Blommig gravid...

[Villervallesmamma]

är så fruktansvärt ledsen och uppgiven...
Jag och min sambo går igenom våran värsta kris..som jag egentligen tycker har pågått i flera år..men som nu först har blivit sanning.
Vi har ett barn på 2år och ett på väg om bara 2,5vecka.
Vi älskar inte varandra längre och kommer egentligen inte ihåg varför vi har älskat varandra. Vi har tappat bort varandra på vägen och vi har haft det uselt länge...
Vi har bott på olika håll,jag och barnet i en stad och han har jobbat i en annan. På det sättet tror jag vi har orkat stå ut med varandra..bråkade så fort vi sågs..Nu har vi flyttat ihop hela familjen..och vi har ju hoppas på att det ska bli bättre..
Men det är fruktansvärt! vi orkar inte med varandra,,,bråkar jämt och även ibland inför vår son.det är det som är värst..vill verkligen inte att han ska ha en dålig uppväxt! Han är mitt allt!
Det enda som är bra är att min sambo sagt själv att han inte älskar mig längre. För jag tror han slutade att göra det för längesen,fast han hade bara inte insett det då...så det känns skönt att vi vet vart vi har varandra...Han gör allt för vårt barn och det är väl därför han inte har orkat tänka i de banorna..vi bara bor ihop kan man säga.alltså knappt något sex på 3år och inget myspys...utan bara umgåtts som vilka som helst..
Är det så här när man blir förälder???!!! hur orkar man? genom barnen?
jag vill inte gå isär! men vi klarar inte av varandra! tycker det är så jobbigt och jag gråter mycket. Hade vi inte haft barn hade jag inte stannat.Är så rädd om mina barn..vill ha dom för mig själv i sådan fall..men det kommer jag ju aldrig få om vi skulle gå isär..
hur gör man för att älska varandra igen?
just nu bara drömmer jag om att få vara själv igen med min son och ja den kommande lilla bebisen....

[<mys-mamma>]

Usch vad jobbigt för er!
Jag har haft lite liknande situation, fast ändå olik (vi älskar varandra). Jag var ensamstående första året med vår stora son. Sedan blev vi tillsammans igen men bodde precis som er i olika städer pga jobb. Sista månaden av graviditeten bodde vi ihop och då var det lite si och så. Inte dåligt, men svårt att anpassa sig till ett samboliv.
Hur länge har ni bott ihop nu? Ni kanske också bara behöver anpassa er, komma in i rutiner (som ju blir helt annorlunda) och lära er leva tillsammans som sambos istället för särbos?
Familjeterapi kanske också vore något om ni verkligen vill kämpa för erat förhållande?

Det blir ju annorlunda när man får barn. Men så som du/ni har det, så ska det inte vara. Även om man inte får samma tid till vuxenmys när barnen kommit så kräver ett förhållande att man orkar och vill ha lite tid för varandra.

Hur man hittar tillbaka till varandra är ju dock så individuellt. Så jag vågar inte ge dig några råd där, jag tror ni måste komma på själva hur ni behöver gå tillväga för att få det fungera igen. Kanske om ni kunde komma på vad ni föll för i första början? Även om man förändras som person genom åren så finns en del av den man var alltid kvar inom en. Så personerna ni en gång älskade finns fortfarande, om än modifierade.

Lycka till, och hoppas att det löser sig för er (vet hur jobbigt det är med känslor om att ens barn ska försvinna till den andre föräldern, kämpade själv med de känslorna under ett års tid. Hitta någon att prata med om det!)

[Villervallesmamma]

Vi har bara bott ihop i 3månader. Så det kanske är att ge upp lite tidigt..men det går inte många minuter innan vi bråkar och hatar varandra.
Gråter ena dagen och är förbannade nästa.
Känns helt,helt hopplöst!
Vi förstår inte varandra längre...
Sen har vi aldrig kul ihop heller..vi lever ett varsitt liv fast under samma tak..har varit så länge nu..flera år minst.

han vägrar parterapi..ändå är det han som försökt att driva detta framåt till att det ska vara vi..men sånt vägrar han.

Han frågade idag om han fick vara med vid förlossningen..å det fick han ju..såklart.Han är ju ändå pappan till barnet..sen så har jag ingen som står mig så nära att jag skulle kunna byta ut honom heller..men det känns som att han ska få vara med.

Vi delade upp de stora grejerna vi äger ihop idag..låter kanske konstigt.men det är lika bra innan vi blir för osams.

nej jag vet inte om det är såhär att bli förälder..undrar om han känner sig lika bortglömd som jag?
Inget vuxenmys överhuvudtaget som var jobbigt först,nu är det värre grejer..allt bråk.
önskar verkligen att saker och ting vore annorlunda..ska ju föda vårat älskade barn om 2veckor..känns så fel att inte kunna ge barnet en stadig familj...

[mitkey]

Hej! Jag är ledsen för din skull, att ni behöver gå genom detta! Varken bra för er elr för bebisen i magen! Jag måste ändå ställa en tuff fråga! Hur pass villig är du att ändra på situationen??? Om du verkligen vill förändra något kan jag tipsa dig om något som förändrade mitt & min mans liv för alltid! En liten bok! Men ack så mäktig! Den förklarar allt o man får så många aha-upplevelser! Även om du hatar att läsa böcker försök att genomlida den! Tvinga dig själv! Vi har köpt flera av denna bok som vi lånar ut till våra vänner för vi vill att alla runtom oss ska vara lyckliga, mera i nuet och mer medvetna! Du kanske redan vet om den? Den heter en ny jord och författaren är Eckhart Tolle! om du nu bestämmer att läsa den o du märker att den inte ger dig nåt SLUTA inte, första kap kan kännas trögt (pga översättningen) läs vidare! det roliga, uppvakningen kommer från kap2! Det är tyvärr lätt att hamna i en ond cirkel o sen älta! Man bygger upp tankar o efter ett tag tror man på dessa! Tankar är falska! Det är egot, den omedvetna delen av ens hjärna! Lär du dig att känna igen signalerna då klarar ni er fint! Har ni älskat varandra en gång? Ni kan älska varandra igen!!!! Gillar han inte parterapi? Hur mkt är HAN villig att få d funka? be han läsa denna bok oxå! styrkekramar till dig!

[Villervallesmamma]

Jag vill prova allt!! För mig finns det ingen än han..och det känns så fruktansvärt att vi inte älskar varandra längre..fast det är vi som borde leva livet tillsammans! Det känns som det är han eller ingen annan.

Jag ska genast beställa den där boken! Är villig att prova allt..och läsa en bok ska jag väl klara av!
Tack så otroligt mycket för tipset!
Vill verkligen att det ska vara han och jag..men det är verkligen inte kul just nu..känns otroligt jobbigt bara...

[Stina]

Förstår att det känns tungt. Älskar du honom? Eller dras du med i det han säger, blir du påverkad av att han inte säger att han inte älskar dig längre? Tror du verkligen han menar allvar? Är det för att ni har barn ihop ni fortfarande vill försöka?

Många frågor. Tycker tipset om boken är jättebra, den enda som man kan ändra på är sig själv. Köp två, ge en till honom, vägrar han parterapi som hjälp tvinga honom att läsa samma bok som du läser. Diskutera på egen hand det som ni läser.

Har ni intressen ni delar? Vad gör ni tillsammans med er son? Jag tror det är viktigt att hitta på saker, lämna hemmet och gör något spännande både lördag och söndag. Gör saker man bara kan ha kul ihop på.

Många lyckokramar!

[mitkey]

Håller med Stina helt o hållet!!! lycka till! och lycka till med läsandet! kramar

[Villervallesmamma]

Jag har aldrig älskat någon annan än honom. Men som det känts nu under lång tid så kommer jag knappt ihåg varför...
Droppen har väl varit att vi faktiskt har flyttat ihop på riktigt och att jag har besvär av graviditeten som han inte förstår.
Jag vet att jag har slutat älska honom långt innan han sa något..eller jag vet ärligt talat inte vad jag känner för honom..Jag känner att jag bara vill vara ensam...
Jag är tillsammans med honom för att vi har barn ihop..och jag känner att vi har ett visst ansvar och borde inte ge upp våran familj i första taget. I fall det bara är en enormt jobbig svacka...för tänk om vi tar oss igenom detta och blir gamla tillsammans..

Hoppas boken kan ge lite perspektiv!!
För vi vet inte hur man har kul ihop..vi har den trista vardagen ihop,inget annat.Vi städar,lagar mat och pysslar med huset på varsitt håll...ser inte ens på TV ihop..

Tack för alla råd och tips!!

[mitkey]

Villervallesmamma: Jag kan bara tillägga att boken är inte något par-körkort utan den är "självutvecklingskörkort" om du förstår vad jag menar! Som Stina skriver nämner häruppe oxå kan man bara ändra på sig själv o det syn man har på hur man hanterar olika saker i livet! Det är en uppvaknade från och igenkänning av alla "symtom" som ens ego som så gärna vill strula till och hitta fel och förstora saker o ting o vara missnöjd o olycklig! Be han läsa den oxå samtidigt! Det är ju mer effektivt att ni 2 läser samma sak! Men vissa är inte redo att motta budskapen och vissa är mogna för dem! Hoppas den ger just dig/er klarheten i det du/ni söker!