Status bland f...

E Maria · av **E Maria** 12 dec 2011, 09:35

Förlossningen närmar sig med stormsteg. Det handlar om dagar nu... Jag är nyfiken och förväntansfull, men min sambo är mest spänd och nervös. Han är såpass pirrig att det blir ett problem...
Jag är inte direkt nervös, däremot har jag ett stort behov av att få prata om den kommande förlossningen. Jag vill bolla mitt förlossningsbrev med honom, vill nojja lite över lavemangets vara eller icke vara... Ja, ni vet.. allt som man kan gå och tänka på innan...
Problemet är att han inte vill bli påmind, för det får honom att må dåligt. Han blir på uruselt humör och kan inte sova för jag sätter igång massa tankar hos honom...

Samtidigt är mina hormoner i gungning och jag har svårt att hantera detta. Han kan fräsa ifrån när jag tar upp något, och jag börjar gråta... (säkert en överreaktion från min sida.) Tänker att han inte ska få vara med på förlossningen alls om han inte är ett bättre stöd. (vet att jag överreagerar och att jag vill ha honom där när det är dags...)

Detta är inte lätt.. Jag förstår ju att han har det jobbigt, men det har jag också.. Jag känner nu att jag inte vågar/vill dela mina upplevelser med honom. Avstår från att berätta om jag känner sammandragningar, eller om ytterligare lite av slemproppen har släppt. Biter ihop fastän jag har ont när jag går och går ut med sopor och sånt som vanligt... Allt för att inte påminna honom... Detta är ju såklart fel, men jag kan inte hjälpa det... Jag vill ju underlätta för honom...

Jag vet inte alls vad jag vill med det här inlägget... Kanske bara höra om någon haft samma problem med en nervös sambo och hur ni tacklat det...

Min sambo är ingen okänslig människa, och han känner sig jättedum över detta och ber om ursäkt varje gång det händer... Han är helt enkelt bara nervös...

Afasi · av **Afasi** 12 dec 2011, 10:32

Självklart är han nervös (och du med för den delen), förlossningen är ju inte något man gör varje dag och när den är klar så kommer era liv förändras för alltid!

Min sambo var också rätt nervös inför förlossningen och ibland var han inte helt sugen på att prata om det. Jag sa då till honom att förlossningen är något som båda ska vara med på, det är VÅRAT barn som ska komma till världen och jag har behov av att prata om det. Jag sa till honom att det är livsviktigt att han vet och har koll på hur jag vill ha det, vilken smärtlindring jag vill ha osv. Jag försökte få honom att förstå att OM jag nu skulle vara så smärtpåverkad att jag inte kunde berätta hur jag ville ha det så skulle jag känna mig totalt utelämnad om inte han hade koll.
Efter att jag talat om varför det var så viktigt för mig att prata om det så började han förstå.
Det hela slutade med att jag fick en fantastisk förlossning tack vare att sambon hade koll på vad jag ville ha och att han faktiskt tvingade mig att ta lustgas i rätt tillfälle!

Hoppas det löser sig för dig!

EmmaStina · av **EmmaStina** 12 dec 2011, 11:29

Hej!
Jag känner igen mig lite, min sambo var också nervös. Så vi beslutade att min mamma skulle vara med. Vi gjorde upp regler så mamma inte skulle ta över min sambos jobb, hon skulle finnas där för min sambo men också mig ifall det blev för jobbigt för min sambo.
Jag är jätte glad att min mamma var med, min sambo slappnade av och båda hjälpte mig att klara värkarna. Blir jag gravid igen så kommer jag be min mamma följa med igen. Jag hade en långdragen förlossning, så de turades om att gå och äta, sova, gå på toa mm. Jag var aldrig själv.
Så om du har någon som kan följa med så kan jag rekommendera det

Lycka till!

Nelia · av **Nelia** 12 dec 2011, 12:09

Hmm... jag minns inte hur min sambo var inför första förlossningen, men inför den andra iaf så var han inte alls intresserad att prata om den eller planera ihop med mig, så vi delade oss lite i två läger. Han bearbetade säkert mycket själv med sina egna tankar kring och inför fl, medan jag förberedde mig själv mentalt och tänkte igenom min egen plan rätt mycket. När det började bli dags sade jag bara rätt upp och ner hur jag ville att min förlossning skulle bli, det är ju min kropp som ska föda barn liksom, och då visste han. Väl på förlossningen funkade allt klockrent, han hade själv tänkt ut hur han skulle stötta mig och hjälpa till, lyssnade till mig och det blev bara så perfekt. Så jag tror det var bra att jag inte jagade upp honom för mycket inför fl. Förstår du hur jag menar? Karlarna kan behöva förbereda sig lite för sig själva, de funkar inte som oss som kan prata, planera, älta upp och ner osv... Försök fråga honom hur han vill ha det inför fl kanske...? Om han vill vara med o planera, eller tänka själv, och du bara säger hur du vill ha det typ... om det kan funka för dig menar jag...

E Maria · av **E Maria** 12 dec 2011, 17:10

Tack för era svar.

Jag har berättat hur drömförlossningen ser ut, men också hur jag vill ha det om det inte blir så... Jag är säker på att han kommer göra ett kanonjobb när vi väl är där... Det är väl egentligen bara nu innan som det är lite jobbigt... Och smärtlindring och sånt är han inte påläst på direkt. Min önskan är att klara mig med bara lustgas, men om detta inte är tillräckligt så vet han nog inte vad resten är.. Ryggmärgsbedövning är det han känner till i så fall... Och jag vill inte ha någon föreläsning för honom om allt detta, utan då överlämnar jag mig i barnmorskans händer tänker jag mig... även om det känns lite läskigt..

Jag vill gärna att han sover med mig på BB exempelvis om vi får ett enkelrum, medan han resonerar att det nog är skönt för honom att komma bort ett tag... Detta gör ju mig jätteledsen... Vill han inte vara med vårt barn så mycket som möjligt? Jag vräkte väl ur mig att det verkade som att han hoppades på att jag hamnar i en 4-bädd-sal så att vi inte har nåt val... Jag överreagerar så mycket på allt =(

Nåja... Det blir som det blir... Jag ska försöka förklara att jag har behov av att prata om förlossningen och att vi kanske kan hitta former för detta som fungerar för honom... Kanske är det bättre på morgonen än strax innan sovdags tillexempel...

Snigel · av **Snigel** 12 dec 2011, 18:13

Jobbig situation! Jag tänkte att ni kanske kunde be din BM om hjälp med planeringen och samtalet? Om ni har förtroende för henne alltså. Det kan vara bra att ha någon utomstående till hjälp när pratet har kört fast... Eller kanske få prata med kuratorn där?