Cheesecake til...

[Mrscat]

Hej

Jag är ny på sidan. Gravid i 8:e veckan och omtumlad. Blandade känslor. Jätteglad och längtar efter lilla knytet men också fruktansvärt rädd.

Till saken hör att jag som 17-åring (nu 32) blev utnyttjad.
Det ledde till en graviditet som jag inte visste om, magen växte inte och jag hade blödningar, visserligen inte regelbundna men eftersom min mens på den tiden var oregelbunden så reagerade jag inte på det.
En dag fick jag så ont i magen så jag gick till ungdomsmottagningen som då låg nära min skola. Sköterskan undersökte mig och sa förvånat: Men, du ska ju ha barn. Jag var då i 8:de månaden och hade en månad på mig att förbereda mig på en förlossning.

Panik, fängslad i sin egen kropp, ångest. Jag kände direkt att jag inte ville ha något med barnet att göra. Kände inte att det tillhörde mig, det var bara en påminnelse om det hemska jag hade varit med om.

Barnet föddes vaginalt, alla säger att det gick bra och det gjorde det säkert. Det var ju första gången så jag vet inte. Barnet togs om hand om av sina fosterföräldrar redan från dag 1. Jag har aldrig träffat honom, ångrar inte mitt beslut även om jag efter 15 år har kunnat förlika mig med att han är min och hoppas ändå att vi en dag kommer att ses.

Nu är jag i en stadig relation, fast anställning, nyinflyttad, trivs med mitt liv och vi väntar barn. Nu har jag blivit nedstämd och "gamla" saker kommer upp från förra gången jag var gravid. Som sagt förlossningen gick bra, även om jag har minnen kvar från den eftersom det är den enda kontakten med honom. Jag kan fortfarande känna paniken i utdrivningsskedet, fortfarande höra skriken av pojken som jag aldrig såg, fortfarande känna känslan av groggy av lustgasen, jag sprack och blev sydd men det blev inga jätteskador. Jag är ändå nervös och jätterädd för en förlossning.

Kanske mest nervös för hur jag själv kommer reagera. Har funderat på kejsarsnitt även om det kanske medför mer risker. Jag tänker att kejsarsnittet kan vara en påminnelse på detta fina med livet mellan mig och mina (framtida) barn. Jag vet inte.

Jag har iaf insett att jag behöver prata med en psykolog om det här. Trodde jag hade lämnat detta bakom mig men nu iom min graviditet bubblar allt upp till ytan igen. Fruktansvärt rädd. Bra att såna här forum finns så man kan skriva av sig.

Tacksam för svar
Mrscat

[naellie]

Hej tjejen!

Jag tycker att du ska fråga din BM och möjlighet att prata med någon. Hon kommer nog att skicka vidare dig på aurorasamtal. Du har många månader på dig att träffa någon och förbereda dig för en förlossning, eller i slutändan känna att det blir för mkt och diskutera kejsarsnitt.

Lycka till!

[saferide]

Ville bara skriva att jag läst, och hoppas du tar kontakt med någon så du kan få hjälp. Kejsarsnitt är absolut inte omöjligt i en sånhär situation, om det i slutändan är det du önskar.

Kram!

[mandipandi]

Hej, rörande att läsa det du skrivit! Du är verkligen inte ensam om att gamla fruktansvärda minnen bubblar upp under graviditeten, självklart inget som går att jämföra, alla mina tidigare rädslor och panik ångest attacker kommer igen, det bästa du kan göra är att prata om detta, det gjorde jag och sakta men säkert så känns det inte lika oroligt längre, Du har alltid ett val som föderska, du kan och får välja kejsarsnitt om du så önskar! Ta dig tid att fundera över detta! Önskar er alla lycka och att allt går bra!

Kram Amanda

[Marija]

Usch inte alls roligt det du varit med om, jag vill bara stötta dig och hoppas att du får den hjälp du behöver. Hoppas att du med denna graviditet och förlossning/snitt kan få nya krafter och nya minnen att tänka på.

Kram

[EmmaStina]

Hejsan!
Jag tycker att du ska prata med din BM och kräva att få komma till en aurora klinik. De specialiserar sig på traumatiska förlossningar.
Jag tycker verkligen inte att du ska göra kejsarsnitt om det inte är akut. Och det är inte så "enkelt" som det låter, jag var med om ett katastrofsnitt och skulle ha gett vad som helst för att föda vaginalt. Men det är upp till dig
Som sagt, aurora-samtal kan verkligen rekommenderas. De hjälper dig att gå vidare och hantera din kommande förlossning.

[AnnaMaria76]

De kan inte vägra dig snitt om du verkligen står på dig. De kommer förmodligen försöka övertala dig till att föda vaginalt, men de har inte rätt att neka.

[Vitlilja]

Som de övriga råder jag dig att prata med en bm och gå i "aurora"samtal. MEN jag tycker att du ska försöka tänka om angående förlossningen.
Inte att du absolut inte ska ha ks(kejsarsnitt) men det kan ju ligga som ett alternativ.
Jag förstår att detta är ett känsligt ämne för dig och jag vet inte allt hur du känner och hur du kommer känna. Men prata med någon, det är inte säkert att du känner samma sak om 7 månader som du gör nu.
Det kan också vara så att en vaginal förlossning kan hjälpa dig att verkligen gå vidare, att se att det kommer något bra, något fint och något som inte är "grott" av något hemskt. Om du förstår vad jag menar.. Att göra något med den man älskar, för att till slut få produkten av eran kärlek.. Försök se förlossningen i ett annat ljus, försök se de positiva delarna med den.
Men skulle du känna efter att ha pratat och försökt bearbeta det du varit med om att en vaginal förlossning inte skulle funka så tycker jag självklart att du ska kräva snitt! Ditt mående är ju i slutändan lika viktigt som barnets!