NICE

[Shelly]

Hehe naw, tack. Du ska se att du också kommer klara detta galant! Saker och ting kan kännas hopplösa under gravdiditeten, men så fort du har ditt lilla knytte i famnen får allt en mening, det är precis som man får nya krafter och man gör vad som heslt för att sitt barn ska få det bästa. Det kommer gå jättebra

[sofiaK]

Min kille kommer ju inte att dyka upp dock. Jag har lyckats med att träffa faders på en såndär krogvända, där man dagen efter kommer på att "Juste. Jag hade sex igår."
Jag har ingen som helst aning om vad fadern heter eller var han kommer ifrån. Det enda jag vet är att han var på besök hos släktingar över helgen från göteborgstrakten någonstans.
Jag är alltså hemmahörande i sthlm.
Eftersom jag gått igenom aborter förut, mot min vilja, för killarnas skull. "För att inte förstöra deras liv". Så passar den här situationen mig ändå helt okej. Oansvarigt att ha sånt spontansex med en främling, men jag är nog inte den första. Men på det här viset, får jag bli mamma, utan att ha skuldkänslor för att jag "tvingar" en kille att bli pappa.
På sätt och vis gör jag ju det. Men ändå inte. Vi hade kondom, och den sprack. Jag äter ppiller. Som uppenbarligen är ineffektiva.
Det är bara läskigt. Jag har precis kommit hem från en säsong, så jag bor hemma hos föräldrarna och har inte kommit igång med rutinerna, jobb och bostad här hemma ännu. Så plötsligt blev det så mycket att fixa med.

gud vad hemskt att du känt dej tvingad att göra abort..

Men det känns bra att du bestämt dej denna gången för att säga ja till livet!!!! ett beslut du aldrig kommer att ångra!!

[ungensamgravid]

Tack så mycket för uppmuntran!

[sara80]

hej alla! Jag är 28 år gammal och gravid i 9e veckan. Träffade en kille för 5 mån och blev gravid efter 2mån. Vi va helt överlyckliga och rädda samtidigt. Men vi va väldigt förälskade. Vi tänkte också att jag är ju faktiskt 28 och han är 34 så vi klarar ju säkert detta även om vi inte känner varandra så bra...

Men nu har han efter några månader bara lämnat in. Så nu står jag här ensam och vet inte om jag ska behålla barnet eller göra en abort.. Usch ... det är en riktigt jobbig känsla att helt plötsligt tvivla på allting.

Kramar sara.

[ungensamgravid]

Hej sara! Jo, jag förstår att det är jobbigt. Man är så himla säker, sen tvivlar man så grymt mycket på sig själva ibland. Men jag tror det är massa hormoner som spökar också. Tänk bara "Jag klarar det här, jag klarar det här" hela tiden. Så löser det sig!

[catrin87]

hej!
känner igen det där med tt tvivla på sig själv. själv har jag mina scary days nr jag bara blir skiträddoch undrar hur detska bli, men det gäller bara at tnka att det kkommer att gå. på något sätt löser sig allt. finns ju bevis fr det här på dena sidan.
Jag är mest rädd flr att det kommer att bli så ensamt att bo själv med barnet, vad gör man hela dagrna när alla andra jobbar och pluggar. dessutom har jag aldrig bot jsälv, utan bara i kollektiv, känner oinga gravida och har inga vänner osm fått barn ännu, men ja, det borde väl lösasig det med.
Pappan i mitt fall är min pojkvän,men vi bor i olika länder och träffas inte så ofta. Han säger att han vill vara en deloch finnas vid vr sida men samditidgt sa han att han tänker ge sig ut och resa till sydamerika i vinter, tvpå veckor efter barnet är fött och vara borta några månader, så ja, antar att man inte ska tro oh hoppas för mycket på hans ord utan försöka en framtid som ensamstående mamma.
Tack fr alla uppmuntrade och possitiva ord på sidan . Vi kommer alla att klara detta!

[Razz]

Det är otroligt svårt att fatta ett beslut. Jag fick gå till en kurator för att kunna känna efter vad jag egentligen ville. Jag hade till en början tänkt göra en abort för faderns skull, för att inte "förstöra hans liv" innan min kurator talade om för mig att dom inte tänker genomföra denna abort då jag inte ville detta själv. Det är så lätt att man påverkas av alla andras åsikter och då speciellt faderns. Samma dag som jag plussade och innan ag ens hade berättat detta så ville killen bryta vår relation
Det känns tufft eftersom jag fortfarande är kär i honom. Det känns också tufft då jag en längre tid har haft en barnlängtan medan fadern inte alls vill ha ett barn inom en lång framtid, trots att han nu är 28år. Nu kan jag iof förstå i denna situation att sätta ett barn till världen utan pappa inte är det bästa valet, men har ändå bestämt mig för att behålla det. Jag känner mig jätterädd att jag ska känna mig ensam, men tvivlar inte en sekund på att jag skulle fixa detta på egen hand. Fadern lever såklart i ett "kaos" nu när han fått reda på mitt beslut och ha inte hört av sig sen jag berättade. Jag har verkligen gjort klart för honom att jag är fullständigt inställd på att vara ensam men tänker låta honom komma till mig om han ångrar sig framöver. Jag förväntar mig ingenting och kommer inte sätta någon press på honom då detta helt och hållet är mitt eget beslut. Det som kan kännas viktigt är väl att man dock informerar honom för varje kontroll, ultraljud osv. så att han får en chans att delta om han skulle vilja, alltså inget tvång. Jag känner att det är långt kvar av min graviditet och att han kanske tänker annorlunda när det lilla knytet kommer till världen. Jag har full förståelse att han behöver lång tid att smälta detta. Jag har valt min egen väg och struntat i vad alla andra tycker.
Folk tycker så mycket för ens eget bästa men det är bara du själv som vet vad som är bäst för dig! Detta folk kommer snart att ändra sin uppfattning framöver, det har jag själv märkt.
Jag försöker också att tänka positivt för varje dag, att inte prata ned mig själv i samband med folks reaktioner gällande vår situation. Jag visar istället glädjen över att få uppleva denna graviditet, att det är något stort och spännande i mitt liv. Lyssna till ditt hjärta, annars kan det lätt bli att du ångrar dig för livet.

Många kramar
V.7