Grym fredag!

E Maria · av **E Maria** 15 apr 2011, 07:36

Hm.. Sånt får man ju acceptera, men det som gör det så konstigt är att hon så nyligen var redo att skaffa barn med dig. Ja... Jag vet inte...
Hoppas det löser sig. Du får gärna berätta hur det går sen...

sterro · av **sterro** 15 apr 2011, 16:20

Tycker också det är konstigt, fattar ingenting. Nu vill hon inte ens prata med mig över huvudtaget, hon är helt förändrad :cry:

sterro · av **sterro** 18 apr 2011, 10:48

Äntligen lite framsteg. Hon har gått med på att prata med en kurator eller liknande om det kan bero på aborten att hon tryckte undan känslorna för mig på bara två sekunder. Hoppet lever och allt känns lite bättre

sterro · av **sterro** 18 apr 2011, 10:52

Det jobbiga är att inte kunna träffas och umgås eftersom vi bor 25 mil från varandra

Therese1983 · av **Therese1983** 21 apr 2011, 08:59

Lycka till sterro! Hoppas allt ordnar sig till det bättre!

anile · av **anile** 21 apr 2011, 11:59

Jag kan tänka mig att det ligger mycket i dina tankegångar att detta har en del med hennes MA att göra.. Efter mitt MA har jag ofta känt att jag inte riktigt känner igen mig själv och att jag ser på många saker i livet på ett nytt sätt. Många saker har liksom ställts på sin spets, och det är liksom inga små frågor. Är det meningen att jag ska ha barn? Hur blir mitt liv om jag skaffar/inte skaffar barn. Hur skört livet är osv.. Jag har också känt av hormonomställningarna mycket. Kring ägglossningen blir jag numera väldigt deppig några dagar, och då menar jag väldigt... jag kan tom glida över på självmordstankar. (Jag har alltså förmodligen börjat utveckla den här extrema formen av PMS) Och allt detta trots att barnet inte var planerat (och jag var inte speciellt intresserad av att skaffa barn just då heller..), och nu har jag tvekat mycket på om jag vill ha barn alls. Jag förstår ju att jag tänker lite irrationellt, men ÄNDÅ känns det inte som att det har med mitt MA att göra. Jag har dock själv börjat utforska dessa tankar lite mera och nu börjar jag väl hoppas att jag kan finna en förklaring till allt detta i just det som hänt. Jag har väl alltid varit en tänkare (läs: halvdeppig), men detta har väl mer eller mindre utlöst någon typ av livskris (30:års-kris?!). Min sambo vill gärna ha barn snart och jag har bromsat hela tiden, men nu kanske vi ger oss på att försöka snart. Jag har fått chansen att föreställa mig ett liv med/utan barn och tänker att jag skulle ångra mig för alltid om jag inte försökte.

Jag tror alltså inte att det är just förlusten av "barnet" som drabbat mig hårdast, utan de tvära kasten i totala livsomställningar och alla hormoner... Jag tror inte man ska förringa innebörden av hormonomställningar. Mitt MA var i oktober i v 13, och jag har fortfarande mjölk (??!!) i brösten.

Nåja, nu fick jag en chans att klaga. Men förhoppningsvis ger det dig lite förståelse för hur man KAN uppleva ett MA. Det betyder ju inte att din tjejs upplevelse är lik min, men att en sån här sak kan påverka livet på ett omfattande sätt. Jag tycker alltså att ni gör helt rätt i att försöka utforska detta på ett djupare plan.

Lycka till med allt!

sterro · av **sterro** 28 apr 2011, 14:46

I morgon är smärtan äntligen över.

E Maria · av **E Maria** 28 apr 2011, 15:46

Hur har det gått? Vad händer imorgon?

Tina82 · av **Tina82** 01 maj 2011, 16:50

Hej!
Skulle så gärna vilja ha någon att prata med här på minbebis! Har just gått igenom ett missfall och det finns så mycket känslor inom mig. Vill så gärna försöka skaffa barn igen men är livrädd att få missfall igen

Ni som har varit med om samma sak hur tänker ni kring detta och hur gör ni för att orka allt som man går igenom??
Så tacksam för svar!