Rumble of the ...

[pinnkinn]

Här kommer min berättelse. Till min hjälp har jag haft min journal, då jag inte kommer ihåg allt som hänt.
Min dotter föddes den 10/1-2011, men allt började långt innan dess.

Efter att ha gått över tiden med 10 dagar började jag bli smått desperat, nu skulle ungen ut!!. Även om jag var trött försökte jag göra saker som höll igång kroppen. Den 6 januari tog jag och min man med oss pojkarna till min mamma som har en stor pulkabacke i närheten. Pojkarna åkte, men även jag . Det var som att placera en elefant på en köksvåg ungefär. Min man och mamma garvade hejdlöst. Denna aktivitet resulterade i att jag hade värkar på natten i alla fall. De höll på i ca 10 timmar och jag började få hopp om det hela. Tyvärr avtog de på morgonen och jag var tillbaka i det desperata.

På lördagen den 8 januari skulle julen bort. Lätt irriterad städade jag bort allt. Det var skönt att få bort lite aggression på tomtarna. När städet var färdigt var jag riktigt trött. Jag la mig en stund i sängen och kände att värkarna började komma igen. Jag klockade dem och de började faktiskt komma tätare, hoppet tändes igen. På kvällen skulle vi göra egen pizza så vi satte igång och värkarna fortsatte. Till slut säger jag till min man att jag vill ringa till förlossningen och åka in för att kolla så allt är som det ska. Vi ringer till pojkarnas mamma som kommer och hämtar dem. Sedan ringer vi till förlossningen och vi är välkomna in.

Väl där får vi ett rum, CTG sätts och jag får se att jag faktiskt har lite värkar... jag har inte inbillat mig, jiippii! Jag blir undersökt och tappen är då 2 cm och jag har öppnat mig 1 cm. Jag blir överlycklig att det faktiskt böjar hända saker. BM vill att jag ska åka hem igen, vilket inte gör mig något nu. Jag får tabletter att sova på, så med dem i fickan åker vi igen. Väl hemma slänger jag i mig tabletterna, men tyvärr kommer de upp lika fort igen. Jag får klara mig på migräntabletter istället som jag fått under graviditeten.

Morgonen efter tycker jag att det tilltar, så vi åker in igen på förmiddagen. Jag har inte öppnat mig mer, men tappen har kortats lite. Nu har jag dock mer äggvita i urinen så de vill att jag ska åka hem, men komma tillbaka 20.00 på kvällen, om inte tidigare. Väl hemma kan jag inte slappna av, så vid 18.00 åker vi in igen. Denna gång säger BM att hon inte tänker skicka hem mig förrän bebisen kommit nu, utan de ska "jobba lite" med mig under natten.

Jag duschar, vilket är skönt, men känner värkarna ordentligt. Får prova lustgas, men den tyckte jag inte om. Tyckte bara läpparna domande bort.
Nu är det skiftbyte och in kommer en helt underbar BM. Jag hade träffat henne en kortis innan då hon hade gjort ett UL på mig några dagar innan eftersom min bebis hade vänt sig 2 gånger. Vi pratar om att sätta EDA, men BM vill först ta hål på hinnorna för att se om jag inte kan "stå ut" med smärtan. Hon tar hål och ut kommer vattnet, missfärgat. Tjejen har bajsat i vattnet. Det var dock inte så mycket att vi behövde oroa oss. Värkarna känns väldigt mycket mer nu så jag vill ha EDA. Efter en stund kommer narkosläkaren. Hon vill att jag ska sitta under proceduren, men när hon sticker mig går bebisens hjärtljud ner. Det blir fasligt liv och de slänger ner mig på sägen och försöker "reta upp" bebisen igen. Hjärtluden kommer tillbaka och nu ska narkosläkaren försöka lägga EDA på mig liggande. Hon sticker ganska många gånger, men lyckas inte. Så till slut får jag sätta mig igen, under sträng övervakning. Nu lyckas hon och jag börjar känna att den gör verkan. SÅ SKÖNT! Det trycker fortfarande, men gör inte ont. Nu sover jag och min man i ett par timmar för att hämta kraft.

När jag vaknar gör värkarna mer ont. Man ringer på narkosläkaren som kommer och ger mig mer läkemedel, men det hjälper inte heller. Det gör fasligt ont på vänster sida. De tror att slangen i ryggen kan ha hamnat snett och det kommer en ny läkare som drar ut slangen en bit och fixar till det. NU känns det bra igen. Dock gör trycket ont nu och BM frågar om jag inte ska prova lustgas igen. OK, kan väl göra det då. Nu funkar den dock bättre, eller så är jag bara mer desperat, så jag skiter i resten.

Nu kommer jag inte ihåg mycket mer. Lustgasen gör mig rätt borta. Jag får mer och mer läkemedel i EDA:n. Det är smärtsamt och jag skriker in i lustgasmasken vid varje värk. De kollar ganska ofta hur öppen jag är. 6 cm. 3 timmar senare är jag fortfarande öppen 6 cm och de ökar mitt värkstimulerande dropp hela tiden, vilket gör att jag knappt inte får någon paus i värkarna. BM undersöker ofta hur mycket huvudet trycker nedåt i en värk och allt ser fint ut, förutom att jag inte öppnar mig.

Någonstans på morgonen nu så byter de personal, något som jag inte alls är medveten om. Jag blundar konstant och går in i mig själv, alla runt omkring mig skiter jag i. Det trycker på så mycket att jag vill krysta, men får inte när jag inte är öppen tillräckligt mycket. Det är jobbigt för det känns som om kroppen tar över och jag kan inte styra om jag trycker på eller inte.

Till slut hör jag någon säga, långt bort "du är öppen 10 cm nu, du får krysta". VA?? Får jag?? Guu så skönt!
Jag krystar för kung och fosterland. Ibland är jag så borta att jag nästan inte känner när jag får värk. Jag vill hålla i den där triangeln som finns över sängarna, för att få mer kraft när jag krystar. Dock vill inte kanylen som jag har i armen det, utan det piper i droppställningen när jag håller armen uppåt. personalen får säga till mig många gånger att ta ner vänster arm, men jag bara fräser att jag vill ha den där (enligt min man).
8.55 börjar jag alltså krysta. Det går sakta framåt och de höjer hela tiden mitt värkstimulerande dropp.
9.18 pressar en BM på min mage samtidigt som en värk kommer. Ont gör det, men huvudet kom ut under denna värk. Tydligen är det en hel del människor på rummet, då mitt blodtryck är så högt nu också pga havandeskapsförgiftning som blivit värre väldigt snabbt.

9.20, den 10/1, 2011 föds min lilla flicka till slut. Tyvärr var det tjockt bajs i vattnet, så hon andas inte och navelsträngen är virad 2 varv runt halsen. Det blir riktigt bråttom om hon rusas i väg med till akutrummet. Min man får välja med, medan jag snällt får ligga kvar. Nu äntligen öppnar jag mina ögon och ser alla människor. Lite generat hälsar jag på dem och undrar var min andra BM tog vägen.

Efter ca 10 minuter kommer min man in med den lilla ängels invirad i en filt. Hon är så fin, den finaste på hela jorden. Kollar på mig med sina stora fina ögon. En helt otrolig känsla, som även nu får mig att börja gråta. Lilla Tuva får komma och lägga sig hos mig så jag får känna att hon är verklig.

Jag blir sydd på 3 ställen, inga stora rispor, vilket är skönt. Allt är över och vi får under eftermiddagen åka upp till spec. BB pga min havandeskapsförgiftning. Dock lägger sig blodtrycket ganska snabbt och alla är utom fara.

Det var min förlossning det. Min man säger att han sett en helt annan sida av mig. Att jag kunde vara så bestämd med BM och sköterskor som gjorde saker med mig som jag inte tyckte om. Jag gormade på dem en hel del tydligen. Min man tyckte också det var väldigt jobbigt att se mig ha så ont. Han blev ombedd att gå ut en stund på morgonen då det var som värst bara för att få en paus. Självklart var det värt allt nu så här efteråt, men det var många gånger under själva förlossningen som jag bara bad dem skära upp mig och ta ut ungen... någon gång bad jag även väldigt snällt om att få åka hem . Tror inte man är i sina sinnesfulla bruk riktigt under en förlossning

[MariaTheres]

Nej man är verkligen inte i sina sinnes fulla bruk! Jag hallucinerade till och med av lustgasen haha Nej fy... Förlossningar är inte roliga men belöningen är större än smärtan!

Grattis till lilla Tuva! Bra kämpat!

[lexus_]

Wow vilken resa du har gått igenom... Bra jobbat...

[Dimmasimma]

Åååååå nu ska jag sluta läsa förlossningsberättelser !!!!!!! HJÄLP!!!

[Vitlilja]

Jag tror jag säger som dimmasimma! Fast inte av samma anledning! Jag sitter nämnligen och det bara pissar ut tårar:P
Satans hormoner som gör en så känslig! Grattis!!!

[Pollypop]

Grattis till er lilla tjej!! :D:D:D