BLOGGPAUS

[BMTS]

Vi väntar vårt första barn med BF i februari. Allt har sett bra ut hittills men vid UL i v 20 fick vi veta att barnet har en tumörsjukdom, teratom. Det går inte att säga nu hur det kommer att gå - barnet kan dö, få handikapp eller bli återställt och det är ungefär lika stor sannolikhet för alla alternativ. Det är oklart om tumören är godartad eller elakartad och om eventuella ingrepp kan betyda en risk även för mig (t ex att jag inte kan bli gravid igen).

Vi står nu inför det fruktansvärt tunga beslutet om vi ska gå vidare med graviditeten eller avbryta och göra abort och jag kan inte ens beskriva hur det känns - jag gråter ständigt, är jätteorolig, vet varken ut eller in. Båda alternativen om att behålla barnet med all den ovisshet det innebär, eller att göra abort nu, känns lika svåra och lika mycket fel på sitt sätt.

Finns det någon här som har varit i en liknande situation? Hur kom ni i så fall fram till ert beslut? All hjälp uppskattas!

[nemonemo]

Jag tycker att ni ska försöka informera er sa mycket det bara gar om den här sjukdommen, och da kanske det kommer kännas lättare att ta ett beslut. Titta pa möjligheterna: vad för handikapp kan barnet fa? Kan ni leva med ett barn som har det handikappet?
Eftersom det finns en chans att barnet blir friskt, tycker jag det är en viktigt aspekt att ta med i beslutet. Hoppet lämnar en aldrig!
Om det skulle ga sa illa att barnet kan dö, är det naturligtvis fruktansvärt, men da har ni gett det en chans.
Information och radgivning är A och O i den här situationen tycker jag. Samhället maste ha resurser för det. Jag antar att tiden är knapp innan beslutet maste tas.
Hur stor är risken att du inte kan fa barn igen efter ett ingrepp? Hur star ni till adoption?
Jag känner med er och önskar all kraft och energi ni behöver!
Sök information, det kommer att underlätta!
Manga styrkekramar!

[BMTS]

Nemonemo, ja vi söker information så vi blir tokiga nästan... Fast sjukdomen är mycket ovanlig (kanske 1 barn på 40 000 drabbas) så det finns inte mycket att gå på vare sig vad gäller information eller statistik om andra fall. Det går inte heller att säga vilket/vilka handikapp det kan röra sig om (beror på hur tumören utvecklas) så allt är en total gråzon - vi försöker ta beslut om liv och död baserat på nästan ingenting känns det som. Vi pratar med specialister och gör undersökningar (magnetröntgen och ultraljud), men det ger inte mycket nytt dessvärre.

Samma sak när det gäller risker för mig, det går inte heller att säga något om sannolikheten för det så det känns minst sagt hopplöst att komma framåt. Vi måste ta beslut om eventuell abort inom några dagar.

När det gäller adoption är vi tyvärr för gamla för att få det beviljat så det är inte aktuellt. Livet blir inte som man tänkt sig...

[wilmer]

Nej fy va hemskt! Usch lider sååå med er!!!!

Personligen, om jag försöker sätta mig in i situationen, så skulle jag ha gett det hela en chans, om läkarna säger att det finns en chans för bebben trots detta tillstånd...då har ni iallafall gett det en chans oavsett vad som händer eller inte och det är nog lättare att leva med, än om ni gör abort utan att försöka rädda den lilla från detta! De är ju oerhört proffsiga idag!! Håller tummar och tår för er att allt löser sig till slut. Tänker på er!

Styrkekramar!!!

[nemonemo]

Det later väldigt jobbigt. Da maste man nog ta i betrakt lite hur stabil eran relation är. Har ni varit tillsammans länge? Ju stabilare och längre en relation är, desto bättre klarar man av att hantera den (där har jag mycket erfarenhet själv) och jag tror att om ni har en stabil grund att sta pa, da har ni en god chans att klara av det här barnet (oavsett hur det kommer ga). Fragan är ju da snarare om man vill ge ett barn en chans att leva, när det kan bli ett liv som inte kan erbjuda allt. Mina ord later kanske harda, men i den här situationen tror jag man maste fokusera pa 5-10 ar i framtiden och hur man lever da och vad man har för möjligheter beroende pa vad som sker.
Om ni bestämmer er för att göra abort, kommer ni säkert att klara av det ocksa, om ni lever i en stark relation.
Hoppet finns alltid! Tänk pa det och det är det som ger oss kraft!
Vilket rad ger läkarna?
Kram igen!

[everyoneloveskate]

Fy, vad ledsamt! Jag grät en tår när jag läste ditt inlägg, det måste vara en fruktansvärt svår sits ni sitter i.

När jag var gravid med första barnet fick vi genomgå många och långa undersökningar och träffa specialister inom genetik, då min sambo vid födseln blev diagnostiserad med ett syndrom som det knappt finns någon information eller forskning om (drabbar ca 1 av 25 000). Det är ett väldigt aggressivt syndrom som i många fall tyvärr gör att barnet måste få hjälp med allt ifrån andning, sondmatning och att tömma tarm och urinblåsa i kombination med 0% syn, 0% hörsel osv. Tack och lov var allting väl med vår lilla skatt i magen, och vi behövde aldrig ta ställning till om vi skulle avbryta eller fortsätta graviditeten, men innan vi fick veta vart det många diskussioner fram och tillbaka. Vi sa att om barnet skulle visa sig vara såpass "skadat" att hon inte skulle kunna få ett drägligt liv överhuvudtaget var abort det enda rätta, annars skulle vi bara samla på oss så mycket information vi bara kunde och se till att vara förberedda på det mesta.

Nu gör detta kanske dig inte så mycket klokare, men vad jag vill säga är att - även om det är svårt - försök att se "nyktert" på situationen, prata med varandra mycket och ställ varandra inför alla möjliga scenarion för att kunna försöka föreställa er vad som vore möjligt för er och inte.

Jag önskar så att jag kunde hjälpa dig på något sätt, för det gör verkligen ont i hjärtat att ni skulle behöva ta emot ett så hemskt besked. Ibland är livet mer än orättvist! Allt jag kan göra är att hoppas att ni kommer fram till ett beslut ni känner är rätt för er samt skicka er en hög med varma kramar.

[everyoneloveskate]

*250 000 födslar skulle det vara.