NICE

[Grubbelsmurf]

Hej!
Jag skapar denna tråd med förhoppning om att fler som precis börjat med utredning ska kunna träffas här och att vi ska kunna hjälpa varandra genom den känslomässiga berg o dalbana som detta ändå är.
Vi ska kunna vända oss hit för att få stöd och förståelse. Kunna dela med oss av våra rädslor, funderingar, händelser och erfarenheter.
Börja gärna med att berätta om din situation mm.

Jag är 33 år och min man och jag har försökt i ca 2 år. I måndags ringde jag gynekologen för att få börja vår utredning och idag kom provremisserna hem till oss. Det är väldigt blandade känslor för mig kring detta. För längtan efter barn är stor men mitt psykiska mående har försämrats efter att ha blivit lurad månad efter månad. Känner en viss stress med tanke på min ålder och ganska mycket stress när jag ser andra runt omkring få barn.
Någon mer som känner som jag?

[ollasulrika]

Ohhhh... en mycket bra tråd.
Jag och maken har börjat utredning på Sahlgrenska.
Jag är 33 år och min make är 39 år, vi har försökt i 4,5 år att få barn utan resultat. Iofs visste vi nästan det från början men hoppa är ju det sista som brukar lämna en. Han får nämligen testosteronsprutor var 8:e vecka för att han producerar för lite själv.
Anledningen till att vi inte sökt hjälp snabbare än nu är att jag har varit för stor. Så nu har jag äntligen lyckats gå ner till ett godkännt BMI och i juni i år skickade vi in egenremissen. Den 3 augusti var vi till Sahlgrenska och tog blodprover och maken lämmnade spermaprov.

Fick en tid till läkare & barnmorska redan den 19 augusti för att prata om provsvaren.
Det var ju som väntat att spermaprovet inte gav något men alla andra test var toppen. Jag fick även göra ultraljudsundersökning av livmodern och det såg bra ut, hade även fin ägglossning just då så hon sa att det var det inget fel på vilket känns bra.

Nu väntar vi på en tid då maken ska göra biopsi (suga ut spermier) och se om dom kan hitta något den vägen.
Hittar dom några så kommer jag att få göra spolning av äggledarna men finns inga så behövde jag inte spolningen för då plockar dom ut ägg eller va det va dom sa.....

Det är helt overkligt att vi kommit såhär långt iaf...och även om det är lång väg kvar så känns det som en baggis.

[Grubbelsmurf]

Ollasulrika: Tack för att du gillar tråden jag lagt upp. Kände att man kan behöva prata av sig om saker och ting på ett ställe där man kan vara helt anonym. Vissa saker vill man kanske inte diskutera med närstående.

Oj vad snabbt det gick för er att få provsvar och allt sånt. Själv har jag fått sagt till mig att ta blodprov två månader i streck under min ägglossning och om jag inget hört en månad efter det så skulle jag höra av mig. Så med andra ord kan det ta tre månader innan jag får något svar.

Jag hoppas verkligen att det går bra för er så ni får ert lilla mirakel efter allt erat kämpande.

Jag måste fråga... hur gör du för att hålla hoppet och humöret uppe?

Du har så härlig inställning till detta.. du får det att låta så enkelt och bekymmersfritt.. är det så du känner? Önskar jag kunde vara lite mer sådan

[ollasulrika]

Jag är själv himla förvånad att det gått så fort, jag trodde ( efter vad jag hört från många) att det tar lång tid med allt. Därför fattar jag knappt...

Jag vet egentligen inte hur jag håller humöret uppe, vissa dagar då jag mår dåligt över detta med att inte kunna få barn på vanlig väg så känner jag bara att vi ska skita i alltihop... är ju så rädd att det ska misslyckas. Men jag har en underbar make som stöttar mej och säger att allt kommer bli bra så jag försöker att lita på honom.

vi (maken) hamnade i en liten svacka precis efter första samtalet...
vi har ju pratat om detta länge men det har liksom kännts så långt borta. Så på kvällen när vi gått å lagt oss så sa han helt plötsligt att OM dom inte får fram nåra sperier från mej så vill jag inte att vi ska ha donator...då vill jag adoptera....
Blev såklart bråk och massa gråt eftersom jag trodde att vi hade pratat om detta.
Dagen efter när han vaknade så bad han om ursäkt och sa att vi visst skulle ha donator om det behövdes, han hade bara hamnat i chock att allt var verklighet nu och att vi är på väg...
Det blev än mer gråt men denna gången av lycka istället.

Jag vet att det kommer bli en lång och jobbig väg,men i slutändan är det värt det om det lyckas... Är så inställd på att det just ska bli jobbigt så jag tror inte jag kommer bli chockad.
Men vet ju att många behöver hjälp men ändå känner man sig ensam, speciellt om man inte har någon att prata med som är i samma sits.

Så jag hoppas att vi kan hålla kontakten!

[Grubbelsmurf]

Det känns som om det tar olika lång tid beroende på var i landet man bor och även vilken gynekolog eller så som hjälper en.

Jag har också dagar då jag kan må bra och känna mig helt lugn men det brukar vara de gånger då jag inte tillåter mig att tänka på barn alls tyvärr. Men de dagar då jag mår riktigt pyton så känner jag bara att jag ger upp och får försöka lära mig leva med att inte ha några barn. Fast innerst inne vill jag ju så gärna vilja ha barn. Det är ju ändå något jag längtat efter i många år. Men av flera olika anledningar så började min man och jag inte försöka förens för ca 2 år sedan. Och jag tror mig ha varit gravid en gång men förlorade tyvärr det väldigt tidigt.

Det är tur att vi har så underbara män som vi kan förlita oss på och som får oss att orka kämpa på även när det kan kännas nattsvart ibland.
Min största skräck är att de ska säga att jag inte kan få barn.

Men min underbara man har sagt att skulle det bli så illa att vi inte kan få biologiska barn så ska vi adoptera. Så vi har diskuterat det lite och ifrån vilket land vi skulle kunna tänka oss o.s.v.
Men frågan är ju om man inte måste ha ett jobb och fast inkomst för att få adoptera. Men förhoppningsvis kommer vi inte till den punkten utan lyckas få biologiska barn
Det är bra att ni kan prata om hur ni känner och tänker. Det tycker jag är väldigt viktigt för att det hela ska fungera och bli bra.

Jag tror att anledningen till att man känner sig så ensam i den här situationen är för att detta är något man absolut INTE ska prata om. Det är som om det är tabu och om man pratar om det så erkänner man att det är något fel på en. Vad tror du?

Jag vill mycket gärna hålla kontakten med dig.. jag tror vi kan hjälpa varandra när det blir jobbigt och glädjas med varandra när saker är/går bra

[ollasulrika]

Jo det är nog så det där du skrev om att man "inte ska prata om det" ... folk runt omkring som redan har barn förstår nog inte att alla inte har lätt att få barn.

Det verkade då iaf som att det funkar för mej , min livmoder såg fin ut å ägglossningen känner jag av varje månad. progesteronprovet var bra precis som alla andra provsvar...

Längtar bara efter att maken ska få göra biopsin så man får veta va det är för behandling vi behöver göra.

Jag ska dessutom försöka gå ner ytterligare kg innan vi börjar,bara för att öka chanserna till att lyckas... så imorgon ska jag sätta igång med attack fas på dukan-dieten... värt ett försök iaf

Ska göra allt för att lyckas

Det är kul att vi är lika gamla du & jag.

Vi har ju som sagt försökt i över 4,5 år.... känns som en evighet... å jag längtar verkligen så otroligt mycket efter en bebis.

jag har varit gravid en gång tidigare,men inte med min make...var ett tag innan jag träffade honom...blev missfall i V 7 eller 8 tror jag att jag räknade ut.

[Grubbelsmurf]

Innan du fick veta att allt är precis som det ska med dig. Var du då orolig ibland att något var fel på dig eftersom ni tyvärr inte lyckats än?
Jag har en sådan oro som kommer och går. Jag både vill och inte vill att det ska finnas ett fel på mig. Ja menar finns det ett litet fel som de lätt kan rätta till så får jag ju ändå en förklaring till varför det inte fungerat. Men samtidigt vill jag ju inte ha något fel för vem vet det ?

När det kommer till provtagningen så har jag ett problem förutom att jag avskyr att ta blodprov menar jag.. och det är att jag har ingen aning om när jag ska ta det. Gynekologen sa en dag och skrev det på pappret men jag vet inte vilken dag det är för ja förstår inte hur man ska räkna för att hitta äl ...

Kul att vi är lika gamla och går igenom detta samtidigt

Vad innebär dieten du tänkte köra?

[ollasulrika]

Jorå...visst var jag oroiig, med tanke på att vi visste nästan helt klart från början att maken inte kunde. då hade det blivit jobbigare om även jag hade haft nåt "fel" ... jag målade upp det värsta innan. så när vi kom till samtalet så var jag beredd på dåligt besked. Därför blev jag så glad när allt såg bra ut.
Ibland känns det lite som att om man är av modellen större så SKA det bara hittas något fel, för inte kan man må bra å ha fina värden om man e stor... men tji...det kan man visst.
Jag har aldrig haft diabetes,inga tendenser till det ens...värdena ligger perfekt, mina hormonvärden ligger lagom, jag har och känner av min ägglossning och har gjort fast jag vägde över 40 kg mer...

Dieten jag ska följa nu heter som sagt dukan-dieten. man börjar med fas 1 som är en attack fas... då äter du enbart fettfattiga proteinprodukter i 1-10 dagar, det är väl till för att rensa ur kroppen antar jag. måste läsa på lite mer om den.
Sen ska man efter denna fasen gå över till fas 2...då lägger man till grönsaker...

Måste som sagt läsa på lite mer. ska köra detta 1-31 september för att se vad som händer.
Idag började jag dagen med 2 ägg å 1 dl keso med lite linfrön & kardemumma. mättande men med få kalorier vilket är bra!
Så nu ska jag bege mej ut på en promenad tänkte jag...
Jag ska ju försöka få bort 15 kg sammanlagt,men sätter målet till 5 kg ner först denna månad...kanske jag klarar det,kanske inte. jag vet ju vad min belöning förhoppningsvis blir i slutändan om vi har tur...då kämpar man gärna lite extra!!!

På tal om inget...va jobbar du med?
Jag hålle rpå att plugga till lastbilsmekaniker...he he he,inte direkt tjejjigt men grymt skoj ))

[Grubbelsmurf]

Idag är en sådan dag då allting med utredningen känns jobbigt och skrämmande. Har lånat en bok om fertilitet för att försöka få en bättre bild och förståelse för vad det är vi troligtvis måste gå igenom. Jag läste i den i tron att det skulle göra mig lugnare men fy vad fel jag hade.. vissa saker jag nu läst får mig mer rädd och orolig än jag varit från början. Börjar verkligen fundera på om jag kommer fixa detta.
Vill ju så gärna ha ett barn och jag vet hur gärna min man vill.

Men hur 17 ska man räkna för att få ut dag 24 i sin cykel?
Om den börjar den 5:e och jag ska ta provet dag 24. Vilket datum ska jag då ta provet?? Vill ju göra detta rätt från början.

Det är så klart inte bara jag som tycker detta känns oerhört skrämmande och jobbigt. Min man mår fruktansvärt dåligt över detta. Har försökt att stötta honom så mycket jag bara kan.

Hur snabbt kan vi få svar på min mans prov? Måste det provsvaret vänta tills jag gjort mina prov?
Gör de här undersökningarna jag troligtvis måste göra ont?
Fy vad jobbigt detta känns idag. Varför kan det inte bara fungera istället ?
Känns så hopplöst .. som om min oro och rädsla kommer vinna.

[ollasulrika]

Jag förstår dig till fullo tjejen. jag borde kanske läsa lite jag med... kanske blir det jobbigare men samtidigt är man nog mer förberedd.

Jag skickade in egenremissen till sahlgrenska så dom hade den 8 juni tror jag. den 3 augusti var vi och lämnade ett spermaprov och tog blodprover...maken fick ta ett rör och jag fick ta 6 st tror jag. men det gick himla bra trots att jag var lite svårstucken å det tog ett tag.
Trodde att vi skulle få vänta till september innan vi hörde något men redan efter en vecka så hade vi en remiss till första samtalet den 19 augusti i brevlådan.
Väl där så gick vi igenom provsvaren, vilka så bra ut förutom att maken inte har spermier som jag skrev tidigare. Sen fick jag göra ett ultraljud där dom kollade livmodern.... och det såg fint ut, hade även fina äggblåsor som jag fick se...lyckades ju ha ägglossning precis då

Sen fick maken ta ett par rör med blod till för test om det fanns några kromosomfel... men dom svaren får man inte förrens efter 8 veckor sa tjejen.

Så nu väntar vi på det och en tid till biopsin för mannen.... är så förväntansfull och hoppas att dom kan hitta några simmare den vägen istället....

har ju inte kommit så långt vi heller så jag vet ju inte riktigt vad som väntar jag heller..... men spännande ska det bli. kommer nog gå bra för oss båda.
tänk på vilket mirakel det blir om det lyckas