minbebis blogg...

[Ailenroc]

vilken intressant tråd. Det är så roligt att läsa om allas upplevelser och om hur olika det kan vara.

För mig var det värsta öppningsskedet. Jag fick dock eda rätt fort och efter det kände jag ingen smärta alls. Lite molande mensvärk hade jag, men inget som gjorde ont alls. Krystvärkarna kändes som några andra förklarar som att man var extremt förstoppad och verkligen behövde bajsa. Jag själv tycker att krystvärkarna var otroligt sköna, det pga att det var en helt annan känsla än värkarna. Samt att man fick ta i som tusan, och det var så J**LA skönt

Jag stod på alla fyra, samt så låg jag på sidan. Kan säga att jag brydde mig inte ett smack om hur jag stod så länge det kändes skönt och att jag fick den kraften jag behövde. På alla fyra fick jag en sån extrem kraft, dock så domnade benen efter ett tag, så då fick jag lägga mig på sidan. Det som var roligt med att ligga på sidan va att jag såg huvudet komma ut, VÄLDIGT bisarr upplevelse

Jag skrek eller vrålade inte, det kändes inte naturligt för mig. Dock så stönade jag och frustade haha, det behövdes för fy tusan vad jobbigt det är att föda. Riktigt maratonlopp. Min skjorta öppnades automatiskt tror jag, smbon kanske hjälpte mig kommer inte ihåg. Jag kommer bara ihåg hur otroligt varmt och svettigt det var, så min skjorta måste ha öppnats på något sätt, för sedan helt plötsligt låg en kladdig liten bebis på mitt nakna bröst

Du kan läsa min förlossningsberättelse "Mädchens ankomst" den är inte läskig eller så, det är sambon som skrivit den så allt är ju ur hans perspektiv. Men jag tycker han har fått med rätt bra om hur allt gick till...

[*nea]

Du är himla modig som frågar och vågar läsa och ta till dig! Själv har jag alltid tyckt att förlossning verkat vara det obehagligaste som man kan uppleva och funderade mycket på VARFÖR det kunde vara så. När jag väl blev med barn så insåg jag att min mamma aldrig någonsin sagt någonting mer om sina förlossningar än typ klockslag och födelsevikt Något som är så hemskt att man inte ens kan prata om det måste ju onekligen vara fruktansvärt, eller hur?!
När jag var gravid kände jag dels ett lugn över att "nu är det såhär och jag ska fixa det" och min mamma öppnade dessutom upp och berättade om sina förlossningar. (Det var traumatiskt när hon födde mig. Blev igångsatt och fick sk värkstormar, dvs att det aldrig blir paus mellan värkarna.)
Själv blev jag igångsatt nästan tre veckor över tiden och då är man vansinnigt less på att vara gravid och mycket, mycket motiverad att föda barn. Det är extremt jobbigt att vara höggravid och många tror att det ska vara så för att man ska vara peppad att få ut ungen
Jag stod upp under stora delar av förlossningen. Det är ju en ganska "normal" ställning, om du funderar över sådant. Men man blir grymt trött. Det var en fantastisk lättnad när jag fick lägga mig ner och fick lustgasen. Jag gjorde (som någon som skrev tidigare) också ett race mot slutet och tog 5-11 cm på 40 min. Det är tydligen ganska vanligt med lite "ketchup-effekt" när man blir igångsatt. De startar väldigt lugnt, men sedan triggas det egna värkarbetet av droppet och så går det i ett rasande tempo. Jag trodde att jag skulle dö och tuppade av flera gånger. Det var antagligen en kombination av smärta och att jag inte var tillräckligt med för att komma ihåg att andas luft emellanåt (istället för bara lustgas).
Jag hade ett väldigt kort krystskede också, men minns att det gjorde ont det också. Inte i underlivet, men när liksom huvud och kropp skulle ta sig igenom kroppen. Man tar ju i så mycket man kan men jag låg mest och önskade att det skulle vara över. Min man filmade en snutt när bebisen precis kommit upp på bröstet och då ligger jag och säger "aj, aj, aj, aj" och barnmorskan frågar om det gör ont och jag svarar "nej, men det gjorde ont".
Sen tog inte bedövningen när jag skulle sys, så de sydde utan bedövning Det var faktiskt inte ett dugg kul när man äntligen trodde att det skulle vara över.

Men oj vad fort man återhämtar sig och nu ska jag snart göra det igen! 14 timmar tog det från första värken till bebis på magen och det är inte lång tid för så mycket glädje som tillförts livet. Men självklart ska du ha hjälp och stöd på vägen om du tycker att det känns ohanterbart. Stort lycka till!

[stajners]

Börjar med att be om ursäkt för att det lär bli långt...

Jag var inte så orolig inför förlossningen. Det jag tänkte mest på var om jag verkligen skulle veta när det var dax att åka och om det var rätt tid att åka så man inte fick åka hem igen. Hade inställningen att det får bli som det blir och jag är öppen för förslag från de som jobbar och kan det hela.

Sen så startade förlossningen med tidig vattenavgång i v 37+2 och INGET mer hände. Fick åka till FL 2 dagar i rad för kontroll och vid andra besöket fick vi tjata till oss en tid för igångsättning dagen efter.
Man får gå 72 timmar efter att vattnet gått, händer inget på de timmarna blir man igångsatt för att inte riskera att barnet blir sjukt och att man själv får infektion.
Var en jobbig väntan hemma kan jag säga så det var verkligen inte som jag ville ha det. Kunde varken äta eller sova de 2 dagarna efter att vattnet gick.

Men väl på FL så var jag faktiskt öppen 3 cm och hade inte haft ens molvärk så jag slapp igångsättningen. Hurra!
De masserade livmodertappen för att den skulle utplånas helt och sen tänjde de även upp mej en cm till. Det kan jag säga inte var speciellt skönt.
Sen skulle vi gå på promenad och ta en fika tyckte de men värkarna satte igång direkt så promenaden runt sjukhuset tog en timma eftersom jag fick stanna varannan meter och andas medans jag höll i min sambo. Det var rätt så jobbigt men hade en TENS på mej så det hjälpte mkt.
Sen när vi var tillbaka blev det ett långt bad och det var hur skönt som helst. Efter det fick jag testa lustgasen och fick sedan värkstimulerande dropp eftersom värkarna var negativa. Det kan jag ärligt säga var det hemskaste jag varit med om i hela mitt liv. Jag var inte kontaktbar utan bara slängde mej fram och tillbaka i sängen och slet i allt jag hade kopplat till mej (CTG, TENS, skalpelektrod och 2 olika dropp). Fick tillslut fram till smbon att jag ville ha in barnmorskan.
De kopplade ur värkdroppet på direkten (hade det bara 10 minuter) och ringde efter narkosläkaren. I min journal står det att jag hade 10/10 på smärtskalan (minns inte vad den heter) enligt BM och det stämmer verkligen. Fruktansvärd smärta var det!

Efter ryggbedövningen kan jag säga att allt nästan blev underbart Då såg de att jag hade öppnats 6 cm sedan senaste kontrollen timman innan. Jag skulle gissa att jag öppnade mej de 6 centimetrarna under de 10 minutrarna jag hade värkdroppet så det var inte konstigt att det gjorde ont. Den smärtan kändes som om jag skulle impodera. Går inte riktigt att förklara men i magen var som en enda stor värk, att jag skulle explodera inåt. Innan dess kändes värkarna som kraftig mensvärk i korsryggen och i magen.

Sen tog det rätt lång tid innan dottern kom ner som hon skulle fast just då kändes det inte som att det tog så lång tid. Flera timmar kändes som 30 min kanske. Hon kom inte ner eftersom hon inte roterade som hon skulle. De ska ju rotera 2 varv för att axlarna ska kunna komma ner och sen att huvudet ska komma ut med den toppigaste delen av bakhuvudet. Svea låg istället på tväre med hela långsidan av toppen på skallen först, alltså mkt större del än vad de ska komma ut med.
Just då hade jag inte så ont tack vara lustgasen och ryggbedövningen. Mellan värkarna kändes det som vanligt och jag fnissade rätt bra efter lustgasen. Haha!
Från kl: 15 (då droppet och skalpelektroden sattes) fick jag enbart ligga ner och jag låg på sidan med ena benet i sånt benstöd för att hon skulle rotera. Kändes väldigt bra!

Sen när krystvärkarna startade så ville jag gå och bajsa och tvingade dom till att få göra det. Sen låg jag i gynläge med rocken uppknäppt och det kändes helt naturligt faktiskt. Var så varm att jag gärna hade tagit av mej helt.
När man väl är uppe i det känns det hel ok faktiskt. Man är så inne i sej själv och vill verkligen föda barn.

Krystvärkarna startade kl: 19.10 och jag skrek som en skadeskjuten kossa Har det inspelat och det låter verkligen INTE som jag utan ngt som kommer innifrån eller från ngn helt annan. Det gick inte att hejda. Skrek nog både av smärta och av kraften. Kroppen jobbar ju av sej självt så det går inte riktigt att beskriva.
Iaf...hon kom fortfarande inte ner som hon skulle och jag fick feber (infektionsrisk) och Sveas hjärtljud gick ner så det började bli lite kritiskt. En barnläkare tillkallades för att det ev skulle bli sugklocka. Men istället så klipptes jag rätt rejält för att se om det gick ändå.
Oroade mej innan om att spricka/klippas men just då kändes det bra. Det gjorde inte ont alls faktiskt. Det som gjorde ont var att min BM tänjde i öppningen ner mot anus vid varje värk. Ville sparka henne i huvudet när hon gjorde så varje gång men det gjorde jag ju så klart inte och hon bad om ursäkt varje gång och sa att hon ville hjälpa mej. Dessutom hade jag undersköterskan som hängde på min mage med hela sin tyngd vid varje värk för att få ner Svea. Sambon frågade efteråt om det inte gjorde ont men jag ville minnas det som att hon bara tog i med sina händer. Men så var inte fallet tydligen så jag måste varit så inne i mej själv att jag inte kände av hela hennes tyngd.

Krystvärkarna är mkt "skönare" än de vanliga värkarna som är under öppningsskedet. Då känns det som att kroppen jobbar med en och att de gör nytta. Kroppen tar i automatiskt, den vet verkligen vad den ska göra. Dock känns det som att skita ut en hel bullig hörnsoffa kan jag säga, men ändå känns det faktiskt bra, hur det nu kan göra det. Kände inte ngt smärta när huvudet trängde ut som många säger gör otroligt ont, men det var väl för att jag hade blivit så pass bedövad vid klippet. Och jag använde lustgasen MELLAN varje värk. Det var otroligt skönt!
Krystvärkarna varade i 50 minuter och jag tog i 4 ggr per värk. Hade säkert gått mkt snabbara om dottern roterade och inte låg i djup tvärställning med huvudet.

Känslan efter att hon kom ut var underbar. All smärta försvann på en gång och moderkakan kände jag inte av när den kom ut. Stygnen kommer jag inte ens ihåg (blev 11 stycken) för då hade jag min lilla dotter i famnen och tänkte bara på henne. Själv uppfattade jag inte att det blev kritiskt där på slutet så de arbetar verkligen bra för att inte stressa upp en. Var sambon som sa efteråt att han märkt hur stressade de var när de såg hur hjärtljuden sjönk.
Sugklockan ville jag att de skulle använda faktiskt för att det skulle vara klart. Innan förlossningen ville jag verkligen inte det. Tycker det ser så hemskt ut. Men just då ville jag ha ut min bebis så det mesta var ok.
Och ksrystvärkarna uppfattade jag som att de höll på i bara 15 minuter, men de var ju i 50 minter så man har absolut noll koll på tiden.

Tog några timmar innan jag var uppe på benen men det tror jag beror på att de glömde ta bort ryggbedövningen. Hade nog kvar den ett par timmar efteråt innan ngn såg detta. Så jag kunde bara ligga ner annars blev jag otroligt yr.

Trots att det gör ont så är det verkligen värt det!!! Jag började tjata om barn nr 2 tre dagar efter förlossningen när vi satt i bilen hem från BB. Längtar faktiskt till att föda barn igen, även fast jag ville bli överkörd av en ångvält (minns att jag tänkte på det), för det är en sån fantastisk upplevelse att föda barn. Att man faktiskt är skapt för det och att kroppen klarar det så bra.
Sen när jag väl ligger där igen lär jag väl ångra mej, fast ändå inte.



Ang belysning så säger du att du vill ha den nedtonad. Vi hade det mestadels, minns inte hur det var just när hon skulle ut. Sen hade vi radion på hela tiden och det var faktiskt skönt att ha. Kändes mer som hemma då.
Du testar ju själv vilka ställningar du tycker känns bekväma, de kan inte direkt tvinga dej till ngt du känner är helt fel för dej.
Du kan även ha på dej vanliga kläder och ta av dej byxorna just när krystvärkarna börjar. Inget konstigt alls och de är helt förstående (för det mesta) eftersom man känner sej så utlämnad.

Hoppas du inte blivit mer avskräckt! Tycker du ska försöka få komma till en Auroramottagning för att kunna biarbeta din rädsla. De är riktigt duktiga på att få kvinnor att ändra inställning till att föda och de arbetar fram en plan som ska fungera för just dej. Lycka till när det väl blir dax! Kan garantera att du aldrig kommer att ångra dej! Att ha barn är det underbaraste man kan ha och lätt värt en förlossning!

[stajners]

Oj, vad långt det blev. Sorry! Lite svårt att få det kortfattat för det är så mkt som händer och som man upplever...

[Jenege]

Jag känner igen mig i Mullemammans beskrivningar av smärta o skrik. Jag fick mitt 3:e barn för 10 dagar sen och hennes storebror är 1 år, 1 månad o 1 dag äldre... Deras storasyster är 6 år idag. Alla förlossningar har varit olika! Nr2 var lättast, han kom ut jättefort och jag andades mig igenom öppningsskedet, fick lustgas den sista halvtimmen. Lillan tog lite längre tid, och jag kom i ofas med andningen vilket gjorde att det gjorde ondare. Mina bukmuskler har inte heller haft tid att återställa sig då jag fick barn tätt vilket gjorde att det sved jättemycket när jag öppnade mig, en känsla jag inte haft med de andra två. Det jag tycker är jobbigast med förlossningen är slutet på öppningsskedet när värkarna kommer hela tiden och man inte hinner återhämta sig, jag håller hårt i lustgasen då!!!! Den bedövar topparna på värken vilket är en välsignelse! Krystvärkarna hade jag panik över innan min andra förlossning, den känslan går inte att föreställa sig om man inte upplevt dem, hemskt!! Jag vet att jag skrek vid min första förlossning "JAG SPRICKER SÖNDER, ALLT TRILLAR UT", men det gjorde jag inte... Så de försökte ge mig bäckenbottenbedövning andra gången då jag skrivit i min förlossningsplan att jag var livrädd för krystvärkarna, men de hann bara ge mig på en sida, fick 3 värkar, sen var lillen ute! Med lillan hade jag lustgas, hade krystvärkar 1 minut (2 värkar) sen flög hon ut Min man har även lärt sig hur jag ser ut i de olika skedena, så denna gången frågade han "trycker det på nu?" och precis då fick jag en krystvärk, så ringde han på klockan och alla stormade in. Så gulligt!
Vad jag iaf tycker är viktigast är att gå in i andningen och följa med i smärtvågen, det hjälper verkligen.
Jag har skrikit, eller "tagit-i-vrålat" i lustgasmasken, det hörs inte så mycket Hur man ligger/står tror jag är väldigt personligt, jag hade tänkt stå på knä vid första barnet, men jag klarade inte det utan låg i gyn ställning, andra gick så fort så jag hann inte tänka, de flyttade mig på sidan och sen kom han, sista låg jag också i gyn ställning fast utan benstöden, hade fötterna på britsen. Har haft BH och sjukhusskjorta varje gång. Den är så skön! Mjuk och tunn.
Det du kanske skulle göra är att besöka förlossningsavdelningen innan? All personal jag stött på har varit så gulliga och medkännande fast samtidigt resoluta och handlingskraftiga. Om man säger "jag klarar inte mer" så pushar de på, motiverar och hjälper. Jag skulle lätt kunna tänka mig en bebis till. Det är så kort stund det gör ont, när bebisen väl är ute är även smärtan borta! Konstigt att det går så fort! Visst är man öm och så efteråt, men det går att ta vanliga värktabletter mot det. Hoppas du kan komma över skräcken, för det du får med dig hem är en liten guldklimp!

[minimee]

Måste passa på att tacka för en bra tråd! Är i vecka 36+5 och börjar inse att det närmar sig nu... Tycker också att det är otroligt skönt att få läsa PRECIS ÄRLIGT hur det känns, vare sig överdrivet eller nedtonat. Tack alla som har delat med sig!

[Mullemamman]

Det intressantaste egentligen med denna tråd torde vara att man oftast INNAN man får sitt första barn får höra att man inte minns smärtan, att kroppen är konstruerad så att man glömmer bort det...

Jag kan bara säga att jag DEFINITIVT INTE glömt bort smärtan, däremot är det VÄRT mödan! Och det slutar att göra ont (förutom viss ömhet ett par dagar efteråt av naturliga skäl) i samma ögonblick som bebisen är ute - DET tycker jag är helt makalöst! Så fruktansvärt Coolt!

[Happy]

När jag kom in på förlossningen var jag öppen 6 cm, det var då jag tyckte det var som värst.. väldigt ont, kunde inte gå och inte ligga still, utan jag låg i sängen och vickade med höfterna (hjälpte lite) också lustgasen då. tyckte värkarna kom väldigt tätt och man hade svårt att slappna av innan nästa kom.
oroade mig också för att ligga näck inför andra människor och att jag skulle skrika..
låg med rocken på under hela förlossningen tills han kom ut då fick jag hjälp att ta av på överdelen så han kunde mysa på mitt bröst. och skrika.. ja de gjorde jag.. mest för krystvärkarna i sig har sån kraft och man vill bara hjälpa till å få ut bebisen så man skriker för man tar i..
i nu läget man jag knappt beskriva HUR ont det gjorde då man glömmer väldigt fort.. men öppningsskedet och just när huvudet var på plats och på väg ut det kändes.. det blir som ett jädra tryck neråt så ja det känns som man ska göra nr 2 och är rejält förstoppad
bästa av allt är ju att allt bara försvinner när bebisen är ute!
lycka till! hoppas det är till någon hjälp

[Enya]

Jag tackar för ännu fler inlägg. Jag är inne och läser era svar varje dag! Vad roligt att så många vill berätta och dela med sig av sin upplevelse. Det är också roligt att tråden verkade intressera fler än mig.

Jag oroar mig för att gripas av panik, att få känslan av att jag kommer att "DÖ". Hur hanterar man smärtan på bästa sätt? Gäller det att helt fokusera på andningen eller kan man få någon form av lugnande om man känner att man börjar få panik känslor? (Lustgasen kanske gör en lugnare och lite "borta"??)

Finns det någon som läser denna tråd och som har erfarenhet av både kejsarsnitt och vaginal förlossning? I så fall undrar jag även om ni har upplevt skillnad i hur det var att "knyta an" till sitt barn efter förlossningen. Vid en vaginal förlossning med smärta frigörs väl en massa "nyttiga" hormoner som inte (?) frigörs på samma sätt vid ett kejsarsnitt? (Jag har inget belägg för att det verkligen ÄR så, utan jag jämför med djurvärlden där jag vet att vissa kejsarsnittade honor kan ha problem med att knyta an till sina avkommor.) Tråden handlar dock främst om SMÄRTA så låt fokus ligga på detta, det här är mer en avstickare...

[AngelinaJacqueline]

Jag kan garantera dig att alla hämningar på utseende o all vardag inte existerar när det är dax att föda. O smärta va oxå livrädd tog lustgas från minut ett till 8 timmar senare plus ryggmärgsbedövning o smärtan lindras nog med i alla fall 90 procent. Jag fick Tom sy 10 stygn o kände ingenting. Njut av det som komma skall så fort bebisen hur ont de mensvärksliknande smärtorna än kan göra har du glömt bort direkt. Jag ville dö i en sekund för att nästa kunna göra om det 100ggr man blir så väl omhändertagen o alla e där för bebisens skull se till allt går som det ska är frisk o välmående finns ingen som kommer bry sig om dina inbillnings celluliter o allt vad som bekymrar dig. Jag ska ha bebis 2 i september ser fram emot förlossningen. Lycka till