Det här går snart inte längre. Jag har utvecklat en depression nu, kanske på grund av att min "svärfar" (ingift för några år sedan) anser sig kunna hantera vårt barn bättre än mig/oss och vägrar att lyssna när vi säger åt honom. Han VÄGRAR att stödja nacken på honom, har inte gjort sen han föddes. Han plockar upp honom ur vagnen när jag lagt honom om vi tex är på besök och slänger runt honom så som man kan tänka sig att en vildare treåring uppskattar...dvs vänder honom upp och ned, SKAKAR honom (!!) och har vid ett flertal tillfällen varit så våldsam att sonens huvud slängts både hit och dit och några gånger varit ytterst nära att tappa honom. Vi säger åt honom, vi försöker hindra honom att ta upp honom. Men han är som en galen unghund och så fort vi blinkar till en sekund så är han där och då sitter vi stela av skräck och vågar inte andas. Sonen är rädd för honom, men han ska ändå dig och visa att "han minsann kan få honom glad, och han vet minsann hur man tröstar ett barn..." osv i all evighet. Dessutom har jag sagt ifrån hur många gånger som helst att den som dricker alkohol INTE rör honom, annat än klappar honom där han ligger. Inte heller ska man hålla honom medans man äter eller dricker kaffe. Tror ni det hjälper??? NIX! Det är dövörat till.
Mig lyssnar han inte på - det är som att jag inte har något att säga till om vad gäller barnet. Det är liksom HANS leksak?! (Han har ett annat barnbarn i grannstaden som han av någon anledning inte verkar träffa.... vad kan DET bero på?) När jag säger något eller försöker ta tillbaka mitt skräckslagna gråtande barn så går han bara iväg och fortsätter, men värre. Jag skulle vilja skrika och be gubben dra åt skogen - men jag är rädd att han faktiskt skulle kasta honom i golvet då, som en trotsig skitunge. För, det är så han upplevs. Jag mår så fruktsansvärt dåligt av det här. Min sambo försöker också få stopp på det - men vi är som sagt var luft. Syns inte - hörs inte - finns inte.
Sist gömde jag oss på rummet och sa att vi ammade, och då var "svärfar" sur hela kvällen istället. (Fast det slapp jag se, men iskylan nådde till oss ändå.)
Jag gör allt för att inte träffa dem - men jag älskar min svärmor och vill ju att hon och sonen ska få en bra relation och laddar med ursäkter när vi måste träffas istället.
Vad ska jag göra? Jag mår alltså så dåligt att jag ibland ställer in mig på att få lov att genomlida min egen sons begravning för att jag inte alltid kan vakta över honom. Så ska man väl inte känna inför sin svärfar???
Snälla, tips! Snart känner jag att jag exploderar och då har jag väl sabbat hela släkten...
Men INGET är viktigare än mitt barn, så klart! Krävs det så flyttar jag - men det vill jag ju inte.
alla är lite extra vakande över sitt första barn men i det här fallet känns det verkligen befogat.
