Surfin

filuran · av **filuran** 07 aug 2007, 17:51

Nån mer som nyligen fått mf och känner sig lite "rädda" för att försöka igen? Vi vill så gärna men man är ju så rädd att det ska hända igen.

Taweret · av **Taweret** 07 aug 2007, 18:04

Jag känner igen mig i dina tankar. Jag hade mf i slutet på maj men samtidigt som jag är rädd att det ska hända igen så vill jag försöka igen så fort som möjligt för jag längtar så efter en liten. Kanske beror på att det var inte planerat när det hände så jag blev inställd på att det var dags för mig. Fast jag kommer vara väldigt orolig nästa gång speciellt där runt v. 7-8 då det hände för mig.

filuran · av **filuran** 07 aug 2007, 18:21

För mig hände d i v 6, hade ju inte gått så långt men man hade ändå hunnit ställa in sig på att man skull få en liten. Men men väntar på att mensen ska komma nu, om allt stämmet så ska den komma på torsdag så då får man väl ta nya tag efter den.

Taweret · av **Taweret** 07 aug 2007, 18:58

Min mens var 20 dagar sen efter mf eller rättare sagt det var lika många dagar mellan mens -mf- mens så nu hoppas jag att cykeln stabiliserat sig.

Är du rädd så låt det ta några månader innan ni försöker igen, så att ni/du är redo mentalt.

Lizzzie · av **Lizzzie** 07 aug 2007, 18:59

Inte ett dugg konstigt att känna oro inför att samma sak ska inträffa igen! Jag har haft 2 missfall, det första var i v6, och även om man inte kommit så långt så räcker det för att känna en enorm sorg och saknad. Vi började försöka igen efter en normal mens, men det tog dock 5 månader innan det tog sig på nytt. Den gången kunde jag omöjligt känna riktigt samma glädjerus som första eftersom man plötsligt var så medveten om att det inte är en självklarhet att det går bra. Tyvärr slutade även den graviditeten i missfall, i v 14 denna gång (just när man börjat tro att det var säkert och vågat börjat släppa på glädjen.)

Min mans spontana reaktion då var att "ni struntar vi detta med barn, sorgen är för stor". Men den känslan försvann undan för undan och efter ett par månader vågade vi börja hoppas på ett nytt plus. Tog dock drygt 7 månader att bli gravid igen denna gång, en väntan som kändes oändlig..

När jag nu plussade igen (8 jan i år) kände jag mig bara tom. Självklart glad men ändå redan från dag 1 en gnagande oroskänsla för hur lång tid jag skulle få va gravid denna gång.. Man jag har pratat mycket med min BM om saken och har fått extra kontroller och extra UL bara för att se att allt ser bra ut. Men veckorna fram till v14 (då det senast hände var hemska...). Sen har jag visserligen fortsatt oroa mig för än det ena än det andra men hittills har allt bara gått bra och nu är det "bara" 1 månad kvar..

Detta blev långt men vad jag vill få fram är att även om man känner oro så måste man försöka utgå ifrån att allt kommer gå bra. Att få 2 missfall efter varandra är inte värst vanligt och ett mf beror ju på att något gått fel under utvecklingen och har ju alltså ingenting med dig att göra.

Mitt råd är att när du blir gravid igen tidigt tar kontakt med din BM/gynläkare och berättar om hur du känner. De brukar ha stor förståelse och kan som sagt "bevaka den lill*" lite extra. För även om man inte kan förhindra ett mf så kan det kännas skönt att veta att allt är bra undan för undan iallafall, så har det iallafall kännts för mig!

Kram o lycka till!

filuran · av **filuran** 07 aug 2007, 19:07

Tack för era svar!
Vi känner oss redo men det som känns jobbigast är att man kan inte riktigt vara glad förän "faran" är över eller hur man nu ska säga, fick till svar av gynekologen som kollade att allt var borta att det inte fanns något som skulle kunna vara ett problem utan att det bara var en graviditet som slutade i mf. Tydligen så slutar var 6:e i mf så det var bara att köra på efter en vanlig mens. Så nu känner vi oss redo men som sagt rädslan finns ju kvar. Som ni oxå har erfarenhet av.

Känns skönt att det finns fler i samma sits som förstår vad man pratar om, för det här är ju inget som man pratar om egentligen.

Lizzzie · av **Lizzzie** 07 aug 2007, 19:48

Precis filuran, mf är inget man gärna pratar om, det verkar vara tabu på nåt sätt och det kan göra att man känner sig väldigt ensam med sin sorg..

Undra varför det är så, med tanke på att det ändå är relativt vanligt. Jag upplever att var och varannan runt omkring har haft åtmonstone 1 mf, men det är först när man själv börjar prata om sina egna upplevelser som det kommer fram...

filuran · av **filuran** 07 aug 2007, 19:53

Precis, o då börjar ju spekulationerna om vad är det för fel på dom osv.

Ja ne nu ska jag försöka att inte tänka på bebisar denna månad utan bara träna o tänka på mej själv o killen, så får man hoppas på det bästa. Det enda positiva med mf är ju att man vet ju iaf att man kan bli gravid och det känns ju skönt iaf. Efter ett års försök så börjar man ju undra om det var nåt fel.

Lizzzie · av **Lizzzie** 07 aug 2007, 20:00

Precis så kände jag också. Att veta att man faktsikt kunde bli gravid var en stor tröst mitt i allt det jobbiga! Man får försöka se det som att inget ont som inte har nåt gott med sig... Lite klyschigt men ganska sant.

Lizzzie · av **Lizzzie** 07 aug 2007, 20:03

Precis så kände jag också. Att veta att man faktsikt kunde bli gravid var en stor tröst mitt i allt det jobbiga! Man får försöka se det som att inget ont som inte har nåt gott med sig... Lite klyschigt men ganska sant.