NICE

[Medea]

Jag tar gärna ansvaret, jag vill också hålla i alla tåtar som får det att gå runt men i en bonusfamilj är det nästan omöjligt för då måste man gå in och kontrollera andra. Det går inte och det är oftast inte heller det man vill.
Kan ni kanske göra ett schema, du och din man tillsammans med barnen.
Säg att du faktiskt inte orkar just nu, även om alla barnen vore dina biologiska. Det är kanske ok att bonusarna är hemma hos er men att dom kanske inte drar så mycket i dig. Alltså, jag vet att det låter absurt att göra ett jäkla schema men jag kan inte komma på något bättre just nu.
Jag tror inte dina bonusar blir ledsna över det, speciellt inte om dom sitter med vid "bestämmar" bordet.

Din man, gör en deal men honom också, innan du blir så pass arg eller besviken på honom att det blir svårt att respektera honom.
Jag har gjort en deal med min man. Jag tar nätterna och han tar sena kvällar och mornar när han inte jobbar. Det var nödvändigt eftersom jag drog iväg och gjorde allt, allt, som vanligt, tills jag blev för trött.
Dealen hjälpte mig med.

[SysterJane]

Tack för tipsen, jag uppskattar det verkligen! Blir ledsen för att min man måste se vår son som en plikt för att kunna göra sin del istället för att njuta av det. Plus att jag förlorar tid med lilleman som jag skulle vilja ha! Men så får det nog bli.

Igår krisade det rejält här för att vi inte kan kommunicera helt plötsligt. Det som tidigare varit vår styrka funkar just nu inte alls och det skapar på nåt vis en ond cirkel. Jag blir så trött..

[Medea]

Det blir en jäkla omställning när en mini-me landar i familjen. Bara det är förvirrande och saker och ting har en otrevlig tendens att ställas på sin spets.
Man får göra vad man kan för att undvika storgräl, för det suger och för egen del känns det som ett misslyckande.
Ja jag vet, jag är skum.

[wintersbaby]

Hejsan, asså d e aldrig lätt när 2 familjer blir en...d kräver en hel del..

jag förstår frustrationer etc, då jag själv var familjehemsplacerad pga mamma drack för mkt...å jag har haft en enormt trasslig tid med känslor etc i obalans...
men nu så står jag med båda benen på jorden...min pappa skaffade en ny tjej som åxå har barn å hon styr honom med järnhand tyvärr...hennes yngsta e det viktigaste av allt, hon e gift å har 3 barn...å den äldsta av hennes är tillsammans med en kille som har 3 barn med en knasig mamma som inte bryr sig om barnen utan bara tar deras pengar till sig själv..

Jag själv har sagt, att jag kommer ALDRIG gå in i ett förhållande med en man som redan har barn, hur mysig etc han än är, då jag inte vill ha massa bråk å olycka...
för hur man än vänder det så är d alltid nån som e sårad eller ska såra med mening å d e inte rätt mot barnen..dem lider enormt...ni vet inte hur d skadar barnen för all framtid..och att d lär dem att skaffa barn å gå sedan till en ny..är det verkligen så vi vill visa att en familj är idag?? Man löser inga problem genom att skapa en ny..man flyr bara..tyvärr..detta va min åsikt om vad jag själv inte vill upleva mer, när jag ser hur mkt barn lider i trassliga familjer...själv så är jag enormt skadad av allt jag upplevt å litar inte på familj etc...jag har inte haft en trygghet alls, fram till nu då jag å min kille väntar barn å han verkligen e stabil å skulle aldrig tänka tanken att skaffa en tjej med barn..så vi delar åsikten..å han förstår mej... så kämpa på..hoppas d blir till d bättre nångång, bråk löser inget, kommunikation gör!

[SysterJane]

Förstår att du har den synen på det hela, med tanke på dina erfarenheter, men om alla tänkte så skulle alla som inte kan leva tillsammans med den man skaffat barn med tvingas att leva ensamma resten av livet..? Jag och min dotters pappa fick det inte att fungera och gick skilda vägar. Vi lever nu i nya familjer bägge två och det funkar hur bra som helst oss emellan. När min exman och hans sambo fick barn häromveckan kändes det nästan som jag blev faster . Så det finns absolut bonusrelationer som fungerar! Det är bara så förtvivlat svårt att få en familj att fungera när det finns ett ankare (i mitt fall min mans ex) som hela tiden motarbetar oss och sätter sina egna intressen främst. Önskar att det inte påverkade barnen, men det gör det!

[Mullemamman]

Har en liknande situation... och så ändå inte..
När min man och jag träffades var hans barn 13 resp 11 år gamla. Nu fyller Bonuspojken snart 18 och Bonusflickan blir 16 i vår.
Från början hade vi ENORMA problem med deras Biomamma som skulle styra precis allt men efter att jag och maken gifte oss och fick vårt första barn lugnade hon ner sig. Ännu mer efter att vi fick vårt andra barn. (Biomamman själv har också ett till barn i sitt äktenskap). Så vad gäller den biten är det mesta frid och fröjd.

Det nya som hänt är istället att Bonuspojken distanserar sig från mig och de små här hemma allt mer, något jag finner väldigt ledsamt. Speciellt som Plutten - min och makens första barn - verkligen ser upp till sin storebror.. Så länge maken är med är det inga bekymmer - då pratar Bonuspojken till och med med sina småsyskon - men så fort Maken inte är inom synhåll är det en annan femma. Då visar Bonuspojken med hela sin kroppshållning och med diverse ansiktsuttryck, fnysningar osv. att jag och de små inte är önskvärda nära honom. Om jag ex. går upp på övervåningen i huset - där Bonuspojken har sitt rum - för att hänga tvätt el dyl. går han ner och när jag kommer tillbaka till nedervåningen så smiter han upp igen. Möter jag honom ex i hallen kan han hoppa till som om jag slagit honom varefter han vänder på klacken och nästintill springer sin väg!
Och detta utan att jag verkligen på något som helst sätt egentligen stör honom! Jag ber honom ALDRIG att passa sina småsyskon eftersom jag vet att han inte valt att få bli storebror. Inte heller tvingar jag honom att göra något om han inte själv ber om att få vara med.
Men lik förbaskat behandlar han mig och de små på ett sätt jag finner allt mer störande. Och det i mitt eget hem!

Har pratat med Maken om hur jag känner det men han bara rycker på axlarna och tar inte tag i saken alls..

Det som givetvis komplicerar det hela är att Bonuspojken har diagnosen Asperbergs och att han sedan i våras INTE längre tar någon medicin. Förvisso anser jag själv att mediciner inte nödvändigtvis är någon lösning - han behöver istället lära sig att hantera situationer när de väl uppstår men det hela har bara blivit så himla märkligt här hemma när han kommer hit.. Jag vet helt enkelt inte hur jag längre ska vara gentemot honom..

Ja, ja... antar att det är bara att bita ihop och störa honom så lite som möjligt...?

[nemi1977]

Usch vad jobbigt det låter - men vill bara skriva att det KAN bli riktigt bra, så att alla inte avskräcks från förhållanden med bonusar inblandade.
Jag träffade min man för 7,5 år sedan. Han hade då precis brutit med sin ex, det var såpass färskt att hon inte fått sin nya lägenhet än, utan bodde hos sin pappa o alla grejer var kvar hos min "nya". De har en dotter tillsammans som då var 1,5 år. I början var det svårt - mycket pga att de i det här fallet inte alls kunde prata med varandra utan det slutade med att de stod o skrek. Mig var hon inte intresserad av alls att träffa (något jag hade svårt att förstå då jag ändå var med hennes dotter så mycket, bytte blöjor, sov i samma säng o badade henne...) Efter några månader så kom jag "hem" tidigare än planerat (hade nästan flyttat in då) o kom precis när hon hämtade sin dotter - tösen hoppar upp från golvet där hon sitter o kastar sig om halsen på mig för att säga hej. Jag kramar tillbaka o går sedan fram till mamman o presenterar mig. Sen den dagen har allt (nästan) funkat bra. Visst har vi haft våra problem, då hon har svårt att sätta sig in i hur viktiga våra helger är o sånt, men på det stora hela så fungerar det fantastiskt bra - särskilt om jag jämför med hur det KAN vara... Det är ofta jag o mamman som pratar o planerar, men det är absolut inga problem mellan min man o henne heller. Vi fikar när vi hämtar/lämnar tösen - i mån av tid - mailar o facebookar varann rätt ofta..
Nu ska vi ha en liten, o bonustjejen är sååå spänd. Hon o hennes mamma kommer att komma till BB o hälsa på (syskon får tyvärr inte vara inne på avdelningen, så vi kan inte ha henne med hela dagarna efter födseln). Kan även nämna att vi gifte oss i augusti förra året, o då var bonusens mamma o lillebror (mamman har en pojk från ett senare förhållande oxå) med på bröllopet.
Visst vi är inte bästa vänner, men vänner är vi o vi försöker iallafall anpassa oss o tänka på hur saker påverkar - även om det ibland tyvärr fortfarande kan bli fel

Värt att nämna är oxå att jag o min man hade lite problem i början o separerade (en månad...) efter ett år ungefär, vi blev snabbt tillsammans igen o sen dess har det varit underbart (med vanliga små knöcklar o hinder då) men under den här tiden så bad mamman mig, men var tydlig med att det var upp till mig, att fortsätta träffa hennes dotter, då jag blivit en så viktig person in hennes liv. Så då var jag faktiskt hemma hos henne o träffade lilltjejen.
Så, ville bara berätta att det kan vara värt att ta språnget o satsa på en man/kvinna som har barn sen tidigare. Bonustösen är nog något av det bästa som hänt mig. Jag älskar henne otroligt mycket o ser henne som mitt eget barn, även om jag inte burit på henne själv o även om jag är mycket noga med att hon har en mamma.
Ibland ÄR det värt att ta chansen