Packåsnan men ...

[Im.in.love]

Det hade varit ganska struligt mellan mig och min sambo J ett tag så vi bestämde oss för att gå vidare.
Jag hade en kille (vi kan kalla honom K) som ja träffade ibland under tiden så bodde jag ihop med J.
Jag var oskyddad eftersom att jag och J försökte skaffa barn tidigare. Sen en måndagkväll, dagen innan BMI så fick jag en lustig känsla i kroppen. Vart var mina menssymptom? Inget ont i brösten eller mensvärk så ja bestämde mig för att ta ett gravtest och de visade positivt! Jag fick total panik! Vem var pappan? Hur skulle jag göra nu?

Jag bestämde mig för att bestätta för J dagen efter och han blev jätte glad.. Efter ett tag så berättade jag att jag hade varit med K i samma veva som befrukningen ägde rum och J Blev helt knäckt! Kommer ADLRIG glömma hans uttryck när jag berättade! Men jag sa till han att han fick välja om jag skulle behålla barnet eller inte. Efter ett tag sa han att han tänkte ställa upp som pappa varesig barnet var hans eller ej.

Tiden gick och när jag var gravid i v 11 efter första ultrat så berättade vi för familj och vänner, men efter att hans familj fick veta smög sig paniken på igen, tänk om det inte at J:s barn!? Hur kommer hans familj att reagera då?

Tiden gick men jag mådde bara sämre och sämre. Ångrade vekligen att jag behöll barnet, stod inte ut med tanken att det kunde vara K:s barn, ju sämre jag mådde desto mer kände jag avsmak för det som levde inuti mig. Ibland när jag mådde som värt hade jag tilloch med tankar på att göra något för att få slut på allt jobbigt och då menar jag inte graviditeten, jag ville få ett slut på mitt liv!

Till slut pratade jag med min BM och då skickade hon en remiss till en kurator som jag började gå hos. Under tiden jag gick hos henne så hittade jag en klinik som gjorde faderskapstest under tiden fostret var i magen via fortervattenprov så jag och J bokade tid där. Efter 2 veckor fick vi svaret: det var J:s barn!!! Jag blev överlycklig!!!

Men de var väldigt sent i graviditeten och jag mådde bara skit och kände inget alls för barnet i magen.
Hur som så dagen jag var beräknad satte förlossnignen igång. Jag mådde skit under förslossningen och ville bara få ut de som var inne i mig!!! Efter mkt om och men så kom det ut en liten flicka som skrek högt direkt när hon var ute. När dom la upp henne på bröstet så kände jag fortfarande INGENTING!! Vad är detta tänkte ja, ska man inte känna kärlek, lycka och vara i ett glädjerus???

Sen fick vi åka in på BB och ja satt och tänkte: e de så här mitt liv ska vara nu? Ska jag ha ett barn som ja inte känner något alls för?
Men senare på kvällen (Hon kom ut kl10 på fm) så tittade jag på den lilla krabaten jag hade i famnen och tänkte: jag och J är de bästa hon vet och de ända hon vet, vilken utsatt liten varelse jag har i famnen och då kom alla känslor! Jag är mamma till VÄRDLENS VACKRASTE varelse!! Detta är min dotter som jag ska SKYDDA med mitt eget liv!
Och nu, nästan 3 månader senare sitter vi och myser och njuter av varandra så mkt som man bara kan göra!
Så tråkigt att jag gick miste om alla känslor under grav och blev inte mamma förän hon var ute men jag är så fruktansvart glad att J tyckte vi skulle behålla barnet! Nu är jag världens lyckligaste mamma och ser fram emot en underbar första Jul ihop med J och våran vackra fina prinsessa!!
Detta är våran berättelse från botten till toppen!!
Ha en bra Jul och ett gott nytt år allesammans, för de ska vi minsann ha ahr jag bestämmt! =)

[soma]

Vilken fin berättelse och vad härligt att allt känns bra nu. TAck för att du ville dela något så personligt med oss. När jag läste slutet började jag för första gånger längta på riktigt tills jag får hålla min lilla i famnen (har inte riktigt fattat att jag har plusst än). Kram och god jul!

[BigSmile87]

Skönt att det löste sig bra =)