I Rönnäs

[SysterJane]

Jag är så låg just nu att jag inte vet hur jag ska ta mig upp igen. Jag har ingen kontroll över mitt eget liv! Min man och jag försöker skapa en någorlunda fungerande enhet av våra två familjer, och det fungerar inte alls just nu. För att skapa förutsättningar för att det ska fungera krävs det att bonusarnas biomamma bjuder till lite. Något hon naturligtvis vägrar (varför skulle hon underlätta vårat liv?). Jag försökte få följa med på ett samarbetssamtal min man och hans ex skulle ha på familjerätten om detta, men eftersom hon inte ville ha mig där så fick jag inte stanna. Fattar inte hur jag ska orka med det här livet när jag inte får ha en åsikt om min vardag! Ibland kan jag inte låta bli att leka med tanken på hur det skulle vara att få bo i min egen lägenhet igen. Bara jag och min dotter.. och det är farligt härliga tankar just nu! Men jag älskar min man, och vill att det här ska fungera. Hur ska jag komma vidare??

[Löt]

Jag kan bara säga att det inte är lätt och att jag känner med dig. Vet själv hur det är när man känner sig fången av alla andra och som om ens egen vilja och liv inte betyder ngt jämfört med alla andras.

Det jag har gjort ibland är att distanserat mig lite. Tagit ett steg tillbaka för att orka (det är inte lätt), låt killen din stångas med biomamman, ta inte den konflikten. Klargör för din kille vad du kräver för att det ska fungera någorlunda. Han får planera sköta kommunikationen osv. Då har du förhoppningsvis lite kraft över till att vara mänsklig mot barnen (tyvärr går det ju ofta ut över dem).

Hoppas att det blir bättre.....

[vivillhabebis]

Jaa du vissa dagar är bara för mkt man orkar helt enkelt inte. Denna helgen skulle vi vara bf och fått jobba undan det sista innan bebisen kommer,men vem tror du ringde igår(!!) kväll kl 22.00 och frågade om inte vi kunde ta tösen i helgen.Hallå planering och framförhållning vad är det Jag känner mig skitsur för jag vet att hans dotter tar massa tid och är väldigt osjälvständig och det i sin tur innebär att han får inget ordentligt gjort.Det värsta är att jag inbillar mig att det är med mening kärringen gör det också. Är naturligtvis jobbigt för sambon med för han har nog dåligt samvete hur han än gör Och med alla goa hormoner som rusar emellanåt känns det extra motigt och surt,jag hade verkligen velat ha denna helgen bara vi....
Försöker försöker försöker för flickans skull men egentligen känner jag bara för att åka iväg någonstans och lämna dom här i helgen......
Believe me jag lider med dig!!!!!

[SysterJane]

Jag vet inte om jag blir glad eller ledsen över att höra att det är fler än jag som upplever det här, men jag hämtar kraft i bekräftelsen om att det är okej att känna som jag gör. Löt, du har rätt i att det stundtals går ut över barnen och det beklagar jag verkligen. Barnens mamma borde väl också kunna inse att ungarna vinner på att även jag orkar vara en bra vuxen för hennes barn när dom är här! Men själv nekar hon till att ha barnen 50% av helgerna för att hon måste hinna vila upp sig. Från sin EGNA barn! Jag då? När får jag vila från HENNES?

[Löt]

Jag brukar vara så fräck att jag åker bort ibland ensam med min son när bonusen är hos oss. Mamma är bra att ha ibland. Men nu har inte alla denna möjlighet.

Hur reagerar din kille när du säger att du inte orkar. Jag och min har haft otaliga bråk om ansvar och tider när det gäller vem som ska göra vad. Just nu har det gått så långt att jag helt tagit min hand från allt vad ansvar heter från den sidan av vårt liv. Och det blev faktiskt lättare. (Men det är inte kul att det gått så långt)
Dessutom har min kille insett vilket lass jag faktiskt dragit när han varit hos oss. Alla har fått flytta på sig för hans skull. (Han är 13 och tror han äger världen och att vårt hem är ett jävla hotell, dessutom tycker biomamman att han själv ska få bestämma vilka dagar han ska vara hos oss, vilket gör att man aldrig vet när han dimper ner). Min son har tom fått flyttat ut från sitt egna rum när han kommer för att han ska få ett eget rum hos oss på helgerna. Det är slut med det nu kan jag lova. Då kan han sova i källaren

Jag hoppas att din situation löser sig, och framförallt att du och din kille pratar med varandra. Det behövs. Sedan är det nog så att en relation med exen nog aldrig blir helt smidig igen om den en gång har skitit sig. Sorgligt men sant.

[SysterJane]

Min man kräver absolut inget av mig när det gäller hans barn. Problemet är väl istället att barnen kräver så mycket av min tid och uppmärksamhet. Han har små barn, och jag borde väl glädjas över att dom verkligen ser mig som en extramamma och ger mig mer kärlek än jag förtjänar. Jag känner bara att dom äter upp mig ibland. Det är inte så lätt att säga "pappa behöver en kram istället" varje gång de vill krama mig, men stundtals känns det som att jag kvävs av deras närhetsbehov. Det är dessutom svårt att räcka till för min egen dotter (som är betydligt äldre och inte kräver uppmärksamhet på samma sätt). Hon drar sig hellre undan, stänger in sig på sitt rum. Känner att jag försummar henne när jag måste fäkta av mig småtjejerna för att ens kunna prata med henne. Min dotter och jag har tjejkvällar tillsammans ibland när småtjejerna är här. Då går vi på bio eller gör nåt annat kul. Men jag tycker att det är så tråkigt att vi ska behöva åka hemifrån för att få kvalitetstid och andrum!

Är din kille pappa till din son? Det låter bra att din son inte längre behöver flytta på sig för att göra plats för bonusen. I en perfekt värld ska alla barn få lika mycket plats men hur gör man för att nå dit? Kommer vi någonsin att bli en "riktig" familj?

[miiaar]

jag har egentligen ingenting här att göra, men hamnade här av ren slump. Men jag känner att går man in i ett förhållande där mannen har barn sedan tidigare, får man ju ta följderna av det med.. det är en stor omställning för barnen med som ser sin mamma och pappa gå skilda vägar och sen kommer en ny in i deras liv. klart att alla måste anpassa sig. Men de vuxna bär stört ansvar. Barnen är ju faktiskt pappans barn, så varför skulle inte de få bo hos pappa så mycket de vill?

[SysterJane]

I mitt fall handlar det dock inte om vad barnen vill, utan vad barnens mamma vill. Snarare är det tvärtom så att min mans äldsta dotter förmodligen skulle vilja bo hos sin mamma på mer eller mindre, heltid. Hon längtar konstant till sin mamma.

Det är klart att jag gick in i den här relationen fullt medveten om att han har barn sedan tidigare. (Jag har ju själv barn). Jag försöker också möta hans barns behov i den omfattning jag känner att jag klarar av. Vad jag däremot har svårt att acceptera är att jag ska behöva offra mitt eget välbefinnande för att deras mamma ska få egen tid. Även i en familj bestående av i grunden två olika familjer måste få skapa en tillvaro som funkar för alla. Inte bara för bonusbarnen (eller deras mamma).

[Löt]

Min son är vår son... så det är egentligen inte där det skiter sig.
Hans äldre son får jättegärna vara/bo hos oss, det är inte det som det handlar om, utan att allt bestäms om min/vår familj utan att man själv har en talan. Vet inte hur många gånger vi har bestämt planer och saker som vi ska göra för att stora killen inte är hos oss. (Så kul tycker ju inte stora killen det är att hänga med familjen i lekparken en hel dag eller liknande, så då passar vi på att göra sådant när han inte är hos oss, så att vi/hans pappa kan göra andra saker med honom). Det är själva situationen att man inte kan få ha struktur på sin tid och sin familjs tid. Har man delat boende tycker jag att man måste ha en plan för vilka tider som barnet är boende hos en, om så bara för enkelhetens skull att veta hur många man blir till frukost imorgon, och för att barnen ska veta - var sover jag inatt? Nu är killens son rätt stor så det kanske inte är hela världen för honom. Men vår son är bara 20 månader, och det blir bara fel för honom.
I min värld kan inte en person diktera två hela familjers villkor. Det blir fel.

Sen kan jag tycka att det synssättet - Går man in i en familj med barn får man anpassa sig - blir lite skev. Herregud alla är lika mkt medlemmar i familjen (framförallt om man har egna barn sedan tidigare då har man ju egna barn som man sätter främst, inte killens nya), så den anpassningen måste komma från alla håll, och det innebär även biomammor (som kanske även hon har ny familj och borde veta hur det är). Visst det är tufft för barnen, men i de flesta fall har föräldrarna separerat långt innan man själv finns med i bilden, så det är ju inte så att man är älskarinnan som står med väskorna packade utanför dörren när pappan och mamman delar på sig.

Syster Jane: Har ni (din kille och biomamman) försökt att göra upp ett fast schema som verkligen gäller. Vad säger mamman om det?

[SysterJane]

När min man och hans ex separerade gick han med på att ha barnen 4 helger av 6 i utbyte mot att hon hade barnen på sina lediga veckodagar (så att barnen får mindre dagistid). Det schemat är regelbundet och skriftligt godkänt av båda på familjerätten vid separationen. Problemet är nu att vi sedan länge förstått via dagis att hon lämnar tjejerna på dagis på sina lediga dagar också. Hon passar istället på att ta på sig extrapass på jobbet. Så nu tycker vi att det är dags att ändra barnschemat så att vi har varannan vecka (inklusive varannan helg!). Hon vägrar! Hon har pojkvän på annan ort, så det passar väl henne utmärkt att slippa ha barnen så många helger. Möte efter möte på familjerätten så nekar hon bara till alla ändringar som inte passar henne, och vi kan inget göra. Socialarbetarna på familjerätten verkar helt flata också. De gör ingen tendens till att ens öppna upp diskussionen. Ibland undrar jag om vi ska behöva gå till domstol för att få till stånd en schemaändring. Hur kan hon bara få neka, och vi bara anpassa oss??

I sommar kommer vårt första gemensamma barn. Jag hade så gärna velat ha lite sinnesro innan det är dags!

Min dotter (10 år) kommer och går som hon vill mellan mig och sin pappa. Men då får hon också vara beredd på att hänga med till lekparken eller vara ensam hemma om det vi har nåt planerat. Men jag kan hålla med om att en sån enkel sak som att planera maten kräver framförhållning! Det är ju inte så roligt när man oväntat är en till när man ska sätta sig vid middagsbordet och har planerat för fyra. För barnets egen skull också!

Hur länge har ni levt tillsammans?