BLOGGPAUS

[Längta]

Hej tjejer!!

Vad har hänt med vår gamla tråd?

Här har det inte hänt så mycket mer än att vi har bestämt att vi ska be om ytterligare hjälp i mars. Då har det gått 2 år sen vi börja försöka och ½ år sen mitt mf. Jag hoppas att vi då blir satta i kö till IVF direkt. Vi var på utredning för 1 år sedan så det får jag hoppas vi slipper gå igenom en gång till med lång väntan på prover mm

Hur mår ni allihop? kram

[Embot]

Hej alla!
Jag är helt ny på den här sidan. Har läst en del i den här tråden och tycker att den är fantastiskt bra.

Jag har velat ha barn så länge jag kan minnas. Jag är uppvuxen i en familj med 7 barn och har alltid velat ha många barn själv. Problemet är att jag inte tror att jag kan bli med barn. Min sambo och jag har inte skyddat sex och det har vi inte haft på flera år. Men jag har aldrig blivit gravid. Jag har inte vågat prata om det här med någon. Jag skäms. ALLA mina vänner och folk i min närhet har fått barn eller väntar barn nu. Jag mår så dåligt eftersom att jag har svårt att glädjas med dom. Jag mår illa fysiskt när folk frågar mej när jag ska skaffa barn. Jag brukar säga att jag vill ha barn men inte just nu, vilket är en lögn.
Min sambo vill verkligen ha barn han med, men är inte lika stressad som jag.
Eftersom att jag mår så dåligt över detta har jag aldrig kontaktat vården. Jag är så fruktansvärt rädd för att dom ska säga att jag aldrig kommer kunna få barn.

Har läst att många nämner något som kallas PCOS. Vet någon mer om det? Har förstått att man ofta har oregelbunden mens när man har PCOS. Stämmer det?

Sorry att jag babblar, men det känns så skönt att för första gången få dela det här med andra. Är panikslagen och rädd för att aldrig kunna bli mamma.

[Femman]

Embot. Vi är många som är ofrivilligt barnlösa. Jag tror det är ungefär 10% av alla par som försöker/vill skaffa barn. Det är ingenting att skämmas för.

Mitt råd till dig är att kontakta vården. De kan hjälpa er med en utredning. Ibland får man svar på vad som inte fungerar och ibland hittar dom inget fel.
Många gånger kan man bli hjälpt ganska enkelt med hormoner eller insemination. Går inte det så finns det mycket hjälp att få.

Googla på PCO så får du upp en hemsida med all förklaring angående det.

Ge inte upp! Om ni gör det ni kan när det gäller att söka hjälp och försöka bli med barn så kommer ni med största sannolikhet bli föräldrar på ett eller annat sätt.

Vi kämpade i 4 år med utredningar, analyser, undersökningar, 5 missfall, 1 misslyckat IVF, ett embryo som ej överlevde i frysen och åtskilliga dagar av väntan, gråt och förtvivlan.
Nu är jag spontant gravid i v 28 och det var värt varenda sekund

Var inte rädd för att skaffa hjälp och prata med din sambo/man. Sök info på nätet om barnlöshet, läs om andras historier, lär dig när i menscykeln det är störst chans att bli gravid, kontrollera att du har ägglossning, kolla in vad en utredning innebär. Prata med någon nära vän eller familjemedlem om du kan. Det hjälper att minska oron.

Lycka till! Kram Femman

[Embot]

Femman!
Tack för ditt inlägg. Betyder mycket att få lite stöd och att bli pushad till att ta tag i allt.

GRATTIS till graviditeten!! Underbart att höra att du är gravid efter så lång väntan och många försök! Hemskt sorgligt med alla missfall du har haft däremot.
Men jag blir verkligen inspirerad av dej och vill verkligen få hjälp. Har bestämt att jag ska ringa senast på måndag.

Allt blir bara så jobbigt när man inte vet hur man ska bära sej åt.
Jag står väldigt nära mina systrar men har inte ens berättat om min oro för dom. Känns så fruktansvärt jobbigt att bara prata om det eftersom att jag börjar gråta varje gång jag ens tänker på det. Och av någon dum anledning så vill jag inte gråta inför dom heller. När det kommer till känsliga saker är jag en tönt.

Som sagt...tack så hemskt mycket för ditt inlägg. Betyder mycket!!
Lycka till med lilla magen! Är riktigt glad för din skull!
Kram Embot

[Femman]

Tack!

Poängen med att släppa ut allt för en annan person är att det blir lättare att bära bördan då. Det kommer att kännas lite mer hanterbart för varje gång du orkar och kan uttrycka din oro. Prata om det har hjälpt mig mycket.
Det var inte alltid min fästman kunde förstå mig när jag grät över ett tidigt missfall å då fick jag vända mig hit eller till en nära vän.

Vad bra att du tar tag i detta. Jag hoppas du stöter på bra personer i vården och att ni får den hjälp ni behöver.

Det finns alltid någon att prata med här på forumet. Sköt om dig. Kram

[nybörjaren]

Hej!

Tack för att jag har fått läsa allas funderingar och tankar kring detta tråkiga ämne... =(
Det är så svårt att ta upp detta med en vän/vännina, känslan av medlidande är jag rädd för, tror jag.
Vi, min sambo och jag bestämde oss att det var dags att försöka i april i år.
Jag tog bort min spiral och vi var fulla av förväntan, pirriga, men ingenting har hänt och en viss förtvivlan har smugit sig in i vår längtan...
Vi är båda noviser i denna värld och vet inte så mycket om hur allting ska fungera, borde fungera..
symtom att leta efter...jag tror mig numera känna massor symtom varje månad när jag närmar mig mensen.
Inbillning var gång.
När är det dags att söka hjälp? Har jag förstått det rätt via internet kan det ta upp till ett år att bli gravid men alla historier man hör av vänner och bekanta så verkar alla bli på smällen på en gång?

Jag är 31år och min sambo 40år, kanske är det svårare eftersom vi inte är pur unga längre?
Jag har gjort en abort för många år sedan, en skrapning, kan det ha påverkat?

ursäkta mina röriga frågeställningar, men det är rätt rörigt inne i mig just nu....

men åter igen
tack

[WaitingForMyAngel]

Hej, idag är bara en sådan dag igen där jag måste prata med någon! När allt är så tungt!
Jag och min kille har varit tillsammans i snart 3 år, kört utan skydd från början faktiskt. De senaste 14 månaderna har vi försökt på riktigt, har lyckats pricka in så att allt stämmer med temp och äl stickor så vi har träffat varje gång.

Börjat en utredning, varit o lämnat vanliga blodprov som kom tillbaka som normala. När vi trodde att allt var i rullning då läkaren sa att de skickar en remiss och att vi får ett samtal därifrån. Vi väntade en månad o inget hände, så när vi själv ringde till kvinnokliniken sa de att de fått remissen och att de snart ringer upp. Efter ytterligare ca en vecka så ringde hon och undrade om vi hade några speciella frågor då vi ringt dem. Jag sa att vi väntade ju på en tid. Hennes svar var då att det kommer bli fram mot hösten, o att de återkommer efter sommaren.
Så det samtalet hade vi kunnat vänta länge på, samt att vi såklart blev väldigt ledsna över att de gett sken av att det var vår tur nu!

Har försökt 6 månader med nattljusolja, sen nu några månader efter jag slutat med det så har jag testat munkpeppardroppar 2 månader. Vill hellre att allt ska gå naturligt och vill inte testa för mycket. Därför känns det lite konstigt att börja med en utredning, precis som planerat mys så känns allt konstlagt. Känslan man drömt om är ju att man lever lyckligt med sin sambo/man och vips så är man gravid. Inga tvång. Hoppas det tar sig snart.

Sitter och väntar på BIM på söndag. Tycker jag har känt en massa, men samtidigt så är det väl något annat. Har lyckats få ont i halsen, så att magen är konstig beror väl säkert på en kommande maginfluensa ist.

Allt man ser nu är ju bebismagar, det känns som att hela livet stannat. Det skänker lite tröst att många fått barn tillslut, även om det dröjt flera år. Men jag har svårt att vara glad för någon alls. Det vill jag inte vara, vill vara glad för deras skull, som jag var i början. För någonstans djupt där inne trodde man ändå att min tur skulle komma snart. Nu är jag inte så säker.
Jag är 23 och min sambo är 25, så man tycker att vi borde ha alla förutsättningarna! Nu är man ju besatt utav allt, testa, hålla koll och mysa vid rätt tider.

Ett kompispar ska få barn nu i april. Har en elak tanke som säger att vissa får allt, andra inget. Känner mig elak mot alla, och för det mår jag ju ännu sämre.

Jag hoppas innerligt att alla som verkligen vill bli mammor och pappor får det snart! Håller tummar och hjärta för oss!

Tack för att jag fick skriva av mig här!