Mammadag med k...

Puma · av **Puma** 25 maj 2010, 16:22

Min förlossning var beräknad till mitten av mars. Dagarna gick, men inget hände, jag hade bara en del förvärkar som inte gjorde ont, magen var tung och jag kände mycket tryck neråt när jag stod upp.
Den 29 mars på eftermiddagen åkte jag till sjukhuset för en kontroll. Läkaren gjorde hinnsvepning, och då gick plötsligt vattnet. Vi bokade tid för en igångsättning den 30 mars.

Den 30 mars vid 18-tiden satte läkaren in en BARD-kateter. Det gjorde inte ont, men kändes obekvämt att ligga med en kateter mellan benen... Efter ett tag började jag känna sammandragningar och molvärk, ungefär som vid mens, som blev allt starkare. Under natten kom värkarna igång. Katetern ramlade ut vid 2-tiden. "Nu är det klart!", sade barnmorskan. "Vaddå klart, var är bebisen?", undrade jag. Det skulle dröja några timmar till innan jag fick se bebisen...

Värkarna började bli riktigt starka. Jag provade lustgas, men det hjälpte inte så mycket: jag blev bara snurrig i huvudet av det. Barnmorskan föreslog epiduralbedövning "när jag blir lite mer öppen". Men när hon tittade efter visade det sig att jag redan var 5 cm öppen!
Med epiduralbedövningen kunde jag vila ett tag och samla krafterna tills det var dags att krysta.
Bebisen övervakades hela tiden. Man märkte att dotterns hjärtljud gick ner när jag fick en värk, men barnmorskan förklarade att det var ganska vanligt.
Sedan började jag blöda. Man tog ett prov för att kontrollera om det var mitt blod och inte barnets, och det var det.

Vid 10-tiden på morgonen var det dags att krysta. Barnmorskorna började med använda en sugklocka, den släppte, och de sade till mig att jag skulle försöka krysta utan den. Och det gick alldeles utmärkt. Jag vet inte varför de ville använda sugklockan; kanske trodde de att det skulle ta lång tid för mig att krysta fram barnet, jag hade ju knappt sovit och var ganska trött. Men det tog inte mer än en kvart. Och jag tyckte inte ens att det var särskilt jobbigt, även om det gjorde en del ont när huvudet kom ut. Jag sprack lite och fick sys, men det kändes inte så mycket, jag hade ju fått bedövning.

När dottern kom ut skrek hon inte, och hon fick hjälp med andningen. Det visade sig att hon hade fått i sig slem och blod som gjorde det svårt för henne att andas. Men efter några minuter låg hon på min mage. Hon var 52 cm lång och vägde 3745 g