Packåsnan men ...

[CONGITA]

Jag har precis kommit hem efter en vecka hos min familj i min hemstad som jag flyttade ifrån för 10 år sen, och är så jävla arg! Jag och min man fick en son i November och ända sen dess har jag börjat tänka väldigt mycket på min egen barndom som präglades av hårda ord och ibland slag. växte upp med en styvpappa som hade alkoholproblem och som behandlade mamma och mig väldigt illa periodvis. hon i sin tur vågade aldrig stå upp mot honom när han betedde sig som ett svin på fyllan mot mig så istället för att hjälpa mig så tog hon hans parti antagligen behövde hon intala sig själv att det han gjorde var rätt. Jag har varit hans dotter sen jag var ett år gammal han är alltså min styvfar men för mig så är han och har alltid varit min far eftersom jag inte hade någon kontakt med min biologiska far. Mamma och han fick när jag var sex år gammal en gemensam dotter (min syster) och då fick jag höra att jag var inte hans dotter när han blev arg, och min mor kunde slänga ur sig att hon önskade att jag inte fanns. De har båda alltid gjort väldigt stor skillnad på mig och min syster, vilket jag ändå är glad över att hon slapp mycket av det jag tvingades gå igenom.
Jag kommer från en missbrukarfamilj, min pappas far var också alkoholist min mammas far var alkoholist så ingen av mina föräldrar kommer från ett tryggt hem med sunda värderingar, vilket antagligen förklarar hur de betett sig. De lever fortfarande ihop och vi har mycket bättre kontakt nu än någonsin tidigare men jag mår alltid skitdåligt när vi varit hemma hos dem, framför allt sen vi fick barn. De är underbara med vår son och min far är nykter sen flera år tillbaka men respekt gentemot mig finns fortfarande inte. Jag är över 30 och kommer fortfarande hem till dråpliga kommentarer och ett ständigt hånande, Jag åker hem med en klump i halsen och av pliktkänsla. Jag föraktar min mors ständiga martyrbeteende och min fars sätt att nervärdera allt och alla i hans närhet.
Jag har en fantastisk man som kommer från en trygg familj med normala värderingar och en underbar son, så här är jag så lycklig. Jag har aldrig grubblat så som jag gör nu över hur jag själv har haft det utan alltid gått framåt fast besluten att jag själv styr min egen lycka men sen vi fick barn har jag blivit så jävla förbannad på dem att jag har lust att bara skrika! Jag vet exakt vad jag kommer ifrån och kommer att se till att min son aldrig känner sig otillräcklig eller oönskad.
Jag vet inte varför jag låter det som varit ta så mycket energi nu, är det någon annan som känner igen sig?

[Strumpan]

Jepp jag känner igen mig.

Nu har jag växt upp lite annorlunda, jag har inte växt upp i en missbrukarfamilj och min syster är min helsyster, men i det stora hela så var det du skrev väldigt bekant.

Jag tror att mycket av det här kommer till ytan när man blir äldre, och framför allt när man får egna barn.

Min syvfar var otroligt sträng mot oss och väldigt elak. Visst, han kunde ha sina bra stunder också, men dom var väldigt få. Jag hatade honom verkligen och försökte förmå min mamma att skilja sig ifrån honom. Då kan jag säga att han har varit vår styvfar sen jag var sex år så det var liksom inget infall från min sida direkt.

Min syster (som jag älskar galet mycket) har alltid haft otroligt lätt för sig och jag har alltid fått kämpa och det har gjort att mina föräldrar har gjort stor skillnad på oss och det hänger kvar än idag, även om det har blivit bättre. Jag känner mig väldigt känslig i vissa lägen och är extremt allergisk mot kommentarer som "Din syster har minsann gjort si och så". Då exploderar jag och min mamma tycker att jag är barnslig.
Men min reaktion kanske inte är så konstig när jag hela mitt liv fått höra hur duktig min syster är och hur lat och snål och självisk jag är.

Nu låter det här extremt märker jag. Jag älskar min mamma och även min styvfar. Min mamma är inte jättesmart och jag tror att mycket som hon har gjort och sagt bara har varit ogenomtänkt och blåögt (japp jag ursäktar henne men hon är faktiskt snäll också)
Min styvfar däremot är väldigt smart och det har tagit tid för mig att lära mig tycka om honom, men han har blivit mycket, mycket bättre nu och man kan faktiskt kalla honom snäll .

Det jag vill komma till med allt svammel är att även jag tänker att jag absolut inte vill göra samma misstag som mina föräldrar. Jag kommer helt säkert att göra misstag men inte några som dom gjorde.

Du är iallafall definitivt inte ensam om att känna som du gör, jag tror att väldigt många har samma känslor om sina föräldrar.
Nu har jag bearbetat min uppväxt ganska bra och jag kan längta efter att åka till mina föräldrar och vara lycklig när jag åker hem igen.
När det var som värst grät jag i flera timmar medan vi åkte hem från föräldrarna.

Vi får koncentrera oss på hur underbara våra nya familjer är och göra det allra bästa vi kan som mammor och fruar, så att inte våra barn sitter och skriver på forum i framtiden .

Kram på dig!

[Jag]

Jag tror faktiskt att det är en naturlig process att man tänker tillbaka.
Det är sunt.
Man går igenom vad man tyckte var bra, vad som var dåligt och utifrån det formas man till den förälder man själv kommer att vara.
Alla har vi våra sorger och våra "glädjor".
Det är bra att tänka tillbaka.
Det blir dessutom ett sätt att berarbeta det som hänt, vilket behövs.
Man behöver berabeta och komma över, men det tar sin tid..

[lexus_]

Jag känner igen mig...

Visserligen kommer inte jag heller från en missbrukarfamilj... eller kanske... min mamma var alkoholist i sina yngre dagar men när hon träffade pappa blev hon nykter... mamma fick veta 1980 att hon aldrig skulle få barn men 1986 föddes jag iaf... min pappa jobbade på volvo och när vi flyttade till ett stort hus ute på landet fick han till sist sparken... innan dess hade vi en bra kontakt vad jag har hört iaf... jag har ett svagt minne av att vi satt och lekte med lego nån gång... jag var 4 när pappa fick sparken. efter detta förändrades pappa totalt... efter detta började han systematiskt misshandla både mig och min mamma... jag har inga minnen från min barndom men jag vet att jag en gång kommit till skolan med stryptag runt halsen och socialen kopplades in... inget mer hände dock för de kunde inte bevisa ngt eftersom det inte fanns fotobevis... när jag var 6 år föddes min lillebror men det ändrade ju inget.... Jag kommer ihåg en gång jag hörde hur mamma skrek i hallen så jag gick dit och kollade och då satt pappa och hoppade på henne... och då skulle hon bara iväg och köpa tobak till sig eftersom hon hade slut... deet slutade med att vi gick genom en mörk skog och tittade runt oss för vi var så rädda att han skulle komma efter oss... När min bror hade fyllt 3 år så började pappa misshandla honom med... då orkade mamma äntligen ställa sig upp och sparka ut honom... då var jag 9 år.... som sagt jag minns inte mycket av min barndom det är 5 år som är helt borta... förutom vissa saker... tyvärr har det påverkat mig som vuxen med och jag har fortfarande svårt att komma ihåg vissa saker... jag har gått hos jag vet inte hur många psykologer och gått på en massa olika sorters depprissions mediciner men inget hjälper... idag är jag dock lugn och behöver inga mediciner men jag har fortfarande svårt med minnet.... jag kan knappt minnas vad som hände förra veckan... lättast för mig att komma ihåg är att skriva ner allt jag gör på en dag... Det kanske inte är som din familj men jag vill att du ska veta att du inte är ensam om att ha vuxit upp i en familj som inte är "normal"....

[CONGITA]

Tack för era svar, jag behövde verkligen skriva av mig och det är kanske så som ni säger. man analyserar sin egen uppväxt eftersom det är de referensramar man har. Det går inte en dag utan att jag är tacksam för allt jag har, en underbar och stöttande man, världens finaste son och ett mysigt nybyggt hus på landet. Jag har aldrig varit mer lycklig än nu och har med allt bagage lärt mig att aldrig ta något för givet.
Jag önskar jag hade samma lugn och välmående när vi åker hem med men det blir alltid att jag är på helspänn och får värja mig mot dråpliga kommentarer. Känns som om man aldrig blir äldre än 14 och som att de redan har en förutbestämd uppfattning om vem man är som har väldigt lite med verkligheten att göra....
Lexus det gör ont i själen att läsa din text, måste ha varit fruktansvärt att växa upp så, jag hoppas verkligen att mår bra idag och att du ser dig själv från eget perspektiv och inte dina föräldrars. Har du någon kontakt med din familj nu och hur funkar det med dina barn?

[lexus_]

Congita: idag mår jag bra jag har en bra livsvärdering ch har bestämt att jag aldrig ska bli som mina föräldrar var mot mig... Den enda jag har kontakt med är min lillebror... tack och lov var han så liten när allt detta hände så han minns det inte... Min far dog tyvärr för 2 år sen... jag hade ingen bra kontakt med honom innan heller... han tyckte inte om min man eftersom han inte jobbade.... men jag försökte jag sträckte ut min hand för att försöka få en kontakt med honom... men han ville inte och nu är det försent... min mamma pratar jag inte heller med... för hon har gjort saker som inte går att förlåta mot mig och min familj... och även när jag var ung så gjorde hon stor skillnad på mig och min bror... hon har aldrig visat att hon älskar mig om man säger så....

men som sagt... jag har vettiga värderingar och jag har mycket att tacka för min man som har stått vid min sid hela vägen trots vi haft väldigt mycket problem mellan oss... jag är så glad för att jag har honom... hade det inte varit för honom hade jag väl fömodligen legat på något psykhem nu förmodligen....