Svettas som et...

[Happy]

Jag fick denna känsla faktiskt att man blir lite rädd för vad som händer och smärtan och värkarna som är så starka, men barnmorskorna hjälper till och är himla duktiga, och ja lustgasen gör så man blir lite dimmig. och ja, andningen skulle jag säga är super viktig.. var iaf för mig, jag gick ingen kurs innan eller så, förutom att barnmorskan visade ungefär hur man skulle andas.. när jag väl kom in på förlossningen trodde jag att jag skulle andas sakta och lugnt. men det tvärtemot hjäpte.. att "flämtandas" in ut in ut,(in genom näsan ut genom munnen) fort.. och ju ondare det gör ju fortare andas man.. det tipset fick jag när jag kom in, tyckte det hjälpt lite, plus att vicka väääldigt fort på höfterna liggandes i sängen

[gemini88]

Slänger också in lite av mina synpunkter


Känner igen mig jättemycket i många av dina tankar. Har i hela mitt liv varit nästan övertygad om att jag aldrig kommer föda barn,eftersom jag är så rädd för smärta och "obehagliga situationer" (speciellt när andra människor är inblandade),

Så blev jag gravid förra året, och efter att först ha drabbats av panik och bokat in abort-tid så bestämde jag mg till sist för att behålla barnet.

Och, jag vet inte om det var för att man långsamt "vande sig vid tanken", eller om det beror på hormoner eller liknande, men ju mer veckorna gick desto mer försvann min förlossningsrädsla.
Kanske skulle det bli likadant för dig? Har hört från flera andra tjejer att de känt samma sak. Ett ökande "lugn" ju längre i graviditeten man kommer. En övertygelse om att kroppen är gjord för att föda.
När jag var höggravid kände jag "om min kropp klarar av att BÄRA ett barn, och har kommit såhär långt i graviditeten, måste den väl också klara att FÖDA UT det!"
Det bara kändes så, helt självklart, svårt att riktigt beskriva i ord.

Men fortfarande undrade man ju förstås hur smärtan skulle vara. Jag var lika undrande och nyfiken som du verkar vara. Höll på att gå under av spänning...
Och så kom dagen då min son föddes. Och nu kan jag bara tala för mig själv - säkert är det många som har HELT andra upplevelser av förlossningen. Men det gjorde inte ALLS så ont.
Mitt förlossningsförlopp gick extremt snabbt (hann inte ens in till BB), och min son kom ut på några minuter, en till två krystningar. Visst kändes det, men det är ju en
logisk smärta, det är ju trots allt ett barn som ska ut. Och med tanke på att huvudet ändå är så stort så blev jag nästan chockad över hur "lätt" det kändes.
Värkarna innan gjorde inte så farligt ont heller, jag har definitivt upplevt värre smärtor i livet. Och det var ingen skärande, "panikartad" smärta, utan mer som molande mensvärk. Ett obehag helt enkelt.
Då var den psykiska chocken mycket värre, just p.g.a att det gick så snabbt och att jag var ensam hemma. (ja du kan ju tänka dig...)

Just p.g.a detta kan jag inte riktigt svara på dina frågor om hur det går till på BB Men jag åkte ju förstås in dit efteråt, blev sydd osv (och nej, jag hade inte ens känt att jag spruckit). Och jag LOVAR: är man med om något så stort som att föda barn, bryr man sig inte ett skit om att man är naken/sitter i en konstig ställning/låter "djuriskt" osv. Trust me, jag som är ganska "blyg" och oroar mig mycket i vanliga fall

Till sist: Lyssna inte på alla skräckhistorier! är mitt råd. Inget går att veta på förhand. Din förlossningsuppplevelse kommer att vara unik, hur den än blir. Och det är väl just det som är lite av tjusningen...

[Nangijala]

Jag tyckte att värkarna under öppningsskedet gjorde ondast, som kramper i ryggen, men när jag fick värmekuddar på så lindrade det mycket! Jag hann inte med mer smärtlindring än lustgasen och det gjorde inte så fruktansvärt ont att föda barn som jag trott, det kändes det gjorde det. Men jag klarade det och det tror jag att du gör också!
Det här med att känna sig generad under förlossningen, jag var livrädd för att bajsa på mig och att min sambo skulle titta "där nere". Men väl på förlossningen så kunde jag inte bry mig mindre, man har så mycket annat att tänka på! Nu så klarade jag mig från att göra på mig men sambon sprang ju ut och in ur rummet så han såg allt när huvudet var påväg ut!
Så om du vill så klarar du det!!

[Villervallesmamma]

Mitt vatten gick på natten och jag tyckte då att jag hade värkar som verkligen gjorde ont...men så var det ju inte..det var ingenting mot vad som skulle komma sen!
Jag var inte öppen någonting,trots att slemproppen också släppt.hade inga ordentliga värkar..men sov inget på i princip 2dygn..så jag var rejält trött när de satte igång mig med dropp.Då hände det grejer! Vilken kraft! är svårt att beskriva vart det onda kommer ifrån..men från den stora gigantiska magen iaf;o) Men det låter kanske konstigt, men det var skönt när det drog igång.När man kände kroppen arbeta så hårt,att det verkligen hände något. Jag gick in i mig själv,i en liten bubbla.Jag stod upp så mycket jag kunde,för då hade jag kontroll. Skrek gjorde jag någon gång när jag tappade kontrollen över andningen,så det gillade inte jag.
Jag fick lustgas,och blev ordentligt hög..pratade om att dö men vet egentligen inte varför. Fick EDA som verkligen hjälpte...(fast sen fick jag jobbiga komplikationer av den i flera dar). Men sen tyckte jag det verkligt jobbiga är ju krystvärkarna!!
Jagkände inga krystvärkar pga EDAn,utan att det gjorde ont helt plötsligt på ett nytt ställe...så de sa till mig att försöka göra som man gör när man bajsar..gick ju sådär..var verkligen jobbigt,tog tid och man såg på BM att hon klurade på allt möjligt för att hjälpa mig. Då ville jag åka hem.För då kändes det som att det går inte.tyvärr. Jag kommer hamna i en såndär freak-tidning med ett barn i magen som inte kommer ut.Jag var helt slut därför ville jag hem.
När man öppnar sig gjorde det ondast,kanske för att jag sen hade bedövning.
Men när man öppnar sig så arbetar kroppen och du behöver bara "följa med",det är sen när du måste hjälpa till som man blir trött vid krystandet.
Jag förlöstes på pall och fick ta emot barnet när det kom ut!!! hur häftigt som helst! Det bränner mycket när huvudet kommer,men sen känns kroppen ingenting.Å helt plötsligt är allt ont borta!
Det gör verkligen ont, men det är verkligen häftigt att man är SÅÅ stark! Jag ska föda om 1,5månad igen..och längtar efter att få en ny förlossningsberättelse;o)

Kan ju säga att jag grät varje gång jag tänkte på en förlossning de första månaderna i grav. men man mognade,å på slutet vill man inget annat!
Men det finns ju jätte bra stödgrupper och sånt! För vissa går ju inte rädslan över..