Rumble of the ...

MariaTheres · av **MariaTheres** 05 jun 2010, 12:05

Här kommer min förlossningsberättelse.

Allting började måndagen den 31:a maj. Under dagen hade vi varit på ett barnmorskebesök som inte kändes som det sista, jag hade inga värkar och inga andra tecken på att någonting var på gång. På eftermiddag/kvällen började jag få ont i ryggen, det ömmade och drog och jag kunde inte sitta bekvämt. Efter ett tag spred sig värken framåt mot nedre delen av magen men jag tyckte ännu inte att det kändes som riktiga värkar. Allt eftersom tiden gick blev värken värre och jag satte mig i duschen för att försöka lindra med varmt vatten. Klockan var då runt 20-21. När jag hade klivit ur duschen började vi klocka värkarna för att få en uppfattning om tidsintervallet. De kom då med ungefär fem minuters mellanrum och höll i sig i cirka en och en halv minut. Värkarna kändes starkare och starkare och vi började andas som vi lärt oss på profylaxkursen, det hjälpte väldigt mycket! Jag ringde till förlossningen och förklarade läget för barnmorskan som sa att det bästa var om vi kunde stanna hemma så länge som möjligt och att det var bra om jag kunde sova lite. Patrik somnade efter ett tag men jag hade så kraftiga värkar att det inte gick alls, även om jag tagit full dos alvedon. Vid tre-fyra tiden på morgonen den 1:a juni gick jag upp på toaletten, då kände jag hur någonting lossnade inuti mig och när jag kände med handen kom slemproppen ut. Nu insåg jag att det verkligen var allvar och ropade på Patrik. Vi ringde till förlossningen igen och jag förklarade att det inte går att sova igenom värkarna och att alvedon inte heller hjälper. Vi var välkomna in när vi ville och efter att ha klockat värkarna som nu kom med tre-fyra minuters mellanrum beställde vi en taxi till kvart över sex.

Vi kom till förlossningen vid halv sju och blev inskrivna och visade till ett förlossningsrum. En timme senare görs första undersökningen som visar att jag har en cm kvar på livmodertappen men är fyra cm öppen och mycket uppmjukad. Enda smärtlindring är andning och värmepåsar mot ryggen och magen. Vid nästa undersökning är tappen helt utplånad men livmoderhalsen har inte öppnats mer. Barnmorskan tar därför hål på hinnorna och vattnet går. Nu får jag lägga mig i ett bad för att lindra värken som har blivit värre. Efter en timme i badet går jag upp och får börja med lustgas istället. Det känns bra och hjälper till en början men övergår snart till ett jobbigt, dimmigt tillstånd. Jag förlorar känslan av när värkarna startar och avtar och känner istället av värktopparna mer och mer. Värkarna kommer nu så tätt att jag inte hinner vila mellan dem och det känns ungefär som att kroppen går in i chock. Patrik märker att jag försvinner mer och mer och vi frågar efter EDA. Förberedelserna tar sin tid och jag kommer inte ihåg alls mycket från detta. Jag hör Patriks röst ibland och ser honom suddigt framför mig, vilket var tur! När EDA:n börjar ge effekt, ungefär kring 12.45, blir allting mycket bättre och jag känner mig lite mer som en människa igen. Jag kan prata, dricka och blir mer positiv.

Även om värkarna är mycket intensiva är de svaga och det händer inte så mycket. Jag får dropp för att tvinga fram värkarna och Signes hjärtljud övervakas noga eftersom de sjunker mycket när under sammandragningarna men framförallt när jag står upp eller sitter på toaletten. På grund av detta kan jag bara sitta i en upprätt position i sängen och förloppet går ganska långsamt. Vid en undersökning 14.45 är jag öppen sex cm och vid 16.10 är jag öppen sju cm. Efter detta stannar öppningsskedet av igen och mer dropp kopplas in. Signes hjärtljud övervakas fortfarande noga och laktattester tas för att se att hon inte har någon infektion. Man rådgör även med läkare om eventuellt kejsarsnitt men då laktattesterna visar bra värden fortsätter vi på samma sätt.

21.15 får jag en extrados EDA då värkarna börjar kännas av mycket igen, dessutom bara på ena sidan av magen och ryggen. Detta hjälper inte så mycket men vid nästa undersökning, 21.30, har jag äntligen öppnat mig till åtta cm. Vid 22.20 får jag en extrados EDA igen och provar lite lustgas men överger den snabbt för att undvika liknande situation som tidigare. Klockan 23.15 är jag öppen nio cm. Barnmorskan, den tredje för dagen, föreslår att jag ska lägga mig på sidan. Då händer det grejer direkt! Signe vrider sig och jag känner hur hon snurrar ner i kanalen. När hon står med huvudet vid spinaetaggarna mår jag illa men spyr inte. Strax därefter börjar krystvärkarna sätta igång. Det var den sjukaste känsla jag någonsin haft och jag kunde inte göra annat än att bara följa med kroppen som agerade med egen vilja. Jag fick inte trycka på riktigt på en gång men efter ett tag kunde jag inte stå emot och barnmorskan sa att det var okej att ta i. Jag kunde krysta flera gånger på en och samma värk, först liggandes på sidan sedan halvsittandes med benen i byglar. Efter ungefär sex värkar och mycket stöd och uppmuntran av Patrik kom Signe till oss 00:25 den 2:a juni 2010. När jag fick upp hennes lilla, varma kropp på bröstet grät jag av lycka och utmattning. Hon är den finaste lilla varelse jag någonsin sett, och hon är vår!