligt talat inte vad jag gör om min pappa dör...
Det värsta är att min mamma, har älskar och levt med pappa i över 30 år, dom är varandras allt, och nu mister hon honom. Hon kommer inte gå vidare, hon kommer aldrig bli lycklig igen, det vet jag om. Det är som att mamma är döende också...

Det blev ett jävligt långt inlägg, förlåt...
Var bara tvungen att skriva av mig, har bara maken att prata av mig till, och han jobbar...

av **nathalie_eliasson** 06 feb 2010, 09:03

Jag tänker på dig vännen <3

MalinM · av **MalinM** 06 feb 2010, 09:06

Tack. Är så extremt tungt just nu.
kramar

Ailenroc · av **Ailenroc** 06 feb 2010, 09:26

Det finns nog inget man kan säga för att sorgen ska kännas lättare. Däremot så finns det stöd här du kan få. En liten tröst i sorgen kanske :roll:

Tänker på dig

Mvh
Cornelia

Emelie84 · av **Emelie84** 06 feb 2010, 09:56

Så hemskt! Skriv av dig här när du vill!! Vi finns här, läser och tänker på dig och din familj!!

tovemz · av **tovemz** 06 feb 2010, 10:10

Hej,

Min pappa dog av cancer när jag var 14. Han var bara 42 år när han dog och lämnade hela familjen i chock. Min bror var bara 2 år och min syster 10. Det enda som jag skulle ge som råd till dig just nu är att prata med honom och säga de saker som du vill säga. Ha inte något osagt mellan er om han inte klarar sig igenom det här. Men trots allt så finns det hopp att han kan klara sig. Min pappa dog för mer än 15 år sedan och cancerforskningen har gjort stora framsteg sen dess. Förlora inte hoppet och ta en dag i sänder. Visa att du finns där för honom och din mamma. Försök att vara hoppfull även om det är svårt.
Jag tänker på dig.

Edita · av **Edita** 06 feb 2010, 10:33

Tänker på dig vännen. Vill ge dg lite hopp med att skriva att min farbror fick cancer i magen. En stooot tumör. Dom trodde inte att han skulle klara sig. Men med strålning, cellgifter och en obeskrivlig livslust så är han nu 4 år senare friskförklarad.
Han vet att det med stor sannolikhet kommer att komma tillbaks och med det i tankarna så lever han som om varje dag vore den sista.

Jag hoppas att det går lika bra för din pappa. Jag tycker också att du ska prata med din pappa, berätta hur du känner för honom.
Sen måste du få känna din egen sorg också. Människan är ju så anpassningsbar att du ser det som din skyldighet att trösta din mamma och glömmer dig själv, men det är även viktigt att det finns någon som kan trösta och stötta dig.

Min sambos mamma lever inte längre, cancer hon med. Vi satt otaliga ggr med henne på akuten, skickades hem med laxeringsmedel "förstoppning" hette det. Vårdcentralen tog hennes problem inte på allvar. Till slut fick hon komma på megnetröntgen. Cancern satt i hela magen. Tarmarna va en hel tumör.
I hennes fall gick det fort, 6 veckor från besked till döden. Jag va hemma från jobbet för att ta hand om henne, dessa veckor va dom värsta i mitt liv. Samtidigt som det va så fruktansvärda veckor så va dom också väldigt betydelsefulla för mig.

Hoppas att just din pappa är en solskenshistoria och att det går bra för honom precis som min farbror..
Det finns bra stöd att få i detta och ni är inte ensamma i det svåra som är just nu.
Tänker på dig och din familj.
Finns här om du vill prata..

Många varma kramar, Edita

Danem · av **Danem** 06 feb 2010, 10:54

Jag vet inte vad jag ska skriva Malin.. Jag blev så ledsen för din skull nu.
Klart det är en svår grej att ta in men du måste tillåta dig att känna även om det är läskigt, du måste få sörja och vara ledsen.

Jag önskar att det hade varit av roligare anledningar du kom tillbaka men jag tänker på dig, som vanligt!

mikafika · av **mikafika** 06 feb 2010, 11:31

Jag beklagar verkligen Malin, det är en ofattbart jobbig situation du och din familj nu går igenom. Det finns inte mkt jag kan säga som tröst, men jag tänker på dig och hoppas du forsätter söka stöd hos oss på minibebis, även i den här tunga tiden.

Ta hand om din mamma och pappa nu, men även dig själv.

Kram

M