SLITEN LITEN M...

[Tazz]

Hej på er,

Idag har jag fått missfall. Oerhört sorgligt, trots att barnet inte var planerat. Men ännu värre är hur min partner reagerar. Vi bor inte i samma stad just nu och har inte träffats sen jag plussade. Det verkar som han tycker att jag har lurat honom på nåt sätt. Oavsett detta så undrar jag hur era män har tagit det hela. Det kan inte vara helt lätt för dem att förstå vad som pågår, ge den tröst som behövs, men även att sörja själva?

[Kevlargirl]

Ja det är svårt det där. Det är ju ändå i kvinnans kropp allt hänt/händer och man måste ta den där stora saknaden av att vara gravid, att ha någonting i sig som man älskat så mycket. Jag var i ca v 11 när jag fick reda på att det blivit ett ma. En chock bara det, men sedan även en fysisk chock med väldigt stora blödningar, smärtor, svimming och ambulansfärd till gynakuten...

Min partner förstår min sorg och tröstar när jag gråter, men han känner inte samma sak, inte lika starkt som jag. Han är som vanligt (trots att jag vet att han blev minst lika besviken som jag) och det märks inte på honom alls. Jag har inte riktigt sörjt klart såhär 6 dagar efter. 2 dagar efter vul:et och den enorma besvikelsen åkte han iväg över helgen och hade trevligt med vänner och familj. Det var lite planerat sen innan, men ändå. Jag hade prioriterat min partner efter en sådan här grej. Inte för att jag missunnar honom det, men jag blev kvar ensam med sorgen när jag hade behövt honom här. Detta vill jag inte ta upp med honom nu i efterhand, känns onödigt och vill inte ge honom dåligt samvete.

[memmie]

beklagar era missfall!!
Jag tror att det är svårt för killen att sätta sig in i situationen på samma sätt som vi. Jag har fått mina mf ganska tidigt och även om H har varit superglad och vi har pratat om bebis och allt så tror jag inte att han har fattat riktigt vad som varit på gång på samma sätt som jag. Även om det har varit tidiga mf så känns gravven i hela kroppen och det blir mer påtagligt för mig.. Självklart har H blivit ledsen och också tyckt det vart jobbigt, men inte på samma sätt och det tror jag beror mycket på att det tar längre tid för mannen att fatta och då blir det inte samma känsla av förlust som det blir för oss tjejer. Jag tror, och det har jag försökt lära mig, att man måste prata av sig med varandra. Det är som H sa att om jag inte säger hur jag känner mig och om jag är ledsen osv så kan han ju inte veta hur han ska ställa upp för och hjälpa mig!

[E Maria]

Jag fick veta på vul i v 10 att fostret var dött. Sen fick jag vänta 2 veckor innan jag fick tabletter för att påskynda missfallet som inte kom igång av sig själv. Det pågick i 3 dagar, Dag 1 och 2 blödde det hur mycket som helst, och dag 3 kom hinnsäcken ut, hel. Sen småblödde jag i någon vecka.

Barnet var planera och mycket välkommet. Då hade vi tur och jag blev gravid på första försöket. Jag blev förkrossad när vi fick veta. Han blev ledsen, grät med mig samma dag. Sen grät han inte mer. Jag var arg på honom ibland för att han inte verkade ledsen. Jag grät varje dag. Han tröstade, men snart började han ignorera det. Han trodde att det var bäst, har han sagt nu efteråt. Men jag var besviken. Jag kände att jag inte kunde vara ledsen hemma, så jag grät i bilen och när jag var själv. En gång lät han så irriterad när jag grät att jag blev jätteledsen och arg på honom. Sen pratade vi massor. Han sa att han var ledsen men att det är bra att min kropp fungerat som den ska och tagit bort något som var sjukt och ändå inte skulle överleva. Han sa att missfall är vanligt och hör till när man försöker skaffa barn... Han pratade om att vänta ett tag med bebisverkstan för att låta min kropp återhämta sig, det blev jag också irriterad över för jag ville försöka direkt.. Och fortfarande känner jag att jag inte kan komma över det... inte förrän jag är gravid igen och passerat v. 13...

Jag tycker att det var ju iofs bra att han inte var lika deppig som jag, men han kommer nog aldrig förstå hur jag kände det. Det var jag som fick gå omkring med vårt döda barn i mig i 2 veckor (vetandes). Och det var jag som fick stå ut med den smärta som kom med missfallet. Jag har aldrig någonsin haft så ont. Det var jag som satt på en skoltoalett med hinnsäcken i handen och undrade vad det var. Stor som en citron... Det var min kropp som inte var sig själv efter missfallet. Jag blödde till och från och mensen var knasig när den kom igång.

Enligt mig kan en kille aldrig förstå hur det känns att få missfall, för det är en annan sak för dom. Men det tjänar inget till att bli arg, för det är inte deras fel... Jag tror helt enkelt inte att de hunnit förstå att dom ska bli pappor. Vi tjejer har redan planerat och funderat på namn och gogglat på barnvagnar och planerar för fullt.

Men det är viktigt att man pratar med varandra...

[Texas@heart]

Vi fick ett missfall ca sju veckor sedan. Jag tycker att det känns som att jag tog det hårdare än min make. Visst, det har varit jobbigt för honom också men jag antar att han har lättare att se framåt och han är ivrig att få en chans att försöka igen. Medan jag är lite på den negativa sidan och fortfarande lite deprimerad över vad som har hänt. Jag är rikrigt rädd att behöva gå igenom samma sak igen, jag vet inte om jag orkar med det. Vi får se hur det går men vi fortsätter att försöka.

[Je78]

Min sambo blev helt förstörd av dem två mf vi har haft. Det första var som en chock för oss båda efter vul. Det andra så kände jag på mig att nåt var fel, så vi båda var lite förberreda på va som skulle hända på vul. Har fått skrapas båda gångerna. Andra gången så misslyckades det så jag fick göra titthålls operation, så det blev ett par dagar på sjukhus. Detta tärde oerhört mycket på min sambo, han kände sig hjälplös. Vi har pratat mycket om detta. Hur det är för en kille och stå utanför detta å bara se allt hända, hjälplösheten.
Själv så tror jag det är så att många killar lider i det tysta. Dem vet inte rikitigt va dem ska säga å så rädda att det blir fel. Så istället för att säga nåt alls så håller dem käft. Fast dem är helt förkrossade, men kan inte visa det. Killar ska ju va "tuffa".

[naellie]

Ehm, min sambo har inte varit så finkänslig kanske

"Jaja, sånt händer. Det är naturens gång. På't igen bara"

Han har kramat om mig första dagarna när jag varit ledsen, 3-4 dagar kanske, sen har han sagt att jag får ganska upp mig. Så när hans sorgearbete varit över har han försökt få mitt att "skynda på lite".

Men jag tror att det är hans sätt att hantera saken. Alla har rätt till sina sätt att gå vidare.

[stajners]

Första gången så verkade inte min sambo bry sej. Vi var mitt uppe i flytt till hus så jag låg på sjukhus när flytten var och jag tror inte att han förstog riktigt. Han frågade aldrig hur jag mådde och lät mej inte direkt vila när jag kom hem trots att jag inte fick anstränga mej eftersom jag hade fått skrapats pga en infektion i livmodern och jag hade mkt ont efteråt. Han var helt upptagen med flytten och renovera så jag fick sköta dottern och hemmet trots att jag knappt kunde sitta för att jag hade så ont.
Kändes aldrig som att jag fick sörja eller nåt stöd och jag var riktigt arg och frustrerad på honom. Kändes som att jag inte var värd ett skit.
Tillslut när jag bröt ihop 3 månader efter att det hade hänt så verkade han förstå hur jobbigt jag tyckte att det var, speciellt att vi var tvugna att vänta på att försöka i nästan 3 månader för att jag skulle läka. Då tröstade han mej iaf.

Denna gången var han med under hela förloppet, vilket han inte var sist pga flytten. Då körde min mamma mej till akuten och sen var jag själv på sjukhuset hela tiden så jag kände mej väldigt ensam.
Nu var han med i ambulansen, timmarna på akuten när jag hade fruktansvärt ont och blödde en massa, under tiden jag sövdes inför skrapningen osv. Då förstog han hur allvarligt det var och hur ledsen jag var. Och han har gråtit flera gånger han med.
Väl hemma har han tagit hand om mej, dottern och hemmet. Han har kramat mej en massa och bara funnits där precis som jag har velat och det har varit så skönt om man jämför med sist. Nu har jag verkligen kunnat gråta och han har tröstat. Bara funnits där.

Vi har pratat en hel del om förra gången och då har han förklarat det som att han inte ville tänka på det för att det var för jobbigt och att han bara ville köra på med allt annat för att slippa tänka. Så vi reagerar väl helt olika. Men är skönt nu i efterhand och veta att han faktiskt brydde sej sist bara att han inte visste hur han skulle göra, att vi skulle må bättre att fokusera på annat och sopa det hela under mattan.

Så nu hoppas vi att det ska gå bättre nästa gång när vi får försöka igen och får ta nya tag.

[madddee]

mitt första missfall kom efter vårt första försök. Det gjorde att han inte ritkigt hade fattat att jag var gravid för han var inställd på att det inte går första gången. När det sen blev missfall och jag grät och grät och grät så undrade han vad jag höll på med... Han fattade ingenting. Men jag hade ju börjat älska det där lilla lilla lilla livet i magen. Jag hade en euforisk känsla i kroppen och helt plötsligt var den borta. Vi hade "turen" att umgås med ett par den helgen som jag visste hade gått igenom ett missfall innan de fick sin son. Så hon och jag pratade mycket och männen pratade på sitt håll och fick insikten att det inte finns en möjlighet i universum att de kan förstå vad det är som händer... Det var väldigt bra för båda oss. Dels att han fick prata med en annan man och jag fick prata med henne.

Nästa missfall fattade han lite mer vad det handlade om, och var nära, tröstande. Då hade även det första missfallet sjunkit ner till honom och insett att det faktiskt skulle ha blivit ett barn men att det inte blev det och kunde relatera bättre till känslorna andra gången.

Men jag tror det är helt omöjligt att de kan förstår fullt ut vad det är vi går igenom. Han har sagt flera gånger att det är tur att jag har det här forumet på många plan!