BLOGGPAUS

E Maria · av **E Maria** 21 dec 2010, 11:37

Jag kommer inte över mitt missfall. Det var i oktober men jag har stunder när allt känns så fruktansvärt jobbigt. Lyckades inte bli gravid på första ägglossningen, nu har jag fått min mens efter andra ägglossningen och det känns jättejobbigt.

Jag har fått ett jobb med chans till tillsvidare-anställning till hösten, så nu har vi väl beslutat oss för att hoppa över 1 eller 2 ägglossningar för att öka mina chanser på det här jobbet. Men det känns på något vis helt fel. Jag var ju gravid och vi skulle ha barn i Maj. Situationen ser ju egentligen bättre ut för oss. Jag fick ett jobb jag inte skulle fått annars. Och nu ska vi vänta bara för att jag har mer att förlora. Förnuftet säger att det inte är någon fara att vänta 2 månader, men hjärtat skriker efter ett barn. Är så rädd att inte vara gravid igen när Maj närmar sig...

Och mina vänner går och blir gravida nu också och jag har svårt att glädjas med dem. Jag tycker allt känns så orättvist. Jag skulle haft tjock mage nu... =(

<pyret> · av **<pyret>** 21 dec 2010, 13:47

Hej jag beklagar din sorg. Jag vet hur det känns jag fick mitt missfall i v 9 då hade vi försökt i över 1 år innan plusset kom. När missfallet kom blev jag helt förkrossad och sörjde djupt. Det som kändes värre var att min syster var gravid samtidigt och se hur hennes mage växa o jämföra hur jag skulle haft det.

Det tog 1,5 år till innan jag lyckades få nästa plus men som tur var höll sig bebisen kvar denna gång.

Det jag vill skriva är att det kommer att kännas jobbigt o 2 månader känns just nu som en superlång tid. Men senare när du ser tillbaka så kommer det inte kännas som så. Det är ju väldigt positivt att du hittat ett jobb. Då kommer du ju få bättre FP när väl det är dags..

Du ska inte känna dig dålig för alla dina negativa tankar på alla andra som är gravida det måste man gå igenom. allt är orättvist varför får vissa bhålla sina bebisar i magen o varför inte man själv.

Jag hoppas att du kommer att se ljusare på framtiden snart. Lycka till

BellaSanta · av **BellaSanta** 21 dec 2010, 14:23

Förstår hur du känner dig. Rent arbetsrättsligt så kan de inte neka dig en fast anställning pga graviditet, jag hade inte fast anställning när jag blev gravid men när turen kom till vilka som skulle ha fast på mitt jobb så fick både en som för tillfället var föräldraledig + två gravida (jag) erbjudande om fast. Trots att vi skulle behöva gå tre månader senare. Jag fick mitt MF i april och det tog 2 månader att bli gravid igen och jag sörjde som du och mer (?), jag grät och grät och kände mig värdelös för att jag fått MF, jag såg gravida överallt och var arg varje gång jag läste om att någon knarkare fått barn. Livet är inte alltid rättvist, men du ska lita på att din kropp vet vad den gjorde när den fick MF, något var troligtvis fel med fostret. När BF kom 24:e oktober började jag dagen med att gråta för det kändes så tomt, det var ju det datumet jag skulle fått bebis. I denna graviditet är det först nu jag har kunnat släppa oron över MF, i vecka 28 och därmed också sorgen. Med detta vill jag säga att det får ta den tid det tar för dig att känna dig ok igen, och du behöver inte vänta på att bli gravid. Kör på om det känns rätt och ge inte upp hoppet, Mf är så himlars vanligt och det är först när man får ett som man märker hur vanligt det är, och man kan få flera stycken innan man en dag faktiskt får en liten bebis. Ge inte upp! *kram*

sofajl · av **sofajl** 03 mar 2011, 07:15

Jag hade oxå ett jobbig missfall bara några dagar efetr dej. den sista oktober åkte vi in i v12 och de visade inget foster. andra ultraljudet visade att den dog i v sju. den hade legat där i 5 veckor (när man berättade) och liksom inte existerat. Förstår att du har jobbigt. jag har ett helvete visa dagar. lyckas ja inte tänka på de funkar de rätt bra men de är ju barnvagnar magar m,m över allt! Har nu börjat hos kurator orkar inte ensam längre. har min sambo men de är ju annorlunda för han de är ju inte hans kropp som varit hel konstig och verkligen visat att de fanns något där i en gång.
Mitt råd är att söka samtalskontakt om du fortfrande tycker de är tungt. Många känner så här men vi behöver ofta (jag iallfall) lite hjälp på traven att bearbeta. Glömma kommer man aldrig.. men man kan ju försöka minska sorjen och de jobbigaste dagarna..
Lycka till och satsa trotts jobbet. De tror jag du mår bäst av de skulle jag gjortt för ja pallar inte tänka på att inte försöka just nu.

stajners · av **stajners** 03 mar 2011, 12:25

Förstår din sorg och det är bra att särja också. Man måste gå igenom alla faser och sorgen är inget som bara försvinner pang bom. Trots att man vill det. Prata med din kille hur du år och säg att du vill att han bara ska finnas där och trösta när det är jobbigt.

Jag fick ett MA med infektion i september i v9. Fostret hade varit dött i 2 v när jag fick en blödning och de kostaterade att det var ett MA. Sen tjatade jag till mej piller för att få ut det men de hjälpte inget så jag skulle bara avvakta. En vecka efter konstaterandet så fick jag hög feber och kraftigsmärta så det blev att åka till akuten och skrapas pga infektionen och sen stanna hela helgen på sjukhuset.
Jag hann aldrig sörja för helgen jag låg inne flyttade vi till hus och vi började renovera direkt. Sambon lät mej inte sörja och dessutom var vi tvugna att vänta 2 månader innan nästa försök pga infektionen. Sen blev det nästan 3 månaders väntan för att ÄL var precis innan de 2 månaderns väntan hade gått så vi fick vänta på nästa ÄL. Så efter 3 månader bröt jag ihop. Kände mej stressad för att tiden bara försvann bakom oss och alla andra bara blev gravida på löpande band.
Mellan mars och juli vet jag mer än 6 stycken i vår umgängeskrets som ska få barn. Själv skulle jag fått i slutet av april och det är inte långt dit...

Iaf tog det sej på första försöket efter MAt men det gick fel det med. Hade småblödningar av och till men allt såg bra ut. Så i v 13 fick jag sammandragningar som bara blev värre och värre och jag började blöda kraftigt. Blev 2 besök på akuten och vid det sista besöket blev det ambulansfärd in dit och in på operation så fort läkaren konstaterade att det var ett pågående missfall. Fanns inget att göra för jag hade fruktansvärt ont och blödde så pass. Fostret levde fortfarande men de fick skrapa mej ändå. Var så hemskt att se det sprattla där inne.
Hela upplevelsen på akuten var en mardröm. De fattade inte först hur ont jag hade trots att jg låg och vrålade var tredje minut när varje värk kom. Jag fick ligga i korridoren bland allt folk och plågas. Ja, allt var kaos och morfinet tog inte. Tog 4 timmar från att jag ringde 112 tills det att jag låg på operation och de timmarna med all smärta är inget jag vill uppleva igen.

Denna gången har jag varit helt knäckt. Gråtit som aldrig förr och är sjukskriven igen (blev det sist med). Igentligen får vi inte försöka på 2-3 månader igen men nu tänker jag vänta en mens och sen försöka ändå. Den långa väntan sist var outhärdlig så det tänker jag inte utsätta mej för igen. Ska gå till en kurator och prata så att jag mår bättre och inte mår så dåligt till nästa gång det tar sej (om det nu kommer göra det).

Det jag ville komma till efter allt skrivande är iaf att jag tycker att du ska ringa din BM så att du kan få kontakt med en kurator som kan hjälpa dej med alla tankar och börja tänka positivt. Och prata med din kille. Även fast de inte förstår så behöver de finnas där.

De kan inte neka dej fast jobb pga en graviditet så gör det som känns rätt för dej. Vänta eller kör på. Väntan kan bli jobbig nog som det är enligt mina erfarenheter. Men samtidigt ger ju den långa väntan förhoppningsvis två positiva resultat som fast anställning och med det ett barn.

Lycka till!

E Maria · av **E Maria** 05 mar 2011, 16:28

Jag har pratat med min kille och han förstår mig bättre. Tror han har insett att det varit väldigt jobbigt för mig. Och har talat om för honom hur arg jag blev på honom när han sagt vissa saker. T.ex. som det var bra att det blev missfall för det var ju nåt fel på fostret, eller att det var bra för jag fick ett jobb... Och det kändes skönt att få säga det till honom, att jag var arg på honom för det..

Har kommit igång på jobbet nu, har jobbat i 8 veckor ungefär, fortfarande inte gravid, men sitter här nu ca 6 dagar efter äl och hoppas på det bästa..

Stajners, ditt missfall låter som rena mardrömmen. Jag vet hur ont det gör och det kommer verkligen som värkar. Hade en vän som jag talade med för att jag var rädd för smärtan när jag stoppat in pillren som skulle sätta igång missfallet. Men hennes klantiga svar var att hon kände många som gjort abort på det viset och att det nog inte är värre att framkalla missfall.... Konstigt hur folk resonerar ibland...

Ang. det ähr med samtalshjälp och så, tog upp det med min kille, men han trodde inte att det var det jag behövde.. Jag vet inte heller. Känner mig liksom lite dum... Kan inte förklara det...

stajners · av **stajners** 07 mar 2011, 12:26

Ja, det var ingen upplevelse jag vill vara med om igen. Men det känns mkt bättre nu när det gått 2 veckor. Gäller att ta nya tag och gå framåt. Det jobbiga nu är bara att jag hade exakt samma BF som min svägerska och min sambos bror. Hon är lyckligtvis gravid än och jag håller tummar och tår att allt ska gå bra för dom, men det känns bittert att få följa deras graviditet när jag inte har nåt kvar. Var ju kul med samma BF till en början men nu är det skit.
Får fokusera på att det ska gå vägen nästa gång och komma ihåg att jag haft en bra graviditet innan. Himla tur att jag har min dotter!!

Och folk kan vara rätt "plumpa". Tråkigt! De kanske försöker men inte vet vad de ska säga och så blir det så fel. Visst att smärtan vid de pillrena (är ju samma som abort som vid missfall) säkert är den samma men vid en abort har man ju ändå gjort ett val till att ta dom.
På mej fungerade inte de pillrena vid mitt MA. Fick knappt ont och blödde ej direkt av dom ens. Hade riktigt ont sedan när jag fick symtomen på infektion och det gjorde ont men inte alls så ont som denna gången.

Jag vet vad du menar med samtalshjälpen. Känner inte riktigt att jag vill det heller. Det kändes skönt när jag fick prata en stund med kuratorn på sjukhuset, men vad ska jag säga om jag bokar tid med henne? Jag vet inte alls vad jag ska säga. Måste dock boka tid eftersom läkaren som sjukskrev mej längre skrev det i papprena till FK och att man lättare får sjukskrivningen godkänd om man går/gått till en kurator. Samtidigt tror jag att det kan vara bra inför nästa graviditet så jag kanske inte är lika orolig. Ska väl ringa och boka den där tiden nu lika gärna så jag får det gjort...

E Maria · av **E Maria** 07 mar 2011, 21:14

Stajners: Ja, precis så, vad ska man säga liksom?
Ja, det är tur att du har din dotter. Jag minns när jag fick missfall att jag var grymt irriterad att det var tvunget att hända första graviditeten. Men livet går ju inte altid som man tänker sig. Jag har en vän som ska ha barn tre veckor efter jag skulle haft. Det är jobbigt, och jag vill liksom inte träffa henne just nu, hur hemskt det än låter... Känner mig som en hemsk människa.

stajners · av **stajners** 10 mar 2011, 11:41

Ja, det är hur jobbigt som heslt med alla som är gravida runt en. En ur mammagruppen vi gick efter att vi fått våra barn fick nr 2 i veckan, en annan ska ha nästa vecka och en till ska ha i sommar. Bara de är från mammagruppen...
Sen är det en av mina allra bästa vänner som ska ha om ett par månader, fast med henne glädjs jag och de två första jag skrev om tidigare. Sen är det en i föräldragruppen vi gick i innan vi födde som ska ha i sommar och så en massa fler som jag känner som ska ha i sommar. Bl a en fd arbetskamrat som har BF 3 dagar efter mitt första MA, men de är kul ändå.
Nu när jag räknar är det säkert runt 10 st, om inte fler, som jag känner ska ha just runt de perioder jag skulle fött och det lär säkert fyllas på. När man tänker på detta blir det så himla orättvist. Alla andra bara blir med barn hur lätt som helst och har inga MF/MA. Det känns bittert, men gäller att glädjas också för deras skull så man inte sitter här som en dum bitterf***a.

Bokade tid till kuratorn så ska dit på tisdag så får jag se hur det går. Kanske känns jättebra att prata med henne. Hon jobbar på kvinnokliniken så hon vet väl vad hon pratar om. Tror jag behöver det ändå. Få ur mej all skit och kunna fokusera på att det ska gå bra nästa gång.

Gravidis2009 · av **Gravidis2009** 11 mar 2011, 17:39

Men stajners vännen, har jag helt missat din jättetråkiga nyhet?? Jag är inte här inne så ofta längre, orkar inte... för jag kommer alltid in på trådar med en massa glada blivande mammor och det är inte alltid vad man behöver

Skriv gärna om du behöver, jag genomgick ju en skrapning i 14:e veckan, dock hade ju lilla fostret dött redan i vecka 7. Så jag vet precis vad du gått igenom och det tar tid att läka...

Kram på dig!