Grym fredag!

[sterro]

Mitt ex fick reda på i v13 på ultraljud att fostret bara var i v9. Hon fick göra en skrapning 3 dagar senare men efter det inte haft några känslor alls över det som hände. En och en halv månad senare ville hon att vi skulle försöka igen och 3 dagar senare bröt hon förlovningen och dumpade mig med att säga att dagen efter hon ville att vi skulle försöka så efter ett sms från mig efter jag varit på banken och planerat försäljning av min bostad(vi skulle flytta ihop, planerat det ett år), hände något och alla känslorna för mig försvann på ett par sekunder. Hur vanligt är detta, kan det vara att känslorna efter aborten som hon fortfarande inte har haft var på väg att komma fram och att hon tryckte undan dom tillsammans med känslorna för mig? Är helt rådvillig, kan känslor bara försvinna så efter en abort?
Hon mår fortfarande bra och känner inget efter aborten alls.
Någon som har någon idé eller som råkat ut liknande?
Tacksam för svar.

[E Maria]

Usch vad jobbigt

Jag tänkte jag kan skriva ett par rader om mina känslor efter mitt MA. Jag fick veta i v. 10 att det inte fanns något foster alls, eller möjligen att det funnits ett som dörr redan i v. 5 typ. Sedan fick jag gå i två veckor ända till v 12 innan jag fick hjälp med tabletter för att sätta igång missfallet.

Jag mådde (och mår) jättedåligt över det. Min sambo verkade ta det som att "det är sånt som händer", att det "hör till när man försöker skaffa barn", och att "det är ju bra att min kropp fungerar som den ska och inte fortsätter en graviditet med ett foster som det blev nåt fel på".

Jag var ett tag väldigt arg på min sambo, och väldigt frustrerad och ledsen över att han verkade ta så lätt på det. Han grät lite första dagen, men sedan visade han inga känslor gällande det.

När det hade gått två månader, kanske tre, var jag fortfarande lika knäckt av missfallet, men kunde inte med att gråta inför min sambo, för jag tänkte att han hade kommit över det för längesen, och jag trodde han skulle bli irriterad på mig och tycka att jag överdrev... Jag drog mig undan, satt i bilen i min ensamhet och grät, låtsades att allt var bra.

Det funkade ju inte, så en dag konfronterade jag honom med alla mina känslor, jag talade om hur ledsen jag fortfarande var, att jag kände mig okvinnlig som inte kunde behålla ett foster, att jag var arg på honom och så vidare och så vidare.

Vi fick då pratat ut och han kunde förstå mig. För mig var det nog bara viktigt att få tala om hur arg jag varit på honom. Nu är jag gravid igen och hur orolig som helst, men jag kan dela min oro med honom och vi har det hur bra som helst nu.

Kanske kan det vara så att din sambo har mer känslor än hon visar? Hur känner du inför det som hände? Har du berättat för henne om dina egna känslor för MA.t? Hon kanske är arg på dig (som jag var på min sambo)Annars vet jag inte alls vad som kan ha fått henne att så tvärt bryta med dig. Men det är nog viktigt att ta det långsamt nu och se om ni kan hitta tillbaka till varandra. Avvakta med den där flytten, försök prata med varandra och bara reda ut allt. Hur det än slutar så är det viktigt att man förstår varför det hände...

Jag hoppas det löser sig för er!

[sterro]

Jag har känt mer känslor för det som hände än hon, hon har inte visat något alls. Vi var på familjerådgivning tidigare i veckan och pratade lite men det enda hon sade var att hon inte hade några känslor för mig och att även om hon tror att hon trängt undan dom och dom finns kvar och att man kan få fram dom igen är hon helt ointresserad av att ens försöka, hon är som en helt annan person. Vet inte om det kan ha med hormoner att göra men det skrämmer upp mig att hon blivit så negativ och annorlunda helt plötsligt när vi har pratar om det. Annars är hon helt som vanligt och lever vidare som om jag aldrig existerat och att allt är som det skall. Mycket jobbigt för mig, kan varken äta, sova eller jobba längre, vet inte vad jag skall ta mig till.

[E Maria]

Hmm, ja det låter ju konstigt... Hur längesen är det hon skrapades?

[Gravidis2009]

Sterro, tråkigt att höra det är nog väldigt olika hur man reagerar och hanterar ett MA, mitt senaste var tufft (blev så utdraget, först tabletter, sen skrapning, sen lite komplikationer) men jag var mest ledsen och frustrerad över hela situationen. Andra kommer in i depressioner osv. Vad jag iaf vet är att hormoner kan göra väldigt mycket mot en, man kan agera så man knappt känner igen sig själv.

Att hon gör och säger som hon gör kan ju också vara en försvarsmekanism, hon ska visa sig stark och därför är hon så bestämd och kall.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ge för råd, men hon kanske behöver mer tid på sig? Ibland tar det tid att bearbeta saker, det är trots allt sorgarbete när man mister något, även vid ett MF/MA!

[sterro]

Hon gjorde skrapning i slutet av januari och i mitten av mars försvann alla känslorna på ett par sekunder.

Hon har inte haft något sorgearbete alls, hon har inte ens känt någon sorg över aborten, precis som om det aldrig inträffat. Nu är hon ute och festar och roar sig varje helg och även på vardagar när hon är ledig och har börjat på gym tre dagar i veckan, hon är en helt annan person.

Kanske skall skriva att hon är 35 och har en dotter som snart är 17, jag är 45 och vi har känt varandra i flera år men bor inte i samma stad.

[E Maria]

Jag skulle tro att hon tränger undan känslor. Hoppas ni kan fortsätta att gå på familjerådgivning och att hon kan öppna sig lite och berätta om hur hon känner och har känt ang. MA. Alla tar inte missfall så hårt, men kanske tänkte hon att det var "sista chansen" med tanke på hennes ålder. Vet ju många kvinnor som får barn när de är äldre än hon, men många kvinnor känner nog att klockan börjar ticka snabbare när man passerat 30 med marginal..
Jag har tyvärr inga mer råd att ge. Har hon någon god vän som hon pratar med som du känner också? Kanske kan du få en hint om hur hon tagit det egentligen? Om det är så att hon döljer sina känslor för dig, så kanske det finns andra som hon vågat öppna sig för? Jag vet inte... Hoppas det löser sig!

[sterro]

Hon föreslog rådgivning och då tänkte jag att det kanske skulle lösa sig men det visade sig att hon bara ville gå en gång och säga att hon inte hade intresse att locka fram känslorna även om dom fanns kvar gömda någonstans, kan säga att det knäckte mig helt att höra det. Tror att hon trängt undan känslorna för aborten för hon är väldigt stark av sig. Hon har pratat med flera av sina vänner men ingenting om känslor för aborten. Hon tror faktiskt inte på vad hennes barnmorska eller en psykolog som hon känner att det har med aborten att göra eftersom hon inte känner några känslor och mår bra. Jag har läst att till slut kommer abortkänslorna att komma fram men hur lång tid vet jag inte, det som bekymrar mig är att när dom kommer fram lär hennes känslor för mig också dyka upp och då är det ju inte säkert att jag finns där längre för henne.

[E Maria]

Men om hon är så säker på att hon inte vill väcka känslorna för dig till liv igen så måste hon ju veta varför...? Kanske har hon gjort ett snedsteg i förhållandet som hon inte vill berätta om? Det måste finnas en anledning... Vet bara inte hur man ska göra för att få henne att berätta. Vad säger hon när du frågar varför?

[sterro]

Hon säger bara att hon inte har motivation, intresse, lust eller ork att försöka. Hon orkar bara lägga ner energi på sin dotter och jobbet, samt att gå ut och festa