Cheesecake til...

[loveine]

Oj, nu postar jag en tråd som nästan känns lite ovanlig. När man är gravid så förväntas man bara tänka på barnet och mys på hemmaplan och det känns nästan fel att ha så mycket "jobb" i huvudet som jag har.

Jag är 27 år och planerar nr 2, min första är snart fyra år. När jag fick min son var jag mitt i studier och denna gång ville jag ordna upp allt med jobb, hus och ekonom osv vilket gjort att det kanske blir några extra år mellan min son och syskonet, jämfört med genomsnittet. Hursomhelst, nu börjar det alltså kännas rätt för att skaffa ett syskon, jag bytte nu jobb för ca ett halvår sedan och har hittat det jag vill satsa på. Tyvärr gör ju det faktum att jag bara arbetat ett halvår på senaste jobbet att det inte känns riktigt rätt mot min arbetsgivare att skaffa barn så snart.
Hur kombinerar man egentligen jobb och barn, karriär? I dagens samhälle är det ju faktiskt inte helt ovanligt att bli diskriminerad på arbetsplatsen, i jobbsökandet, karriären p.g.a. ev kommande graviditet eller p.g.a. att man är småbarnsförälder.
Det känns så svårt att planera, och på något sätt känns det som om man måste välja mellan barn och karriär, att det inte går att kombinera detta. Karriär för man göra "sen", när barnen blivit stora? Något som jämställdhetsdebatten idag inte kan bota.

Någon mer som går i samma tankar som jag?

[Gotland]

Min tanke är att om man anställer en 27åring med ett barn på 4 år så har man nog med i beräkningen att det snart kan bli fler barn. Tror inte din arbetsgivare skulle bli förvånad om du blev gravid. Kör på säger jag!

[RavenRoxx]

Jag har nyligen också ÄNTLIGEN fått jobb efter att ha varit arbetslös sedan studenten. Känns också lite dumt att sedan berätta att jag är gravid... Men jag jobbar bara som vikarie, emn ska försöka jobba så mycket som möjligt innan pyret kommer så jag kan få en hyfsad mammapeng. och sedan även när pyret har kommit (om jag fortfarande har jobbet kvar) så kan jag ju ändå hoppa in någon dag i veckan. Så har jag planerat det, men det är ju sällan det blir som planerat, haha.

Lycka till!

[karin_osc]

Det känns så svårt att planera, och på något sätt känns det som om man måste välja mellan barn och karriär, att det inte går att kombinera detta.

Du är absolut inte ensam...!
Jag började mitt nya jobb sista nov 2010. Och ska ha barn 12 januari dvs lite mer än ett år efter anställning. Det var "halvplanerat", dvs vi hade börjat prata om ett syskon till Emil o huxflux tog det sig... och då kände jag att jag prioriterar mig själv framför jobbet nu. Jag är dessutom 36 år vilket gör att jag inte kan vänta hur länge som helst.

MEN jag tänker massor massor MASSOR på jobbet! Det har gått bra det här året, jobbar med kunder man har långa relationer till och har precis kommit igång att bygga förtroenden osv. Vilket gör att man är taggad o vill att det ska fortsätta att gå bra.

Men jag tänker som så - det blir ALDRIG perfekt. Och vi ska jobba i måååånga år och då får famlijen stå tillbaka. Om man prioriterar att skaffa ett barn till nu, ja, när kommer ett bättre tillfälle...?
Känner man att man vill o det funkar - kör bara

Jag har också en man som tagit mkt vad gäller vårt första barn, så vi delar VAB o liknande. Det är nog en klar fördel!

Lycka till nu, bara du /ni själva kan bedöma när ni vill/kan skaffa barn. Det kan inte en arbetsgivare avgöra, och problem brukar lösa sig på ett eller annat sätt! kram!

[loveine]

Som du skriver, jobba ska man ju göra hela livet och även om jobb är otroligt viktigt för mig så är det ju faktiskt familjen som är viktigast, om man tänker efter. Jag har också en sambo som alltid ställer upp och vi delar också VAB och liknande. Det är viktigt tycker jag.
Skönt att höra att det är fler som skaffar barn trots att man inte arbetat så länge på sin arbetsplats. Herregud, man kommer ju tillbaka!
Egentligen ska man tänka mer på sig själv och mindre på arbetsgivaren. Men känner ändå att det här med jobb och karriär blir svårare med barn på något sätt...