Cheesecake til...

[Charlotte89]

Hej,

I början av november drabbades jag av utomkvedshavande skap.

Jag var i 9 veckan och hade haft blödningar i 3 veckor som inte ville sluta vilket gjorde mig orolig trots att barnmorskan sagt att de finns dom som kan blöda flera veckor utan att de är något fel och att jag behövde inte vara orolig så länge jag inte hade så ont eller hade ömma bröst. Hon menade på att om ömheten i brösten försvinner är de ett av dom första tecken på missfall. Men jag hade fortfarande ömma bröst och kände på mig att något var fel.

Så jag åkte in till akuten en eftermiddag i början på veckan med min pojkvänn för att ta prover och undersökas och dom sa då att dom ej hitta något liv. Dagarna efter detta fick vi åka dit igen flera gånger om på prover o undersökningar för proverna gick inte ner som dom borde vid ett missfall. Jag som nästan inget på hela veckan och grät dygnet runt. På helgen lades jag in för att dom misstänkte ett utomkvedshavande skap. Och jag opererades dagen efter på kvällen och dom tog bort barnet och äggledaren den satt fast i. De va fruktansvärt jobbiga veckor för mig med dessa besked, första gången man låg inne på sjukhus, första gången man blev stucken i armarna och jag som dessutom va mycket svårstucken och blodrädd. Kroppen har nu läkt och stygnen precis försvunnit.

Men känslomässigt är de fortfarande kämpigt till och från, trotts att jag har flera nära och kära och prata ut med. Men de skulle vara skönt att kunna få prata ut lite mer med andra som drabbats av utomkvedshavandeskap.

Därför vänder jag mig nu hit. Och jag kanske även kan vara stöd och svara på frågor till andra som undrar hur de är att gå egenom en sådan här sak.

// Charlotte

[JessieH]

Hej Charlotte!

Idag har jag precis fått veta att jag bär på ett utomkveds. Först trodde läkaren att jag skulle behöva bli inlagd direkt men min HCG-nivå låg på 142 så han vågade skicka hem mig till fredag. På fredag ska jag in och ta nya prover och göra nytt ultraljud.
Man får ta en dag i taget. Jag hoppas att mitt X självdör så jag slipper operation.

Beklagar ditt X.
KRAM

[SweetChili]

Jag fick utomkved i september. Jag visste inte ens vad det var förän en vecka innan jag fick reda på det. Jag visste inte att jag var gravid än även om jag gått några dagar över och sa till min mor att jag hade sån gräslig mensvärk på höger sida. Och hon såg rött direkt och sa "MEN det kan ju vara utomkveds". Jag sa bara nej nej och vi hade inte ens berättat för henne att vi försökte göra barn. Men en vecka senare som sagt blev det värre. Kunde knappt komme upp ur sängen och tog ett graviditetstest vilket visade positivt. Då förstod jag direkt att detta aldrig kommer gå bra.

Så vi åkte till akuten och jag blev inlagd direkt. Hade mycket blödningar ut i buken och de hittade inget foster i livmodern. Jag låg under obeservation ett dygn. Gjorde ett till VUL och han sa att det hade blivit värre och de såg vävnader på min högra äggledare. Så fick åka in på operation och det var det läskigaste jag varit med om. Grät konstant ända till att jag somnade in typ. Hade svårt med uppvaknandet och jag var nog väldigt utmattad över allt blod i buken och ett dygn utan mat med bara drop. Så jag fick vara kvar i 5 dagar :S väldigt ovanligt. Mestadels för att min kropp inte reagerade på smärtstillande.

Tiden när jag kom hem grät jag varje dag. Först var det inte direkt för att jag mist ett barn. Eftersom jag inte ens visste om det tidigare. Utan att jag var rädd att jag aldrig skulle få barn igen. Och de skar fult vid naveln, jag kunde inte röra mig och allt var bara BLÄ!

Sen började jag tänka att det var mitt fel och började anklaga mig själv för massor av saker.

Men solskenet i denna historia att redan 1,5 månad efteråt blev jag gravid igen Och jag tror det var det som gjorde att jag inte var deprimerad längre. Det finns hopp! Även om jag var livrädd att det skulle vara något fel på denna bebis. Men nu är jag i vecka 15 och efter tidigt UL så säger det att bebis mår bra

Jag svarar gärna på frågor och stöttar dig/er. Jag vet vad ni går igenom och alla reagerar olika på detta. Man behöver skriva av sig efter en sån här händelse!

KRAM!

[JessieH]

Vad skönt och höra att det finns solskens historier!
Förstår precis hur du kände innan op. Jag höll på att spricka av gråt när han sa att han ville lägga in mig, det va inte alls min tanke. När jag åkte in på morgonen trodde jag det va tarmarna eller blindtarmen möjligtvis.

Hade du mycket smärta pågrund av allt blod i buken?
Min läkare sa att jag hade lite vätska i buken men att kroppen själv tar hand om det.

Grattis till din graviditet!

[Charlotte89]

Beklagar JessieH, hoppas för din skull med att du slipper operation och att de sköter sig självt. Även att läkarna är jätteduktiga.
Jag grät nästan hela dagarna och nätterna från den dagen dom sa de va missfall och tills jag lades in och fick knappt någon sömn alls så när jag lades in kände jag mig så utmattad o trött.
Låg någon dag extra på sjukhuset efter operationen eftersom jag hade så otroligt ont i axeln och under revbenen och jag kunde knappt sätta mig upp utan att svimma. Dom sprutar ju in massa luft i kroppen när dom gör lapraskopisk operation och de kan göra att man får ont i axlar o under revbenen. Så jag hade ju ingen smärta just på de ställen dom hade gått in. Nu har jag bara små ärr som kommer blekna mer med tiden. Men tycker de är lite jobbigt att se dom fortfarande även att dom är så små, de påminner ju en hela tiden om vad man fått gå egenom.
Men jag är så glad att jag har en så underbar kille, familj och vänner som stöttar mig så hela tiden. Finner inga ord för hur mycket de har bettyt och betyder för mig.

Längtar så och hoppas verkligen på att kunna bli gravid igen och att de går vägen och inte händer samma igen på andra sidan. Vet att de inte är kört, men de skrämmer en lite att de skulle kunna hända igen.

Så de är väldigt skönt att få prata ut med andra som varit med om sådant här, och få höra om andra som blivit gravida igen och de gått bra för. Så glad för deras skull och jag håller tummarna för alla att de skall lyckas få ett litet mysigt och kärt barn. Så de är kul att höra att du är gravid igen SweetChili

Kram på er tjejer

[SweetChili]

JessieH, Jag trodde att jag var beredd på vad som skett. Jag förstod att det här kan aldrig sluta rätt.Men det blev en stor chock efter undersökningen när han berättade att han trodde det var utomkveds och att han ville lägga in mig direkt. Jag tog det starkt men när jag kom ut till min kille i väntrummet så brast jag av gråt. Jag kunde inte förstå varför det skulle hända mig. 22år frisk tjej!

Jag hade nog först ont för att det började växa i äggledaren, sen "hugget" jag hade känt sa de att de förmodligen var sprickan i äggledaren som jag kände. Han förklarade att det var blodet som måste gjort mest ont på mig när jag kom in till akuten. Och så länge det blöder ut så kommer det vara ömt och göra ont. Dagen efter innan VUL så frågade jag sköterskan om det var möjligt att jag blivit bättre för jag knappt hade ont. Men jag fick prata med han på VUL om det och han sa att varför jag inte har så ont längre är för att det är ganska jämn mängd med blod i buken nu så kroppen vänjer sig.

Även hon som opererade mig sa att de hade fått ta bort blod som var i buken.

Tack för ditt grattis hoppas allt går väl för er också!

Charlotte89, Jag känner igen det där med axel och revben. Sen var jag livrädd när de tog bort katetern. HUR ska jag kunna ta mig upp och kissa? Det kändes som det svåraste i världen just då. En sköterska skulle hjälpa mig dit men jag svimmade nästan på henne när jag ställde mig upp. Men till slut gick det nätt o jämt. Det mesta kändes läskigt och omtumlande just då.

Skönt att du fick små ärr Mitt ärr vid naveln är ganska stort och fult men det ska väl blekna med tiden också hoppas jag. Jag förstår att du tycker det är jobbigt att se dem. Men försök att se det som något du klarat dig igenom och det är jättebra att du har en stöttande familj, kompisar och kille. Tyvärr fick jag konstig känsla från mina vänner. Vet inte hur jag ska förklara det. Men min underbara lillasyster och min kille var och hälsade på mig länge på sjukhuset.

Att känna oron att det ska hända igen kommer att finnas där. Men tur som är så i dagens läge så har du rätt till ett tidigt ultraljud om du har haft utomkvedshavandeskap tidigare och är orolig. Jag gjorde inte mitt UL förän i v. 13 för jag kände inga symptom på att det skulle vara så igen. Alla mina värden såg bra ut men rädslan fanns fortfarande där tills jag fick se den lilla. Jag tror det är viktigt att man pratar om det här med någon utanför också. Jag funderade på att gå till psykolog innan jag blev gravid för jag kände mig tjatig för mina nära o kära och att jag alltid hade tråkig och deprimerad stämning. Kanske är det en idé för dig? Vi finns ju alltid här annars

Vad tänker du mest på? Vad snurrar tankarna om mest?

FÖRLÅT för att det blev så långt inlägg nu. Ska försöka sammanfatta mig bättre nästa gång

KRAM

[Charlotte89]

SweetChili: Ja dom fick komma in med en sån där stol man kan sitta o kissa vid istället första dagen och ibörjan på andra dagen. Eftersom jag som sagt bara svimma så fort jag kom sittande i början. Tyckte de va svårt att kissa efter att man hade haft katetern för för de va svårt att börja och man kände sig nästan bedövad där nere och fick ge de tid innan de väl kom igång och man va klar.

Och den veckan som jag skulle hålla på o ta prover o läggas in va verkligen "to much". Jag hade aldrig tidigare blivit gynekologiskt undersökt, jag är känslig för blod vilket jag inte va som yngre då jag snarare tyckte de va kul att se påå när pappa lämna blod m.m plus att jag jobbar ju själv på sjukhus och ser mycket. Hade aldrig heller blivit stucken i armarna vilket skrämde. Jag va/är jättesvår stucken så efter allt så såg jag ut som en riktig pundare på armar och händer. Och då som sagt aldrig legat på sjukhus så de va väldigt jobbigt på kvällarna o nätterna när inte ens nära o kära fick vara där. När de va dags för operationen va jag mer samlad än jag hade trott men jag sa att jag va rädd o fick lugnande o alla va så gulliga. Vaknade på uppvaket ca2 timmar senare och fick låna en telefon o ringa efter kanske 20min då jag fortfarande kände mig rätt väck, fick en del morfin efter jag vaknat pga att jag hade så ont så jag inte äns klara av att hosta vilket jag kände jag behövde.

Jag håller med lite om de med kompisarna, dom vet nog inte riktigt vad dom skall säga o har lite svårare att förstå hur hemskt de känns för en.
Tycker de hjälper bra att prata med andra utomstående här, känns som de gör så pass gott så jag inte behöver gå till psykolog än så länge iallafall. Men känner mig faktist ganska stolt som klarat av att gå egenom en sådan här tuff grej, känner sig stark i de tuffa på samma gång.

De som snurrar i huvet är ganska blandat och är allt mellan himmel o jord. Allt från längtan att bli gravid. Rädsla för att de ska hända igen. Tänken på om jag har så otur o inte kan få barn. Och mycket annat, men jag tänker rent ut sagt fan inte ge upp om jag så skall få behöva provrörsbefruktning eller adoptera i framtiden. Kan inte tänka mig ett helt liv utan barn. Älskar barn och skall göra allt för att lyckas få ett barn tillsammans med min underbara pojkvän.

[SweetChili]

Jobbigt med så många "nya" saker på samma gång. Jag är dock van med att bli stucken i armarna då jag brukar ge blod, men att ha drop som satt fast i armen tyckte jag var lite obehagligt.

Däremot så svarade min kropp inte på morfinet. Det fungerade inte alls på mig så smärtan blev stor mellanåt (fick ju massor av alvedon och allt möjligt i tablett väg också). Efter två dagar testade de något som är liknande som morfin (minns inte vad det heter) och det fungerade FÖR bra. Jag blev alldeles groggy och illamående. Kände mig.. full.

Du låter stark men även som stark så får man vara ledsen också. Det låter som en bra inställning! Jag och min kille pratade ofta om att vi inte fick ge upp... även om det kändes jobbigt. Håller tummarna för er! Har ni börjat försöka igen? (självklart behöver du inte svara på en sådan intim fråga )

[Charlotte89]

Skulle också vilja ge blod, gått och kollat några gånger om jag kunde lämna blod för att även kunna komma över skräcken och för att de kan rädda så många liv. Men jag hade/har för otydliga blodkärl så dom har sagt varje gång att jag får vänta några år o sen om de ändrar sig. Lite synd när man så gärna vill kunna hjälpa andra.

Ja, asså försöka o försöka..vi har ju oskyddat redan men försöker att inte tänka som att vi gör de för att försöka bli gravid igen. Fått för mig att om man tänker för mycket på att man har sex för att bli gravid så kommer de ta längre tid. Om du förstår va jag menar. Men jag hoppas att de inte dröjer för länge tills vi lyckas. Jag blir ju 23 nu i år o min kille 37, så han har ju verkligen åldern inne för att bli pappa om du förstår.

[SweetChili]

Nä, det var ju synd! Att du inte fick ge pga det. Jag har väldigt ytliga kärl och har aldrig behövts stickas mer än en gång. Men nu har jag inte fått ge blod på ett tag eftersom jag har opererats och nu gravid. Hoppas att du kommer få ge blod i framtiden Det behövs alltid blod och som du säger, man kommer över skräcken.

Det är ett bra tänk. Första försöket vi gjorde tänkte jag på det heeeela tiden och googlade mycket etc. Det resulterade tilll att jag blev skengravid! Haha.