Grym fredag!

[Honungsros]

Hej!
Är det någon mer än jag som känner sig kluven till det här med att bli mamma igen?

Jag är 37 år, har två barn i skolåldern sedan ett tidigare förhållande, är sambo, har ett bonusbarn i dagisåldern. Nu är vi gravida med ett gemensamt barn. Mycket önskat ska jag tilägga.
Men trots att det är önskat och planerat så är jag kluven. Det var jag innan jag blev gravid också, men längst därinne har jag velat ha en till i många år. Exet ville inte ha fler så jag ställde in mig på det och höll med om att det var praktiskt när barnen blev större och skönt att slippa småbarnstiden med vagn, blöjor, nappar och allt annat. Med lite större barn blev livet lite enklare. Så jag intalade mig att det var bra med två, och att 'man vet ju inte om det går bra en tredje gång' och alla andra floskler.
Min nuvarande sambo ville inget hellre än att bli pappa igen, fast han visste att jag inte ville ha fler barn och accepterade det, det var viktigare att få vara med mig.

Nu i höst har jag träffat flera små nyfödda och jag blev helt överrumplad av alla känslor. Jag ville VISST ha en liten till. Sambon blev så klart överlycklig och eftersom jag inte är purung längre så tyckte vi det var lika bra att plocka ut spiralen direkt. Vi visste ju inte om det skulle gå på en månad eller ett år. Men, som tidigare för mig, så gick det fort och nu är jag gravid i vecka 6.

MEN... Det finns några saker som talar emot. Nu har vi barnen varannan vecka och får automatiskt vuxentid varannan vecka. Den tiden försvinner när lilla knytet kommer. Sex-livet är väldigt bra mellan oss (just nu är jag för trött för att orka någonting men i vanliga fall), hur blir det med det sedan? Är så rädd att allting kommer förändras för mycket. Jag vill ha vuxentiden och sexlivet.
Dessutom så har jag mått dåligt till och från sedan min skilsmässa, mycket skuldkänslor gentemot barnen framför allt. I somras fick jag panikångest i flera dagar och kom iväg till läkare och fick diagnosen depression. Nu äter jag antidepressiv medicin som fungerar väldigt bra. Men det är ju inte länge sedan jag mådde dåligt. Vi borde kanske ha väntat ett år tills jag har hunnit stabilisera mig mera? Fick panik igen när graviditetstestet visade positivt. Det har gått över nu, men ändå... helt stabil är jag ju inte. I juli gjorde jag upp planer för hur jag skulle kunna slippa ifrån min sambo och få tillbaka mitt ex (detta var under panikattackerna) och i oktober plockade jag ut spiralen för att bli gravid. Det gick lite fort där...

Detta är ingen fråga om jag ska behålla barnet eller inte, för det ska jag. För min del är barn en gåva och en abort är inget alternativ (för MIG, jag dömer absolut ingen annan) om det inte skulle vara väldigt extrema orsaker.

Jag behöver bara få höra lite om hur andra känner. Finns det någon mer än jag som känner så här? Kluven inför det nya lilla livet? Som både vill och inte vill? Kanske någon mer i en bonusfamilj som undrar hur det ska bi när vuxentiden försvinner? Någon som börjar om när de första barnen har blivit stora och självständiga? Skulle vara så könt att få bolla de här tankarna med någon som känner som jag.

Kram!

[Jane70]

Jag känner mig inte kluven - både jag och min sambo var fast bestämda att vi önskade en till Kan tvärtom känna att det var himla praktiskt att det hände just nu när den lille kommer att börja i "0:an" och den store i 1:an i skolan.
Tror säkert att det inte kommer bli jättelätt att bli av med en del utav egentiden, men det är jag ganska förberedd på.
Dock var det en sak jag inte alls hade i åtanke innan, och det var all den här statistik med missfall och annat på oss i 40-års åldern. Känner att "Ska man inte ens kunna vara lugn efter vecka 12 nu"?

[lejonella]

Jag är jätterädd för att bli gravid igen, har ju T som är 16 år och Lucas som är 21 månader och nu vill vi ha nr tre. Har liksom redan börjat verkstan kan jag avslöja, men vet inte ännu om det blivit något.

Mådde dåligt efter att Lucas blivit född, dels av hormonerna men även för att det blev en extrem omställning. Från att ha haft "frihet" som mamma till en tonåring blev jag återigen "låst" . Och så har vi sovit skit lite senaste 21 månaderna på grund av att Lucas inte sovit bra alls. Sambon kan självklart tänka sig en till, men det är nog mer mina hormoner som nu skenar. Liksom siste rycket nu. Är ju 39 år, blir 40 i augusti. . Men tänker som så att nu är vi innte i blöjsvängen redan, och denna gång (om det blir ett syskon vill säga...) så är vi mer inställda psykiskt på vad som kommer att ske..

Men jag vill ge Lucas en liten att växa upp med, ett syskon att känna gemenskap med. Storebror flyttar ju om nga år, och är ju nu mer som en lillpappa och inte som en storebror.

Så nu kör vi så det ryker...Kan avslöja att jag ar i nga dgr mått illa då och då..fast inget plus ännu. Kan ju vara för tidigt?

[Frökenlind]

Honungsros,

man kan vara kluven på många olika vis, jag är kluven.
jag är 36 år, fyller 37 år i december.
jag räknar mig som en av de få som inte direkt haft någon stark barnlängtan, jag har alltid tyckt om barn och lekt, hängt och gosat med dom. men det är inte samma som att ha eget. jag har alltid värdesatt min egen frihet väldigt högt och är så i förhållande också, behöver ensamtid.
sedan tolv år har jag också panikångest med kräkfobi, vilket har gjort det hela ännu mer stort och läskigt. allt med hela graviditeten har verkat läskigt för mig, sen att föda sen att bli av med min frihet.
min pojkvän har också känt sig osäker och tveksam till barn.
men så har jag känt med åren att nu måste jag, annars kommer det vara för sent. och jag tänker mer tanken att jag inte vill bli gammal utan barn, att det liksom ingår i livet, att vi behöver det. så jag fattade ett beslut, att jag nog ändå ville ha barn.
jag berättade för pojkvännen som fortfarande var tveksam och efter ett antal månader ställde jag ultimatum att om han inte vill måste jag gå vidare i livet.
hur som haver så bestämde vi oss för att börja köra "skarpt" och efter fjärde sexytajmet så var vi gravida.
och här är jag nu, i sjätte veckan.
mår fysiskt fördjävligt, illamående som fan, trött osv.
men ändå glad.
och ändå tveksamt.
jag vill, men är ändå så rädd.
men jag tillåter mig vara tveksam, tillåter mig vara ledsen och rädd.
och glad.
det finns inga fel eller rätt.
nu hoppas jag verkligen det kommer gå vägen för jag är rädd att jag inte kommer göra fler försök.
one hit wonder så att säga.

jag önskar dig verkligen lycka till, tror det kommer bli superbra.
stor kram