Kvällspromenad...

[Dannie]

Ni får ursäkta mig men jag börjar bli ganska så trött på den negativa inställningen kring bristningar. Det klart att det inte är roligt att ha dem eller få dem men det är fullkomligt naturligt!

Jag är full av dem, som väntat, eftersom att min mamma är det och jag fick massor under puberteten och börjar bli lite trött på när folk slänger ur sig att de är så fula och äckliga.
Gör det mig ful och äcklig då?

Min svärmor frågade mig om jag fått bristningar än och när jag svarade ja sa hon bara "ja, du kan ju ha baddräkt sedan"...
Min mamma är på mig om att jag ska smörja magen och stödja den med en sjal eller liknande så att den inte börjar hänga.
Tråkig inställning tycker jag... Det får ju inte mig att må bättre och trivas med mig själv om jag ständigt får höra vad jag måste ändra på. För min kropp förändras ju faktiskt och jag måste lära mig att leva med den och tycka om mig för den jag är. Lite svårt blir det när man alltid får höra av andra runt om kring att man inte duger om man inte försöker göra något åt sitt utseende.

Är inte detta ett typiskt kvinnligt fenomen? Och är det bara jag som är trött på det?

[MariaTheres]

Jo jag tror också att det här faktiskt är ett kvinnligt fenomen.. Jag är ganska trött på fördomar om att kvinnor/tjejer alltid pratar skit om varandra och klankar ner på varandra eftersom det oftast inte stämmer, åtminstone enligt min och mina kompisars erfarenheter. Men det här är ju ett undantag tyvärr.. Jag beundrar dig för att du har den inställning du har! Den är sund och jag hoppas att alla negativa kommentarer inte kommer att förstöra din fina och korrekta självbild
Själv känner jag mig svag och har givit vika för allt det här.. Jag skulle tycka att det är jättejobbigt om jag får bristningar, vilket jag förmodligen kommer få eftersom jag precis som du har en mamma som har fått det samt att jag själv har fått det under puberteten. Jag vet inte riktigt vad det beror på... Som du säger är det fullständigt normalt och inget att skämmas för. De som kan se sina bristningar som krigssår eller liknande beundrar jag också och jag hoppas bara att jag kan bli lika stark som er och förändra min usla självbild...!
Jag vet inte riktigt vad jag ville med det här.. Att du ska stå på dig helt enkelt och inte lyssna på alla andra. Det är jävligt svårt, jag vet..!

[Taweret]

Jag ahde bristningar även innan jag fick barn, men de störde mig inte så mycket då. Nu när jaag fött två barn så ser jag det väldigt naturlit att jag ar bristningar, om någon skulle tycka något om dom så är det upp till dom. Jag tänker inte täcka min mage bara för att den är lite strimmig, för mig vore det som att jag skämdes för mina barn.

Var stolt över era kroppar, det är klart dom förändras när man får barn och kanske inte blir detsamma som innan. Fast vad har man fått istället är inte det större än några extra kilon eller strimmor på mage/rumpa /lår

[Dannie]

MariaTheres: Nja, jag vet inte om min inställning är så bra som det låter än men jag jobbar på det.

Läste dock alldeles nyss en post i en annan tråd där någon säger att det är fult och äckligt med bristningar och att hon är glad att hon inte har dem. Det känns inte så jäkla kul att få höra/ läsa när man är full av dem själv...
Och det är just det jag menar med att jag tycker att vi borde ändra inställning. Många tänker nog inte på att man genom att klanka ner på sig själv även klankar ner på andra. Man tänker sällan på att det kanske står någon bredvid och lyssnar och samtidigt rannsakar sin egen kropp.

Jag är uppvuxen med en mamma som stod vid spegeln och klagade på sin vikt varenda dag och aldrig hittade något att ta på sig som "passade".
Jag har sagt till min pojkvän att det är ett misstag som jag absolut inte vill apa efter och om han hör eller ser mig göra sånt så måste han ta ner mig på jorden igen. Jag vill INTE föra över ett sånt beteende till mina barn.

Taweret: Det är beundransvärt att du resonerar som du gör. Det är precis dit jag vill komma!

[Cathrine]

Jag är stolt över mina bristningar jag fick under min grav eftersom jag klarade att trycka ut min dotter på 5535 gram!

[kristallklarvinter]

Hello. Ville bara säga något litet.

När jag var yngre så tyckte jag att det var spännande att titta på min mammas mage. Vilket barn har gjort vilka bristningar? Det är ju något bara en mor vet. Och jag kan även på min mage faktiskt se sådana bristningar som jag orsakade på hennes mage, som första barnet, bara nu under de senaste dagarna då de börjat dyka upp liknande små rödstrimmiga "maskar" precis över och vid sidorna av naveln.

Hon har haft 4 barn i magen sammanlagt och det har resulterat i en hel del bristningar. Speciellt de min bror, 3e barnet, gjorde. Han vägde 4,5 kg och var 57(!)cm lång när han kom ut. Mamma är kort och har i alla fall de två sista graviditeterna sett ut som en vandrande fotboll eller köttbulle. Haha. Men jag minns att jag lixom var "stolt" över de små sakerna som jag gett mamma och riktigt imponerad av min brors mästerverk.

[Taweret]

Jag känner mig inte så speciell i mitt tankesätt men jag tror att det har med åldern att göra lite mer. Det är iaf den uppfattning jag fått när jag lsät liknande trådar förut.

Jag är 33 år nu och har mao väntat med barn ett tag och ser det som en gåva och de kroppsliga förändringar som kommer med dem är alltså en följd av det bästa som finns i mitt liv dörför kan jag inte se det som något negativt. Sen kan det väl kanske också bero på att jag varit överviktig i hela mitt liv och därför aldrig "visat" upp min kropp på stranden. Jag har många och mörka bristningar på magen nu trots att jag knappt gick upp något alls under mina graviditeter.

[CattisR]

Så skönt att läsa vad du skriver Dannie, för du verkar tänka mycket som jag.
Vi får som blivande mammor tänka efter på hur vi vill att våra barns värderingar och tankar ska grundas, för det är till stor del vårt ansvar för vi blir deras första förebilder.

För att hålla mig kort så kan jag säga att jag stör mig överhuvudtaget på all kropps- och vikthets under graviditeten. Folk från höger och vänster som man knappt känner ska uttala sig i huruvuda man blivit rundare i ansiktet eller om rumpan alltid varit sådär stor. Och det är tydligen "helt ok" att fråga nån man knappt känner hur mycket man gått upp i vikt eller om man fått mycket bristningar.

Det tråkiga är ju precis som MariaTheres är inne på, att det är kvinnor som påpekar allt detta. Män över lag däremot tycker jag uttrycker beundran över allt våra kroppar ska stå ut med. De har fattat grejen!

[Dannie]

Taweret: Ja, det kanske ändras med åldern. Jag ska jobba för det iaf!

CattisR: Jo, det är ju faktiskt så att våra värderingar först över till våra barn. Och vikthets och utseendefixering finns ju överallt omkring oss även utan graviditeten. Man tror att folk ska slappna av och inte tänka på sånt när de blir gravida (förhoppningsvis gäller det de flesta) men många fortsätter att gnälla om vikten.
Jag var överviktig från början och har, enligt rekommendationerna, gått upp alldeles för mycket. Har faktiskt inte fått frågor om min vikt nu men det kanske har att göra med min tidigare övervikt och att folk kanske tror att det är ett känsligt ämne för mig. Eller ja, min mamma frågar en del och pratar om min vikt som att jag tycker att det är väldigt jobbigt. Hon gör det i vad hon tror är ren välmening men det blir ju väldigt fel.

Men ja, det är ju så att det är vi tjejer som påverkar hur andra tjejer mår i det mesta. Killarna är ju inte skyldiga där.

Jag minns mycket väl när jag var tonåring och jag stod framför spegeln och min vän klagade på magen (som hon tyckte var för tjock), brösten näsan och gud vet vad. DET fick mig att ifrågasätta mig själv och min självbild: "Om hon tycker att hon är tjock, vad är JAG då?"
Jag vet inga killar som snackade så i den åldern. Det förekom säkert men tjejer uppfostras inte att tro på sig själva och tycka om sig själva för vilka de är. Tyvärr. Och nu pratar jag inte om hur föräldrar uppfostrar sina döttrar utan hur samhället formar dem.

Nä, det krävs en ändring! Nu får vi sluta hacka på oss själva och andra. Det är bara dumt!

[Danem]

Mm.. Jag har också bristningar och en degig hängmage sen graviditeten, hade bristningar på kroppen även före det sen tonåren och visste direkt jag blev gravid att det var så här jag skulle se ut efteråt.
Jag känner mig inte särskilt snygg just nu, vikten stör mig inte så mycket faktiskt men själva formen på kroppen stör mig.
Bristningarna spelar ingen roll alls utan det är mina kärleksmärken efter att ha burit ett underverk.

Jag känner också att jag måste vara ful, hemsk, äcklig med tanke på alla saker som sägs. Men sånt är livet.
Många får bristningar och man ska inte behöva känna sig äcklig för det.
Jag var orolig över att få men samtidigt inte, det finns inget att göra åt det så det var mara att acceptera.
Ifall man säger såna uttalanden som vi båda tänker på Dannie så är det enbart yta i den skallen, kan inte ha så mycket självförtroende och mår bra/dåligt beroende på utseendet.

Jag har en sambo som fortfarande älskar och uppskattar mig trots mina bristningar och lustiga form på kroppen, jag har mer celluliter och är kass på att se fräsch ut. Jag går i myskläder och bryr mig ännu mindre om mitt utseende än vad jag gjorde före jag blev gravid.
Men han älskar mig och vill leva resten av sitt liv med mig och bara för det älskar jag honom ännu mer!