Mammadag med k...

annasara · av **annasara** 10 maj 2011, 09:31

Hej på er alla! det var länge sedan jag var här, men nu behöver jag lite hjälp och råd då mitt liv föll samman för några månader. Det är en lång historia som jag ska försöka göra kort för er (men det blir förmodligen långt ändå, hoppas ni orkar läsa)...

Jag hade levt tillsammans med X i fyra år, vi har en gemensam son som snart fyller två år. I höstas blev jag gravid igen och efter en abort i somras ville jag inte göra abort igen och vi valde att behålla syskonet, vi skulle ju ändå ha mer barn..även om det inte var planerat denna gång. Vi var glada och månaderna gick. I November började X bete sig konstigt och en kompis frågade mig om han var otrogen. Jag skrattade åt påståendet/frågan och tiden gick. Jag är nu då vecka 20 nånting. I slutet av januari kläcker han ur sig att han vill vara själv. Jag kan inte påstå att vi var speciellt kära i varandra men han var ändå min bästa vän, min ryggrad och stöttepelare, min familj och sambo som jag förövrigt var förlovad med. Panikslagen mitt i natten flyr jag till mina föräldrar och sonen blir kvar hos X.

När jag sedan några dar senare är hos min barnmorska åker jag förbi våran gemensamma lgh och ska hämta lite kläder (sonen är vid det tillfället hos X), jag plingar på (kände att jag kanske inte hade rätt att använda nyckeln), ingen öppnar men vagnen stod i trappen så visste att dom var hemma, plingar igen. Tillslut öppnar han och jag säger typ "hej, jag ska bara hämta lite underkläder...". Då ser jag ett par små tjejskor. Jag klampar rakt in i köket och där står hon. Ruffsig i håret, mjukisbyxor och han får ur sig att inget hänt. Jag säger bara rakt ut "fyfan va äckligt X". Känner hur arg/ledsen/besviken/sviken jag känner mig och det slutar med att jag klappar till han. Springer ur lägenheten och ut till bilen, vänder i farten och springer upp igen och hämtar min son (som sover). Jag vet att det var hemskt att väcka han, men jag fick panik. Jag ville inte att han skulle behöva vara där.

Han håller vid att inget hände, och jag får aldrig reda på sanningen men jag kan tycka att det är väldigt osmidigt att ta dit någon (som min son aldrig träffat), när det bara gått några dagar..han förstår ju inte vem det är.

Tiden går och min son och jag bor hos mina föräldrar då jag står helt utan bostad och fast punkt. Tillslut impulsköper jag en liten tvåa eftersom jag inte klarar av att bo med föräldrarna. Det är inget fel på dem, jag älskar dom mest, men det är ändå ens föräldrar och det var som ett bakslag att flytta tillbaka då jag bott själv/varit sambo sedan -07.

Jag har sonen ungefär 80% av tiden och det är räknat från 1 mars då jag började skriva upp hämtning/lämning på dagis och vart sonen var någonstans. Vi flyttar in 15 mars i nya lgh och jag får höra från olika håll hur blåst jag varit som inte förstått att han träffat en ny, hon jobbade tydligen på samma jobb som X och att de hade pågått ett bra tag tillbaka inpå hösten. Eftersom jag mår väldigt dåligt försöker jag avfärda dessa "rykten". Försöker hålla upp mitt humör för min son som sover väldigt dåligt vid det här laget. Det är klart att jag förstår att han blivit stressad och jag försöker göra det mesta rätt så han ska veta att jag är den trygga punkten i hans liv.

Mormor och morfar (och resten av min kompiskrets + familj/släkt) har sedan sonen föddes vart en stor del av hans liv och på X sida är det ingen som egentligen brytt sig speciellt mycket om vår son. Hjälpen vi fått kommer från min familj och jag är uppväxt fullt normalt, mamma och pappa som bor ihop, en lillasyster, i en villa. Inga konstigheter. X har sex syskon och han har ingen helsyskon. Jag har funderat mycket över det "sociala arvet" och för mig är det svårt att förstå hur det kan vara värt så mycket att vara själv (som han sa att han ville vara den där kvällen), när en familj borde betyda så mycket mer än så..det gör det i alla fall för mig.

Idag är jag gravid i vecka 34 (går in i 35 imorgon) och X bryr sig knappt om det kommande syskonet, han har inte lagt en krona på den lille och frågar aldrig hur jag mår eller visar att han vill vara där när han snart kommer till oss.

Jag har vetat ett tag att X har en ny flickvän, som är tre år yngre än mig (Xär född 83) och dom jobbar ihop. Igår fick jag reda på att det är samma person som jag såg hemma i våran gemensamma lgh i början av februari. Allt börjar falla på plats och jag inser väl att det hänt något tidigare än bara fyra dar efter det tagit slut, på jobbet, hemma hos oss eller vart det nu har varit.

Igår ringer jag och säger rakt ut att jag faktiskt har rätt att träffa hans nya flickvän eftersom hon umgås och tar hand om min son när X har honom hos sig. Han säger att jag inte har någon rätt till detta. Jag har svårt att förstå det, jag vill ha ett ansikte på personen och skaka hand. Har idag pratat med FR (familjerätten) och det finns ingen lag jag kan förhålla mig till men sonen är skriven hos mig och beter han sig olämpligt kan jag hålla sonen ifrån pappan..något jag inte kommer att göra då vår son älskar sin pappa. Jag tycker bara det känns som rätt för mig att få träffa den nya flickvännen.

Många frågar mig om det kommande barnet och förlossningen. X kommer inte vara med på förlossningen och jag kommer stå fast vid att jag vill ha ensam vårdnad även om jag vet att det kommer bli svårt. Jag kommer aldrig neka barnen att träffa sin pappa, men har jag ensam vårdnad slipper jag allt det helvete jag haft de senaste månaderna sedan separationen. Jag anser att det inte spelar nån roll om han är pappa "på papper" eller inte.

Jag har haft det jobbigt, jag har gråtit mycket och jag känner mig helt misslyckad som fått hela tillvaron rasad framför näsan på mig. Jag är gravid, ensam (har mina vänner och familjen) men känner mig ändå så..själv. Går på föräldrarträffar själv och till barnmorskan själv. Det är så tungt denna gång (om man jämför med när jag väntade sonen), jag gör allt själv och då var vi ändå två om det mesta.

Finns det någon som stått i samma situation som mig? Råd? Tips? Några fina ord.

Tack för mig.
Anna

snadris · av **snadris** 10 maj 2011, 10:44

Fy det låter jobbigt! Har själv en son i samma ålder som Elias och är gravid i V.30. Jag förstår att det känns tungt, och jag tycker att ditt X skött det hela väldigt illa. Du verkar vara en fantastisk mamma som bryr dig så mkt om din son och sätter honom i det främre rummet, trots att du själv mår dåligt.

Jag har oxå blivit bedragen och känt mig dum och lurad av en tidigare. Dock så hade vi inga barn ihop, så situationen är ändå långt ifrån. Men jag vet ändå hur jobbigt det är när någon annan har så stor makt över ens eget välbefinnande. Jag satte mig själv i en offerroll i flera år och hade jättesvårt att ta mig ur den. Så det enda rådet jag kan ge, är att försöka träffa någon som du kan prata med, som kan hjälpa dig att se detta ur en synvinkel som ger dig möjligheten att leva ditt och dina barns liv så harmoniskt som möjligt.

Hur mkt olycka livet än bär med sig, så finns det alltid ett bra sätt att se det på, så att man själv mår bättre. Det gäller bara att hitta knepet. Du kommer att klara detta galant, och dina fina barn är lyckligt lottade som har en så kärleksfull mamma.

Jag önskar dig/er all lycka och skickar alla styrkekramar jag har! Passar även på att gratulera till den nya lilla stjärnan som kommer snart.

KRAM

snadris · av **snadris** 10 maj 2011, 10:49

Och förresten, ang det sista stycket du skrev om att du kände dig misslyckad och ensam. DU är inte misslyckad!! Du har gjort allt rätt! Den som är misslyckad är ditt X. Du är stark som tar tag i din situation och låter livet gå vidare! Många skulle bara lägga sig ner och låta allt förfalla. Du får verkligen inte tycka att du är misslyckad!! Jag tycker du verkar ta hela situationen med stolthet och styrka! Du kommer klara detta galant!! Du är heller inte ensam, även om jag förstår att det käns så. Du har ju en fantastisk familj och två (iaf) snart fina barn som älskar dig!

madeleinenaaw · av **madeleinenaaw** 10 maj 2011, 10:54

Hej Anna! Jag vill bara skriva och säga att jag är så hemskt ledsen att du blivit tvingad in i denna situationen, det gör ont i mig att se hur det blivit, det var ju inte så det var tänkt. Skickar all styrka och hoppas att det kommer att ordna sig och att X tar sitt ansvar och inser, för Elis och syskonets skull inte minst, att han måste ta sig i kragen. Många kramar!

Creadiem · av **Creadiem** 10 maj 2011, 12:08

Annasara jag fick tårar i mina ögon när jag läste detta. Så himla tufft du har det, men samtidigt ska du veta att du är otroligt stark och definitivt inte misslyckad. Du värkar vara en underbar mamma och en stark människa. Det är skönt att du har en bra familj och vänner. Ditt ex värkar dock vara väldigt omogen, oansvarig och misslyckad. Det är bara synd att du och din son ska behöva lida för detta.

Helt rättsligt har du ju inte möjligheter att kräva att få träffa hans nya tjej. Men jag förstår definitivt att du vill träffa den människa som är i närheten av ditt barn. Det är ytterligare ett tecken på ditt ex oansvarighet. Om ni har gemensam vårdnad så kommer du förr eller senare träffa henne också. I ditt fall hade jag låtit det hela lugna ner sig och sedan hade jag bjudit de på fika någon gång när han ska hämtar upp din son. Ditt ex lugnar kanske ner sig lite och känner sig kanske lite mer bekväm i sitt nya förhållande också.

Vad det gäller vårdnaden om det nya barnet så är det ju lite komplicerat, eftersom du redan har ett barn med ditt ex. Även om du får själv vårdnaden om det nya barnet, så kommer det barnet kanske känna sig utanför och kanske vilja träffa sin pappa (eftersom storebror kommer att besöka pappan). Men jag förstår hur du tänker också. Det är svår situation, men sätt dig ner och skriv en lista med positiva respektive negativa saker, och jämför det sedan. Men jag tror ändå att det kan bli svårt att få ensam vårdnad, även om du hade föredragit det.

Fortsätt att vara så stark. Det värsta har du redan gått igenom. Nu kan det bli bara bättre.
Kramar

Liiiiten · av **Liiiiten** 10 maj 2011, 13:48

Kände mig dum som bara gick in och läste och inte kommenterade.
Det liksom satte sig och gnagde i huvudet på mig.. Jag kan ingenting annat än hoppas med varje cell i kroppen att allt löser sig till det bästa för er alla och framförallt sonen.
Styrkekramar!!

malin87 · av **malin87** 10 maj 2011, 13:58

Blir så ledsen när jag läser detta, vet inte rikigt vad jag ska säga. många kramar till er.

stajners · av **stajners** 15 maj 2011, 22:35

Vet inte riktigt vad jag ska skriva för jag har aldrig varit med om det du gå igenom. Även fast det är svårt att se nu så kommer detta göra dej starkare än du någonsin kan tro. Du är absolut inte misslyckad så tro inte detta!!
Är helt bisarrt att få allt detta slängt i ansiktet och så lågt man kan gå som människa. Så svag han måste vara som inte verkar kunna stå för vad han gjort och inte ens kan ge en förklaring.
Han kanske inte har haft en så trygg uppväxt som liten så han kanske inte är så säker i sej själv. Det kan ju inte jag sitta här och veta men...ja...det är helt sjukt. bland det sista man vill råka ut för.

Bra att du skriver upp hur mkt du har sonen om det skulle bli nåt strul i framtiden. Då har du svart på vitt att han inte brytt sej speciellt mkt. Och jag förstår att du inte vill att han ska ha en del av det kommande barnets vardag när han inte stöttat dej nåt och gjort som han gjort mot er. Men det är väl nåt du får fundera på när barnet är så pass stort att det kan förstå själv, om han nu inte kommer att begära delad vårdnad. I början lär han ju inte ha rätt till det mer än nån timma, men sen kan det ju faktiskt bli så.

Hade velat kunna göra nåt för dej men kan bara skicka mina tankar till dej.
KRAM

jaessiica · av **jaessiica** 25 maj 2011, 17:31

Vännen fyfan vilket helvete. Jag läser dagligen din blogg och förundras över vilken otroligt fin människa du är. Supermamma! har faktiskt undrat vad det var som "hände" med Elis pappa och nu vet jag ju. Fyfan vad arg och ledsen jag blir detta är ju verkligen mardrömmen för min egen del om mina barns pappa skulle bete sig på samma sätt. Jag kan också förstå att du vill träffa flickvännen för det skulle göra riktigt ont i mig om min sambo träffat en ny som inte är bra för våra barn typ inte bryr sig eller så. Vill bara att du ska veta att jag bryr mig och att lyckan snart ler mot dig igen det är jag säker på! Många varma kramar och stort grattis till Silas!

emeliehjaertajonas · av **emeliehjaertajonas** 25 maj 2011, 18:16

Du är absolut inte misslyckad eller något sådant! Läser din blogg ofta och i den skiner det igenom hur mycket du bryr dig om att din son har det bra. Även om man inte skriver ner allt på bloggen så märker man att ditt liv kretsar runt Elis (och nu även lille Silas). Att du vill träffa Xs nya är helt naturligt. Jag hade också krävt det om det hade hänt något mellan mig och Jonas. Det är ju ändå en person som ens barn kommer att träffa rätt mycket. Sen att du slog till honom, helt rätt! Jag är ingen förespråkare för våld, snarare tvärt om men det finns gränser. Så gör man inte efter bara någon dag med sonen i det sndra rummet

DU ÄR EN TOPPEN MAMMA ANNA MED 2 UNDERBARA BARN. Stort grattis till Silas! Hoppas ni snart får komma hem från sjukhuset å du kan gå vidare.. Massa styrkekramar