Packåsnan men ...

Niominame · av **Niominame** 17 nov 2010, 13:04

Hej Creadiem

Jag delar samma erfarenheter som dig.
Pojkvännen jag hade innan min nuvarande fick det ännu jobbigare med mig än vad min nuvarande har, inte för att det är till någon tröst, men det betyder att jag kan se mina svagheter och försöker göra något åt dem.

Jag har inget behov av att veta allt om vad min pojkvän gör. Jag utgår från att han är trogen mot mig, att han inte vill såra mig och att han bryr sig, men när det kommer till kärlek, och att älska, så har jag svårt att förstå varför "någon som honom kan älska någon som mig", just för att mitt självförtroende under många år har legat på botten.
Det är inte rättvist av mig att behandla honom illa eftersom att han inte kan stå för vad andra har gjort mot mig, precis som du säger.

Det är inte det att jag är elak heller, det jag gör är att jag frågar:
"Älskar du mig?", "Är det säkert?" .. om och om igen, och dom frågorna har han tröttnat på, vilket jag förstår. Om han är trött ibland så kan jag också få för mig att han inte älskar mig, men det håller jag oftast för mig själv.

Anledningen till att jag ville ha råd/tips/synpunkter är eftersom att jag mer än gärna vill förändras och behandla min pojkvän till 100% så som han förtjänar att bli behandlad. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska gå tillväga.

Roni · av **Roni** 17 nov 2010, 14:13

Hej Niominame!!

Jag känner tyvärr så väl igen mig själv i det du skriver!! Just detta med misstänksamhet, dåligt självförtroende och dåliga erfarenheter!! Haft ett förhållande för många, många år sen där jag tillslut lyckats offra hela mig själv och mitt liv.. Jag blev misshandlad och tvingad till sex mm av detta as, jag tappade tron på alla killar efter det. Nästa förhållande blev bara en flykt från de första osv..
För drygt ett år sen träffade jag min nuvarande sambo, och först nu känner jag att jag äntligen hittat rätt i livet. Vi har barn ihop och nyligen köpt hus.. Allt gick så fort.. och ja, givetvis så började problemen igen.. Jag har skapat ett fruktansvärt kontrollbehov, litar knappt inte på honom längre, misstolkar precis ALLT.. och ändå VET jag ju så väl att han är ärlig och älskar mig!! Känner att jag håller på att förstöra allt vi har, och jag har börjat gå till en psykolog för att en gång för alla reda ut mina gamla traumatiska upplevelser.. Jag mår jättedåligt av att jag känner som jag gör, och jag vill absolut inte förlora det underbara liv jag äntligen har!!
Jag, liksom du, söker bekräftelse hela tiden.. känner mig så ruskigt osäker och tvivlar ofta på hans känslor för mig.. ser negativa tecken överallt

Jag vet ju egentligen att detta bara är mina egna gamla hjärnspöken, och att JAG måste jobba med det!! Men det ÄR fruktansvärt svårt att komma ur dessa "tvångstankar", som det närmast blivit. Gråter mycket och mår skit!! Det enda råd jag kan ge dig är att gå till en psykolog!! Även om det steget känns svårt.. jag har inte klarat det förrän nu, trots jag borde gjort det för länge sen!! Men nu tycker jag det är så himla skönt att kunna prata om allt som känns så svårt och jobbigt.. bara att kunna sätta ord på känslorna hos någon som man kan lita på att det inte sprids vidare från. Och att kunna komma till insikter och själv förstå varför man mår som man gör.. Hoppas jag kunde hjälpa dig lite iallafall!! Du är inte ensam!! Kram!!

Niominame · av **Niominame** 17 nov 2010, 16:40

Hej Roni

Som du säger så tappar man lätt tron på alla när man ett flertal gånger har blivit sårad. I mitt fall så har jag ända sedan jag var 8 år sett när min pappa har varit otrogen mot min mamma upprepade gånger, gett mamma skulden, sårat och tryckt ner henne - och därefter har jag träffat likadana killar. Skumt men sant.

Det läskiga för oss är att vi mycket väl vet att det vi gör sårar våran partner, vi vill inte förlora dom. Men vår sårbarhet är så djup, och som många säger är det inte rättvist mot den man är tillsammans med, men om man har styrkan att berätta för sin partner om varför man är som man är så kan man hoppas att dom förstår. Det är som en sjukdom för oss som man måste ta sig ur.

Frågan är varför vi misstolkar allt vår partner säger, varför vi är så desperata efter att något ska vara fel - är det för att det är det enda som har varit verkligt för oss tidigare, att vi känner oss obekväma när vi är älskade och inget annat? Jag vet inte jag..

Tvångstankar är rätt ord för det, och jag önskar att alla kunde få känna det jag (och kanske du) känner bara för att förstå att vi inte är elaka manipulativa människor - bara det att vi är så rädda för vad som KAN hända att vi faktiskt gräver förhållandets grav.

Efter det du säger, och tro mig, vi har mycket gemensamt i det du skriver.. så känns det som att det bästa för mig är att söka hjälp.
Han är min andra halva och jag kan inte stå utanför mitt eget medvetande och titta på när jag själv förstör för oss.
Man får hoppas att det inte är försent bara.

Tack Roni för dina råd och att du delar med dig! Kram.