BLOGGPAUS

Erikas · av **Erikas** 09 jul 2009, 15:40

Jag ser redan ut som ett mähä och det är väl lite det som skrämmer mig! Men det är ju mest hemma, även om jag känner mig ganska olustig annars när jag fixat till mig lite med. Är inte riktigt van vid att känna mig tjock.. kan bara tänka mig hur jag kommer känna efteråt!

Det är svårt att veta hur man blir som mamma men jag litar på min familj, jag skulle nog inte vilja lämna barnet med någon annan. Och det ska väl inte behövas heller kan jag tänka mig. Tycker som Aurora att det är viktigt att kunna vara med andra vuxna, min mamma var sjuk när jag var liten och sen fick hon även cancer, och var borta väldigt mycket. Jag har fortfarande problem med separationsångest, och det är såklart jättejobbigt. Så om man kanske tränar barnet lite kanske det "klarar" sig bättre. Det återstår att se hur man blir när man väl fött (vilket känns som en evighet just nu..)

vitsippan · av **vitsippan** 09 jul 2009, 16:56

Alltså..
Det är lätt att ha en massa tankar om hur man ska vara (eller vill vara) när man blir mamma. Det hade jag också. Jag ville/vill ta hand om mig själv samtidigt som jag vill vara världens bästa mamma. Men allvarligt talat klockan är 17.54 och jag sitter fortfarande osminkad i morgonrock, har knappt hunnit äta ordentligt eller gått på toa. Anledningen? Min älskade 2 månaders son har haft ont i magen och behövt min fulla uppmärksamhet hela dagen. Morgonen startade med en räserbajsning på skötbordet, en kaskadkräkning över mitt hår och en kissstråle över badrumsmattan...Jobbigt tänker du kanske men detta är verklighet för dom allra flesta och vissa dagar blir man trots att man inte vill eller har planerat det- en mjukisbyxmamma med fett hår och dålig andedräkt. Dessutom är det precis som någon skrev en massa känslor som man inte trodde fanns som vänder upp och ned på ens världsbild. Jag hade resor inplanerat, tankar på barnvakt osv men nu känns det som en omöjlighet rent känslomässigt! Dessutom är det ju inte särskilt troligt att du kommer att hoppa högt av upphetsning av tanken på extremsport när du har sömnbrist, ömma pattar och ont i muffen...ta det lugnt och försök inte att planera allt för mycket redan nu. Du vet inte hur ditt liv kommer att se ut när bebisen väl har anlänt. Visst ska du lämna bort ditt barn till barnvakt då och då, ägna dig åt din hobby och ta vara på dig själv (jag är absolut inte motståndare till det) men kom ihåg att det kanske inte längre känns som en självklarhet när barnet väl ligger i dina armar.

Gobi · av **Gobi** 09 jul 2009, 19:27

Aurora!
Jag håller med ditt sista inlägg till 100% och endel säger att dom inte törs lämna till andra. Men vaddå...allvarligt talat, min bästa kompis är 4-barns morsa...och när jag fått min 1:a barn. Jaa, då vette katten om inte hon är den som är säkrare än jag på vad som är rätt/vad som borde göras i olika situationer!

Danem · av **Danem** 09 jul 2009, 20:30

Ja men bara för att hon har fått fyra barn betyder det inte att hon vet hur du kommer att känna när det gäller ditt barn,
det är svårt att veta hur man ska göra före man får barn för ingetning blir som man har tänkt sig.

Ingen kan komma och säga till mig att jag borde göra si eller så med min son bara för att dom gjort det med sina barn,
jag känner efter själv hur jag ska göra och om jag behöver tips så frågar jag men det betyder inte för det att det kommer att funka på just mitt barn.

Jag "vågar" inte lämna mitt barn till någon annan eftersom jag inte vill göra det,
som jag skrev tidigare så är jag och min sambo hela hans värld och jag tänker ta vara på det.
Sen vet jag aldrig hur jag känner om några månader men så är det just nu.

Jag · av **Jag** 09 jul 2009, 20:30

Säg inte det Gobi, man är rätt snabb med att känna in sitt barn, och man vet själv bättre vad sitt barn vill än någon annan.

Jag har lämnat lillan hos min mamma i två timmar som mest och då höll jag på att dö för att jag hade så ont i brösten pga för mycket mjölk.
Jag lämnar henne när jag åker och handlar, men så finns det ingen pappa som kan ta lillan när jag gör sånt heller.
Det har funkat fin, i någon timma. Men sedan vill jag till min bebis igen, saknar henne massa när jag är borta.
Dessutom blir man mer rädd om sig än innan..
JAg är nästan rädd för att köra bil, för tänk! Tänk om man krockar och dör och aldrig får se sitt barn växa upp!!
Löjligt.. ja kanske.. men känslan är svår att förneka.
Man övertalar sig att göra saker iaf.

Men jag säger som så att man skaffar inte barn för att lämnabort dem, vänja sig vid andra vuxna och lära sig att lita på dem vid två månaders ålder, det kan de göra när jag är närvarande!
JAg blev själv självständig och litade på massa människor men blev inte bortlämnad för det.
Det handlar om att låta andra vara med barnet när man är med oxå inte att man lämnar barnet hos någon annan och drar.

Jag har inte varit mysmamma alls.
Jag klär mig snyggt och är tvär nöjd med mitt utseende.
Men jag har haft tur och har en lugn bebis och massa tid över.
Dock är jag ett fan av mjukisbyxor, men de behöver inte vara fula för det.
Jag ser snygg ut när jag går på stan ch får beröm för det, men bara för det så har jag ändå all min tid och all min uppmärksamhet riktad på mitt barn.

Jag är mamma ledig!! Inte hobby ledig!

Men hur andra gör med sina barn är upp till dem.
MEn jag anser att man skaffar barn för att man vill ha förändringi sitt liv. Vill man inte ha det, så bör man nog inte skaffa barn, för livet kommer aldig mer bli sig likt oavsett hur du gör, om du inte adopterar bort barnet.

Barnet ska aldrig behöva bli åsidosatt pga att man ska leva sitt eget liv, det är bara att inse, sitt eget liv inkluderar ett barn, ett barn man valt att sätta till världen.

En roman nu kanske, men blev lite upprörd.

Erikas · av **Erikas** 09 jul 2009, 20:48

Vad är det som är grejen nu egentligen, att man inte ska lämna bort sitt barn för tidigt eller överhuvudtaget?
Antar att de flesta blivit "bortlämnade" som små. Hos mormor, farmor osv.. Eller har jag fel?
Jag tycker verkligen inte att man ska chocklämna över sitt barn till någon för tidigt. Men ingen kan ju säga när för tidigt är för någon annan, alla är ju individer och olika till sättet, även bebisar. Klart man saknar sitt barn när man är ifrån det, och jag tror inte någon inte vill vara med sitt barn, eller låta livet förändras efter man blivit förälder. Allt det där känner man väl när det är tid för det, går ju inte att säga vad man ska och inte ska göra förens man har en bebis. Man har ju ingen aning om vad som väntar. Jag har antagligen inga problem med att vara hemma med min bebis dygnet runt, blir inte så stor skillnad för mig liksom.. och jag kommer säkert inte vilja vara ifrån henne i första taget. Men jag tycker inte man är en dålig mamma för att man är tvärtom heller. Så länge barnet har det bra, och kommer i första hand. Allas situationer är olika.

Aurora · av **Aurora** 09 jul 2009, 21:29

Håller med erikas, känner att det spårat ur lite. Det handlar väl inte om huruvida man ska lämna bort en två-månaders eller inte. Om man tycker det känns bra, varsågod, mensom de flesta skriver så tror jag inte det känns så bra så tidigt. Men det är inte heller nån som sagt att det ska vara så tidigt. Gobi som startade tråden har ju nämnt ett par år t ex, och en två-treåring kan väl vara en helg hos farmor och farfar? Jag tror inte att nån här skaffar barn för att få lämna bort dem! Man behvöer andra vuxna i sitt liv, men det betyder inte att man ska lämna sin två-månaders till nån annnan en hel helg! Jag menar bara att det är viktigt och det är nåt som måste finnas med barnet hela livet, inte en eller ett par helger i spädbarnsåren. Nåja, diskussionen har urartat lite, men jag hoppas att Gobi fått lite olika perspektiv att fundera vidare på. Du kommer alltid att vara den som känner ditt barn och dig själv bäst, jag tror du kommer känna själv när du och barnet är redo för att vara ifrån varandra!

Danem · av **Danem** 09 jul 2009, 22:51

Jag tycker inte att det har spårat ur alls,
i första inlägget skrev hon ju att dom behövde barnvakt ganska omgående och det var det jag reagerade på.

Solglimt · av **Solglimt** 10 jul 2009, 05:59

Danem: jag skulle också haft svårt att lämna bort till folk jag inte kände ritkigt förtroende för. Jag har faktiskt jättesvårt att lämna till svärföräldrarna :oops:

vilket är jättekonstigt eftersom de VERKLIGEN gör precis det vi vill. De skulle aldrig gå emot våra råd och tips (om det inte vaar fara för liv osv...) Så rent förnuftsmässigt litar jag stenhårt på dem. Fast Ettan känner sig inte riktigt lika trygg med dem som med mina föräldrar och min syster (vilket naturligtvis beror på att på dagarna när jag är ledig så umgås jag med min familj) och det är det som är den stora skillnaden.
Nu när han börjar bli lite äldre så känner han faktiskt igen dem, trots att de inte träffas jätteofta, och då skulle det kännas okej.