SLITEN LITEN M...

Shri · av **Shri** 10 apr 2011, 22:32

31/1 i år fick jag ett MA i v 7+5. Den lilla var inte planerad men väldigt önskad då både jag och min karl inte har något emot att vara unga föräldrar.
Vi har båda jobb, boende och är uppfostrade av unga/relativt unga föräldrar.
Jag har inte kommit över mitt MA och allt jag tänker på är barn och hur vår lilla skulle bli. Innan MA så var jag inte säker på om detta var det bästa rent praktiskt, men jag hade bestämt mig för att behålla det och var så fantastiskt kär i det lilla som växte inuti mig, lika så min karl. Jag tog det hårt, jag ville ha vårt barn. Vi skulle ju bli föräldrar och det går inte en dag utan att jag saknar att vara gravid.

Jag är 20 år gammal, dvs väldigt ung men jag har också autoimmuna, systematiska, reumatiska sjukdommar, dvs jag är ofta MYCKET trött och har ofta MYCKET ont och det blir värre med tiden. Jag klarar av ett relativt normalt liv, det är mest att jag får göra allt med måtta och tänka på att inte ta ut mig för mycket. Jag vet att jag har både ekonomi och hälsa för ett barn nu, har ett stabilt förhållande med min karl och jag känner verkligen att jag vill passa på nu när jag har ork för vakna nätter, ork att bära mycket och leka i klätterställningar. Det är ingenting som säger att jag inte har ork om 10 år, men det känns så rätt nu, hela kroppen skriker efter barn. Jag vill dessutom inte att mina barn ska vara unga, för unga om min kropp bestämmer sig för att bli för trött. Många med mina sjukdomar blir trötta, väldigt trötta och då vill jag ha barn i en ålder som förstår vad som händer med sin mamma, som inte behöver oroa sig för att behöva ta hand om mig eller missa saker pga mig.

Nu undrar jag om det är fler unga mammor/blivande mammor/kvinnor som fått MA och känner igen sig? Att får barn går före allt, före mig själv, före en jättedyr utbildning - Jag har ett bra jobb, jag klarar mig väldigt bra lika så min pojkvän.
Jag vill bara ignorera alla sociala fördomar mot unga mammor för jag VET att jag skulle bli en toppen mamma!

JoJomys · av **JoJomys** 11 apr 2011, 17:58

Tycker du ska slopa det där med åldern =) Jag tänker inte kommentera din ålder, för det finns absolut ingen annan än du & din sambo NÄR det känns RÄTT för er att skaffa barn! Själv är jag 22 & nybliven mamma, ser mig inte som en ung mamma, men beror nog på min livssituation - jag har som du ett bra boende, underbar sambo som jag har haft ett stabilt förhållande med i 6 års tid nu, vi tillsammans har stadig ekonomi osv osv.
Sen tror jag det är svårt att hitta det absolut rätta tillfället att skaffa barn, man måste känna efter tillsammans.
Oj nu blev det lite kommentarer om ålder osv ändå. Men ja de ja tänkte säga var att: Ignorera alla kommentarer om din ålder, känner ni att ni är redo så följ det ni känner.

Sen ang ditt MA. Jag har inte gått igenom något MA men däremot har jag gått igenom 2 stycken MF innan min dotter föddes och förstår helt och fullt den tomhet du känner!!
Det var ju Våra barn som togs ifrån oss. Men jag intalade mig ändå hela tiden att när vi ligger där på BB med våran friska lilla krabat kommer allt detta vara värt de. Självklart tänker jag på de 2 vi miste men nu har vi en underbar dotter och det var värt det!
Att vara med om MA & MF är något man inte änns önskar sin värsta fiende, det är hemskt att någon ska behöva gå igenom det.
Tillåt dig själv att sörja. Tillslut känner ni er säkert redo att försöka igen och då kommer det en fin, frisk och underbar lite krabat!
Kramar!

E Maria · av **E Maria** 11 apr 2011, 18:09

Jag kände en enrom tomhet efter mitt MA. Jag ville inget annat än att bli gravid igen. Nu har jag plussat, det tog ett halvårs aktiva försök.

Jag har inget fast jobb, jag hade inte ens tagit examen när vi blev gravida förra gången, och det var planerat. Ibland finns saker som gör att man tar ett sådant beslut ändå. För vår del var det min sambos ålder (42 år). Vi kände att det var dags innan han blev för gammal. För er del kan det vara dina sjukdomar som gör det jobbigare kanske om man väntar. Så får det vara. Om ni är redo så är ni det. Och ni behöver inte förklara er för omgivningen. Det är bara er sak att avgöra.

Jag kan inte säga att jag kommit över mitt MA. Det gör fortfarande ont i mig. Och jag oroar mig för att det ska hända igen. Men jag kände att det enda som kan göra att det i alla fall känns bättreär att jag blev gravid igen, och nu är jag det, och är faktiskt ganska lycklig och tänker mer på vårt nya frö än det förra som inte blev...

Din ålder är inget jag reflekterar över... Jag är 25 och har velat bli mamma i säkert 4 år... Men är glad att jag väntade tills jag hittat rätt pappa

Det är ju det viktigaste.

stajners · av **stajners** 11 apr 2011, 19:36

Så himla ung är du ju inte, du är ju inte 15 längre

Låter som att ni gärna vill skaffa barn så varför inte satsa på det? Åldern spelar ingen roll! Att ni har stabila liv (jobb, förhållandet, boende osv) är ju bara positivt. Finns inget som säger att rätt tid är om 10 år. Känns det rätt nu så är det rätt för er.

Det tar på en att få missfall. Och det tar lång tid att komma över (om man nu ens gör det) men tiden läker ens sår. Mitt MA fick jag i september och det går inte en dag utan att jag tänker på det, speciellt nu när det bara skulle vara 2 veckor kvar till BF. Snart passeras det datumet och sen har jag ett datum till att passera och jag hoppas för allt i världen att jag ska hinna bli gravid igen innan sensommaren och då som jag skulle föda.
Känns som tiden bara går till spillo. Men nu känner jag att jag ältat färdigt och det har gått 2.5 månader sedan mitt MF så jag försöker se framåt. Framåt som 2-barnsmamma.

Shri · av **Shri** 14 apr 2011, 16:09

Grattis till +:et E Maria!!

Nej, MA var otroligt jobbigt, och det är det fortfarande. Men om den lille fastnar ordentligt och mår bättre nästa gång så är det verkligen värt det!

Nej, så ung är jag inte och jag tänker minsann sätta igång igen snart. Dock kan jag meddela att jag fick en sladdislillebror för 3v sen. Det gjorde situationen ännu värre, men jag får ut lite av min baby-energi på honom iallafall då jag hälsar på honom HELA tiden nu

När det plussar så kommer ni se mig i alla trådar helt överlycklig! haha

Måste bara säga att jag tycker om den här sidan så otroligt mycket, så skönt att kunna få råd, höra om andra som kanske känner likadant eller varit i liknande situationer och som delar samma lycka kring barn.
Tack för svar och att ni delat med er av era berättelser, det känns skönt att höra hur normalt det är att må efter ett MF/MA, trots att man vet hur vanligt det är rent vetenskapligt kan man inte förbereda sig mentalt för fem öre.

sofia88 · av **sofia88** 18 apr 2011, 18:47

Gud jag känner mig precis som dig!

Jag är 21 år och fick mf den 5e januari, men jag var tidig i graviditeten, mellan vecka 3-4 ungefär.
Känner en stor tomhet i mig efter missfallet och då förstår jag hur du måste känna dig.
För mig så gäller det bara bebis just nu, som du skriver att bebis går före allt som: jättedyr utbildning, före mig själv och ja allt.

Jag längtar så otroligt till en ny graviditet, samtidigt så tänker jag också mycket på våran lilla plutt, hur han/hon skulle blivit och i vilken vecka jag skulle varit i nu.
Bf datum var för oss den 28 augusti. Har en bekant som är gravid också och hon har bf datum den 24 augusti. Och jag blir nästan arg över det. Även fast jag är skit glad för hennes skull.
Men när jag mår dåligt då känner jag, varför fick hon behålla sin bebbe och inte jag!!

Låter tråkigt med din sjukdom, och jag håller med stajners om att du faktiskt är 20, inte för ung för att bli mamma.
Det kommer du klar du galant.
Själva är jag ju 21 då och min sambo 23, vi är timvikarier men jobbar mycket, vi bor i en 2a och hoppas att vi klarar oss med den några år till. Ochvara man får vara ekonomisk också.

Nej jag önskar inget annat nu än en ny graviditet och jag tror det kommer hjälpa mig psykiskt.

Jag håller med dig verkligen om att man vill ignorera fördomarna mot unga mammor, Varför skulle inte en ung mamma klara av det. Nej jag är så trött på dessa fördomar.

Kramar Sofia

Shri · av **Shri** 18 apr 2011, 22:32

Sofia:
Jag beklagar verkligen missfallet, oavsett vecka så är det hemskt!

Jag känner igen mig i det där med att nästa bli arg "för att andra får behålla sin bebis". Har en tjejkompis som har bf nu i maj och trots att jag är överlycklig för hennes skull så kan jag inte låta bli att bli sjukt ledsen och irriterad när jag hör hur hon klagar över hur jobbig hennes lille är och så vidare för jag hade gett vad som helst för att vara i hennes skor.

Jag fick dessutom en sladdis till lillebror nu den 25:e mars (vilket fick mig att känna mig ännu yngre haha) och hur lycklig och mysigt det än är så gör det lite ont att hålla i honom, gulla, mysa, mata osv för jag kan inte låta bli att tänka att jag själv hade fått en liten plutt, om inte allt för länge dessutom.

Jag går runt och väntar på den dagen då ordet "graviditet" ska sluta vara både ledsamt och fantastiskt, att jag ska kunna titta på ett bebisproogram på tv, tex "Ett barn i minuten" utan att det ska kännas rent utav sagt förjävligt.

Min karl (Han är 22) har fått det lite bökigt på jobbet och vill nu vänta ett tag med att försöka igen, vilket jag förstår och respekterar. Vi vill ju att vår skatt ska födas när vår familj är supertrygg, men det känns ändå kasst för jag vill nu nu nu.

Kram
Tova

sofia88 · av **sofia88** 19 apr 2011, 12:16

Jo det känns tungt ibland, igår va det verkligen en sådan dag, jag är sjuk också så det gör inte saken bättre, man är hemma och deppar.

jag skulle också göra vad som helst för att vara i hennes skor! Va roligt att du fått en lillebror, men jag förstår att det verkligen måste vara jobbigt, som du skriver. Mata honom och hålla honom och fundera hela tiden, tänk om han vore min alldeles alldeles egna lilla plutt. Även fast han är din lillebror och ser honom kanske varje dag så vill man ju ha sin lilla egna parvel.

Vet dina föräldrar om vad du gått igenom? eller din mamma?

Hehhe jag tittade också på "en unge i minuten" igår och jag tänker hela tiden: " när ska jag få ligga där" och sen tänker jag! - sofia du fattar inte hur ont det kommer göra, längta inte dit!
Men bara att se när bebisen kommer upp på magen och man gråter och skrattar och är helt överlycklig, då längtar man verkligen!

Ja ekonomiskt sätt så tror jag att vi kommer klara oss och ni med! Men det kanske är skönt för din kille att ha det lugnt på jobbsidan.
Men det mesta ordnar sig.

Shri · av **Shri** 20 apr 2011, 00:23

Ja usch, att vara nere/hängig/ sjuk och ensam hemma är värst!
Du får krya på dig!

Ja, jag träffar honom kanske 1g/v trots att vi bor i samma stad, jag jobbar så dumt att jag sällan slutar innan 19 och då är man trött och vill bara hem till pojkvännen och kudden.

Ja, mina föräldrar vet om. De visste att jag var gravid redan innan jag plus:ade haha, mamma sa att hon hade förstått det då jag var precis som hon när hon väntade mig. Vi träffas ofta. Hon förstod, stöttade och även om jag kände en oro kring min ålder från hennes sida så var det hela tiden mitt val och hon skulle finnas där vilket som.
Jag har turen att bo 5 min gångavstånd från dem och när jag fick mitt missfall, som "bekvämt" nog hände hemma, i badrummet så ringde min pojkvän henne så fort han förstått vad som hände så hon var uppe hos oss på tre röda och satt med mig hela kvällen, pratade, tröstade, berättade om sina missfall osv - Jag har jordens mest stöttande familj, min pojkväns också - hans mamma fick ju honom när hon var 20.

Hur ser det ut för dig? Vet din familj och hur har de reagerat?

Haha jaa, man ligger i soffan och längtar efter den dagen som man troligtvis kommer att avsky när den väl är där med smärtor och allt vad som tillhör men ändå - jag fylls av sån enoorm lycka när bebisen får träffa mamma och pappa för första gången. Usch nu började jag nästan grina här haha

Ja, klara oss gör vi nog, men jag vill kunna lägga undan mer varje månad än vad vi kan nu

- Ja det mesta ordnar sig ju..

Fick en våg av sorg idag när jag insåg att jag hade varit i v20 påväg in i vecka 21 nu - Tjock, vacker och halvvägs till en liten prins/prinsessa.

sofia88 · av **sofia88** 20 apr 2011, 08:14

Ok skönt att du har en stöttande familj.

Det är jätte bra.

Min mamma vet och min bror + svägerska, tror pappa vet också, vi pratar inte så mkt om det. Jag tror inte egentligen att min mamma tyckte det var bra att jag blev gravid. Mamma är lite negativ i det. Men det är klart att hon skulle stötta mig och gilla det med tidens gång, eftersom hon själv var 22 när hon fick sin första. Nu är jag 21 år och när jag beräknas få min bebis isånna fall så är jag också 22 + några månader.

Mamma pratade mycket om med jobb osv, men pappa sa herregud det ordnar sig väl, allt ordnar sig. Min mamma vill ha kontroll på allt och planerar allt. Medans pappa är: take it easy, typ dont worry, be happy.

Mamma blev ju glad, men hon hade nog inte trott att det skulle bli av än.
Min bror och svägerska, dom blev superglada eftersom dom har en dotter. Och dom trodde inte en sekund negativt.
äsch det är svårt. vi pratar inte om det, det känns väl bara bra att dom vet, ifall man kanske är nere någon dag.

Ja jag skulle nog vara någonstans där med i vecka 20 + om inte längre. Precis

tjock, vacker och halvvägs

Funderar mycket på vad det skulle ha blivit för nåt.