Status bland f...

[jossan-stina]

Hej alla fina starka tjejer som går igenom det jobbiga med att inte bara bli gravid och få glädjas åt det utan oro!
Jag har suttit och läst olika inlägg en lång stund nu och känner mig mindre ensam när jag ser alla era historier. Vissa har gått igenom många missfall och har nu fått en eller flera bebisar, ni måste vara överlyckliga, och andra håller precis som jag på att försöka och försöka. Och inte tappa hoppet!

Jag ligger just nu hemma i min säng och blöder ut vad som verkar vara mitt andra missfall i år! Hade ett mf i vecka 5-6 på nyårsdagen, två menstruationer och sedan gravid igen. Testade positivt förra söndagen och hade redan innan det fått små-blödningar som gjorde att jag först trodde att det var mensen som var på väg. Men den kom aldrig och jag tog alltså ett test som visade svagt positivt. Blev såklart glad men kände direkt att jag inte vill ta ut något i förskott. Det fortsatte att blöda, dock väldigt sparsamt och bara gammalt blod, och i fredags tog jag ett nytt test. Det var ett solklart kryss och jag blev jätteglad! Tänkte att det måste betyda att HCG-värdet stigit och att det alltså gick åt rätt håll.

Vi åkte till landet och jag började långsamt låta lyckan få ta plats i kroppen. Vågade mig på att läsa lite "vecka för vecka"-info på niomånader.se och gladdes åt vad som skedde inom mig.

På natten vaknade jag och hade fruktansvärda kramper i livmodern. Den liksom pulserade och skakade snabbt och intensivt, det gjorde inte ont men det kändes helt fel. På morgonen kom sen en stor brun klump och någon timme senare var blödningen igång. Jag visste direkt att nu händer det igen. Kände mig på något sätt lugn och inte särskilt förvånad. De små blödningarna jag haft hade ju varit ett orosmoln.

Jag fick en tid på KK och skulle egentligen dit idag men fick åka in redan igår kväll pga av hemska hugg i högra sidan. På vul syntes ingenting, är bara i vecka 6 även denna gången, och jag fick lämna blodprov. Ska tillbaks på onsdag för att se hur HCG har utvecklats, är dock säker på att även detta är ett regelrätt mf.

Har känt mig okej denna gången, på något sätt luttrad. Men idag är jag alldeles tom. Ångrar att jag läst så mycket om missfall, ofrivillig barnlöshet och infertilitetsutredningar. Det gör liksom att man känner sig som en av dem som det aldrig kommer att lösa sig för och jag vägrar tro det! Är snart 29 år och har inga barn sedan tidigare. Min kille är 30 år och vi är båda friska. Vad kan vara fel???

Nu känner jag att jag vill vänta ett tag med att försöka igen. Tror inte att jag skulle klara ett mf till nu. Dessutom får alla mina vänner barn just nu, det fullständigt ploppar ut till höger och vänster. Jättekul såklart, men jag är fruktansvärt avundsjuk. Ingen som jag känner (vad jag vet) har varit med om mf så jag ser verkligen fram emot att prata med andra här i en liknande situation.

Vad gör ni för att orka?
Hur mycket pratar ni mer er kille, vänner och familj om det som hänt?
Har ni några tips på hur man kan få kroppen att må bra igen?

Hoppas det finns några av er som vill följas åt ett tag! Jag behöver verkligen prata av mig med er som vet hur det är. Och fler solskenshistorier från er som efter flera missfall tillslut fått er bebis är alltid välkommet. Det inger hopp och är precis vad jag behöver nu!

(oops, vad långt det blev. hade visst ett skriande behov av att berätta min historia)

[grynet_å_jag]

Hej jossan-stina!
Tycker du skriver väldigt fint om dina tankar och din upplevelse. Tror att det är bra att du skriver av dig. Det hjälper den mentala läkningsprocessen och förhoppningsvis kan även den här upplevelsen göra dig starkare. Som du säkert har läst på någon hemsida så slutar uppemot 20% av alla graviditeter i missfall, så det du har upplevt behöver inte betyda att något är fel på varken dig eller din kille.
Jag har själv inte fått något missfall, men vill passa på att skicka lite styrkekramar till dig. Tycker de är bra att ni tar ett litet uppehåll så du får läka ordentligt nu, lycka till när ni bestämmer er för att börja försöka igen.

[jossan-stina]

Hej grynet å jag,

tack för ditt svar. Det värmde Tur också att det är vår nu, bor i södra Sverige och här slår allt ut nu. Det värmer också! Ska försöka satsa på att fylla dagarna med mysigheter med min sambo. Vi funderar också på att köpa en hund som vi trillade på samma dag som missfallet började. Det kändes som ett tecken och vi behöver ett litet tillskott till familjen!

Kram till dig och det gryn som finns i din mage!

[Dimmasimma]

Hej tjejen
Här kommer en styrkekram till.. De är en tuff period i ditt liv nu, men inom kort kommer du att kunna börja blicka framåt.. Var glad åt att kroppen "rensade" ut ngt som ändå inte hade klarat sej utanför dej. Så försöker jag tänka . Själv fick jag ett MA i v11 och även där tog de ett tag innan jag lyckades blicka framåt.
Du ska veta att det är säkerligen m¨nga i din närhet som fått mf, precis som du. Mf är konstigt nog något man inte pratar om.. Vilket det borde vara, för alla behöver vi få ut våra känslor och gråta så länge det behövs. Man behöver även prata med andra som upplevt samma tragedi och veta att man kommer klara av att gå vidare, för eller senare. Såhär tänker jag för att klara av vardagen. De fungerar faktiskt.. Vissa dagar mår man toppen, andra inte. Ta nu hand om dej och försök se framåt. Allt kommer bli lättare med tiden. KRAM

[jossan-stina]

Tack dimmasimma!

Jag försöker också att tänka att det är bra att kroppen säger ifrån när det är något som inte stämmer. Det är dock svårt att inte tro att det inte kommer att bli likadant igen nästa gång. Jag menar, hur stora är oddsen att få två missfall på 4 månader. Efter ett missfall kan man tänka "otur" men efter två känns det som att det är något mer som spelar in...

Det som är svårast är att inte tänka hur det "skulle kunna ha varit" nu. Att vi hade kunnat vara i vecka 20 och gjort ett ultraljud och att jag kanske hade fått en mage nu "om inte" det första missfallet inträffat. Och att vi skulle kunna ha fått en bebis vid jul "om inte" detta missfall hänt. Vet att det är destruktivt att tänka så, men svårt att låta bli.

Men det bästa med det hela är väl att man får en ödmjukhet inför hur fint det är när det går bra. Och hur mycket man kommer att uppskatta det som vissa tar för givet när det väl fungerar!

Är du gravid igen nu efter din ma? Eller försöker ni igen?

Kram å jag hoppas det går bra för er!

[Tatyana]

Jossan-Stina: Vet hur det känns, att tänka hur det skulle ha varit nu om man inte fått missfallen. Skulle jag inte fått första skulle jag ha vilken dag som helst nu, samtidigt som sambons bror och hans tjej. Skulle jag inte fått andra missfallet skulle jag ha varit i 5:e månaden nu.
Efter första missfallet så trodde jag det skulle gå bra andra gången. Tänkte oxå att risken för två missfall i rad är så liten. Men nu vet man bättre.
Min kompis sa att jag kommer verkligen uppskatta och ha tålamod med mitt barn när vi väl får ett, för det barnet kommer vara så efterlängtat. Och det stämmer. Kommer verkligen uppskatta och älska det barnet över allt annat efter den här guppiga resan.

[jossan-stina]

Hej Tatyana,

såg i din status att det står "tredje gången gillt" betyder det att du är gravid igen? I så fall stort stort grattis!!!
I morse vaknade jag mitt i en konstig och jobbig dröm. Jag var och handlade och så fort jag la ner något i min korg som var till ett barn så blev jag tillsagd att jag "minsann varken hade eller någonsin skulle få ett barn och därför var tvungen att lägga tillbaks sakerna. När jag vaknade var jag kallsvettig och hade en panikkänsla i kroppen. Kunde liksom inte vakna ordentligt och släppa drömmen utan fastnade i tanken att jag aldrig kommer att få barn. Det var hemskt!

Igår var vi hemma hos ett par kompisar. Hon är i vecka 16, alltså 4 veckor efter min första graviditet, och på nåt sätt känns det som om hon snott min. Jag försöker att inte tänka så och vara glad för deras skull. Och jag tror att de inte märker något annat (de vet om det första missfallet men inte det andra). Men, jag blir så fruktansvärt avundsjuk!!!

Jag vill så gärna ha barn, jag vet inte hur jag ska kunna leva om det inte går!

[naellie]

Hej Jossan-Stina.

Supertråkigt att läsa om ditt missfall, både kroppen och själen måste få sin chans att läka och båda måste få ta den tid det tar. Som du beskriver är det både längtan och förhoppning som grusas och känslan av att det aldrig kommer att bli något.

Som tjejorna säger ovan är ju missfall naturens eget sätt att ta hand om det som ändå inte skulle fungera. Själv kände jag bara att jag gjort ngt fel. Hade jag druckit nått? Stressade jag för mkt? Skulle jag inte druckit så mkt kaffe? Om jag bara inte joggat eller dragit den där tunga skottkärran....

Jag var också lugn efter mitt första missfall, men det andra tog betydligt hårdare. Jag grät ofta första månaderna, jag blev skengravid i december 09 eftersom hjärnan bestämt sig för att jag var gravid, och jag kunde inte låta bli att hålla koll på veckorna. Jag skulle fött för 2 veckor sedan. Jag känner mig så fånig som fortfarande tänker så, så det känns skönt att jag inte är den enda. Konstigt besatt på ngt vis, jag har inte kunnat släppa det förrän nu. Och då är det väl bara att acceptera att man inte läkt förrän man kan släppa det.

Både jag och killen blev fantastiskt deppiga av missfallet, men han kom över det snabbare. Jag tänker mer på barnet jag förlorade, livet som aldrig blev, den där oerhörda lyckan som inte kan mäta sig med någon annan lycka. Modersinstinkten kan man inte riktigt styra över.
Nu babblar jag lika illa som någon annan. Vad jag försöker förmedla är att jag känner som du, att missfall nummer 2 nästan knäckte mig mentalt, att det tagit 9 månader att återhämta mig men att jag nu känner mig redo att försöka igen. Nervös och livrädd, men barn vill jag ju ha (och karln förstås )

Oj, dina frågor. Eftersom karln gick ner sig sådant blev det kollegorna som blev räddningen. Faktiskt mina chefer (som behövde en förklaring till min bortavaro), de hade bra egen erfarenhet, förstod mig, gav mig den tid jag behövde och hade dessutom tystnadsplikt .
Jag drabbades av en del ångest, svårt att andas och gråtattacker- då låste jag in mig på ett rum på jobbet. jag tog mkt ledigt och åkte utomlands. Bilade till Finland, bara för att fly.
Kroppen läkte sig själv, eller den läker fortfarande. Den konstrar och har sig, den har "hittat" nya nervbanor att konstra med efter missfallet..men i mångt funkar den bra

Ta det lugnt nu och ha det så bra. Ta allt i din takt, gör det på ditt sätt, och sörj och gråt så mkt du behöver. Stor kram!

[jossan-stina]

Hej Naellie,

det är verkligen skönt att dela sina erfarenheter med någon. Jag tänker också ibland att jag gjort något som påverkade utfallet. Tillexempel var jag på yoga och stod på huvudet. Hade sagt till instruktören innan att jag var gravid och att jag hade haft ett missfall, så jag antar att hon inte låtit mig göra det om det varit någon fara. Tänker också att ett embryo som ska klara en hel graviditet borde klara av jogging, kaffe, yoga och sån't. Tror att vi försöker hitta en anledning för att känna att vi kan påverka om det går bra eller inte. Man vill liksom inte gå med på att det är utanför ens makt!

Jag är hemma från mitt jobb idag. Är nästan aldrig borta men känner att jag inte orkar fejka att jag haft en bra helg. En av mina kollegor ska ha barn i augusti (vilket jag också skulle ha haft om den första graviditeten hade gått bra) och det är en påminnelse som gör ont. Kan inte prata med min chef heller då jag ska bli fast anställd nu efter ett halvårs vik. Vill inte sumpa den chansen om han får veta att vi vill ha barn!

Håller med om att lyckan man känner när man blir gravid är obeskrivlig. Och det går så himla fort att ställa in sig på att man ska bli mamma och börja fantisera...

Min kille är ett väldigt bra stöd och är extra mysig och omhändertagande nu, men han säger inte så mycket själv om hur han känner. Bara att han tror att det kommer att gå bra och att vi inte ska gräva ner oss. Jag känner dock att det är det enda jag vill. Som du sticka iväg och vara borta från vardagen. Slippa se alla gravida vänner och bekanta, slippa gå till jobbet och spela glad och bara låta tiden gå!

Jag har blivit extremt medveten om min kropp. Känner minsta ilning i livmodern och minsta värk i äggstockar och ländrygg. Känner igen det du beskriver om att bli skengravid. Trodde faktiskt att jag var det denna gång, men så var jag gravid på riktigt. Fast nu hade jag önskat att jag inte var det och sluppit det här jäkla missfallet.

Oj, jag kan verkligen inte skriva kort. Det låter skönt att du känner dig redo att försöka igen. Jag vet inte när jag kommer vara redo! Jag hoppas att det går bra för er. Ser fram emot att få höra fortsättningen...

Kramar till dig!

[Skubberumpan]

Hej tjejen!
Sitter här och gråter när jag läser ditt inlägg trots att jag håller min drygt tre månader gamla son i famnen.
För ett och ett halvt år sen fick jag ett missfall i vecka tretton. Jag grät konstant i åtta dar och kände mig helt tom. Inte fullt två månader efter fick jag en till blödning som varade i över två veckor,och jag tror att det var ett andra missfall.
Efter detta blev jag som "besatt" med att bli gravid och jag tog ägglossningstest och gravtest om vart annat.Jag tyckte det var jobbigt att se andra som skulle få samtidigt som jag skulle haft...Dock så gick månaderna och jag började se fram emot sommaren med grillning och en öl eller två
En dag satt jag och läste på minbebis när jag fick för mig att ta ett grav test som jag trodde skulle bli neg.som vanligt...
Exakt på dagen ett halvår efter jag åkte in för missfallet och två dar före dess bf dag,var testet positivt!
Så här efteråt så vet jag att vi inte försökte till 100% och att min kropp antagligen väntade tills jag var beredd.
Jag har inte gått på moln under hela min graviditet för jag var medveten om vad som kunde hända...Jag kommer aldrig att glömma mitt första barn som jag hann älska i tre månader,men nu har jag ju denna underbara lille kille att älska
När du minst anar det kommer du att bli gravid igen och du kommer att
vara nervös,men glöm då inte bort att njuta av livet i magen för en dag går det vägen...
(Jag tror inte att det har med åldern att göra för jag är i samma period i
livet)
Jag skrev oxå av mig på denna sida och här finns många underbara människor
Ta hand om och stötta varandra
Många styrke kramar från mig!