Vi saknar papp...

[Enya]

Jag närmar mig 30år och har fast förhållande sedan många år. Jag gjorde abort förra våren och detta till stor del p.g.a min förlossningsrädsla. Jag ångrar inte beslutet.. Men för att försöka förbereda mig inför (förmodligen en snar) framtid har jag under det gångna året försökt vänja mig vid tanken på en förlossning. Jag känner stark oro inför detta...skräck, skulle jag nog vara ärligare om jag skrev.

Jag är rädd för smärtan och jag är rädd för att jag ska få "panik" och inte kunna hantera det.

Jag har tittat på olika förlossningsfilmer. Kvinnorna skriker och gråter och har sig...man ser verkligen hur de LIDER. Jag förstår att det är smärtsamt men VAD är det egentligen som gör ont? Är det värkarna som gör ont? Har man ont hela tiden eller bara när värkarna kommer? Hur ont gör det och var i kroppen sitter smärtan?

Jag har inte så mycket smärtor vid mens men vet ändå hur det känns med en molande värk i rygg och mage, samt "tyngdkänsla" neråt. Är det sådan typ av smärta, fast mycket starkare som man känner eller på vilket sätt gör det ont? Finns det något man kan jämföra smärtan med? I vilket skede gör det ondast?

Många beskriver det som en fasansfull smärta, som de värsta de har upplevt. Att de kommer till ett stadium när de vill tacka för sig och gå hem! Vad är det för typ av smärta man upplever då?

Andra säger att det inte handlar så mycket om smärta utan mer att det är fysiskt utmattande, som ett träningspass...att man blir trött.

Jag förstår att smärtan upplevs olika och beroende på vem man frågar får man olika svar.

Kan du beskriva hur du upplevde smärtan och hur du gjorde för att kunna hantera den?

Jag har även ett par andra frågor om förlossning:


Jag tycker att det skulle kännas väldigt genant att vråla som en viljddjur inför både personal och min man. Jag skulle inte heller vilja stå i alla möjliga och omöjliga förlossningsställningar...jag skulle känna mig generad över hur jag såg ut i de osmickrande positionerna. Kände någon av er också så innan förlossningen men att det under förlossningen kändes mer naturligt och okej?

Sedan undrar jag över vad det är för typ av belysning i förlossningsrummet. Är det strålkastarljus eller lite nertonad belysning?

Är man verkligen så där naken som man ser på filmerna? Under förlossningen så ligger de med uppknäppta rockar osv. Varför är man det i så fall?


Tacksam för svar!
Enya

[Mullemamman]

Puhh... Hoppas kunna förklara det hela baserat på hur jag själv upplevt det..

Ja, jag har upplevt det hela smärtsamt men på ett hanterbart sätt - annars hade jag näppeligen gått med på att försöka bli gravid igen (väntar nu mitt 3e som nog kommer ut vilken dag som helst). Det JAG upplevt som smärtsamt har varit när livmoderhalsen vidgar sig - öppningsskedet. För mig har smärtan varit på samma ställe där man kan känna av mensvärk och den har kommit i vågor. Definitivt inget ihållande. Däremot har jag haft väldigt snabba förlossningar vilket gör att värkarbetet gått riktigt fort = inte mycket mellanrum mellan värkarna. Värkarna i sig har varit tämligen lindriga den första timmen men när jag varit nästan helt öppen (någonstans runt 8cm) har det varit riktigt smärtsamt. Jag har hanterat det hela genom att duscha magen med varmt vatten (har alltså stått i duschen i stort sett hela tiden) och det har verkligen hjälp mig i alla fall.

Den sista halvtimmen innan själva krystvärkarna börjat har jag dock oftast inte orkat stå längre. Då har jag tagit mig till sängen och försökt koncentrera mig på att andas. Har flåsat, flämtat och.. skrikit.. Men det har inte för mig varit ett skrik som att jag håller på och avlider utan mer nästan ett ilsket skrik.. du vet så där som en del tyngdlyftare vrålar när de tar i.. Det har verkligen hjälpt tycker jag. Får på något sätt kraft av att vråla och det känns skönt. Sedan vad alla andra i rummet anser om det har jag fullkomligen struntat i - har knappt märkt av dem eftersom jag varit så mitt upp i det hela.

Ja, det har helt klart varit den värsta smärta jag någonsin upplevt men samtidigt ändå den bästa - jag har verkligen känt, riktigt KÄNT, hur kroppen arbetar för varje värk och hur varje sådan på något kryptiskt sätt fört mig ett steg närmare det slutliga målet.
Krystvärkarna sedan har känts helt annorlunda än öppningsvärkarna. Krystvärkarna har för mig känts ungefär som att jag är AKUT skitnödig och bara MÅSTE få ta i. Visserligen inte med de musklerna utan mer med magmusklerna men att jag måste med dem "putta" något nedåt. Har inte "tagit i för kung och fosterland" utan hela tiden känt hur mycket jag törs ta i baserat på hur mycket det stramat i "skruttan". Jag menar.. om du ex är riktigt, riktigt hård i magen - inte tar du väl då och klämmer i allt vad du orkar? Jag har i vart fall inte gjort det utan känt mig för lite.

Förlossningsställningen sedan... Hmm. Första barnet kom i säte så då fick jag inte välja ställning själv utan det blev i sk. gynläge. Andra barnet rekommenderade barnmorskan mig att ligga på sidan - hon sa att det kan vara lite lättare så och ja, det fungerade för mig i alla fall. Nu inför tredje gången har jag inte tänkt på det särskilt mycket utan tänker att det nog löser sig då. Tro mig, i det skedet är du inte ett dugg brydd över huruvida det ser bra ut eller inte. Jag själv vill ha det så bekvämt som möjligt och orkar därför inte med några akrobatiska ställningar.

Belysningen beror nog från förlossningssal/ort till ort.. I Helsingborg får man ett eget rum som påminner om vilken sjukhussal som helst fast med aningen dämpad belysning. Inga "stroboskoplampor" alltså.

Jag har haft en "sjukhusrock" på mig men det blir rätt varmt så till slut har den varit mer eller mindre öppen. Att man inte har något på nederdelen av kroppen är rätt naturligt - det går ju liksom inte. Det skulle vara strumpor i så fall men eftersom jag alltid stått i duschen innan har jag inte orkat kränga på mig några i sådana i slutskedet utan därför varit barfota. Dessutom har jag alltid velat duscha rätt snabbt efteråt (typ inom en timme) så det har varit enklare att ha så lite på mig som möjligt.
Skulle tro att de flesta har knäppt upp sina rockar just pga att det blir rätt varmt, det är trots allt som ett maratonlopp..

Det här är hur JAG har upplevt det hela men det är från person till person och från förlossning till förlossning hur det blir. Ingen människa eller förlossning är den andra lik så det är väldigt svårt att ge en korrekt beskrivning av det hela..

[milla]

För mig satt smärtan mest i nedre delen av ryggen och strålade ner mot rumpan o höfterna,jag hade endast ont när jag hade en värk och ingenting där i mellan,jag var av någon konstig anledning rädd att det skulle göra ont i underlivet hela tiden,kände att jag helldre hade ont i ryggen eller magen,och konstigt nog hade jag aldrig ont där,och ändå sprack jag en del,kände verkligen inte det,vet att folk hade sagt det till mig innan,men jag trodde aldrig att man kunde spricka där och inte känna det,men det var verkligen så
Du behöver inte stå i massa konstiga ställningar som du inte känner dig bekväm i,du väljer själv vad du vill prova,jag trodde noga att jag skulle bry mig mer om hur jag så ut mm men när jag väl var där var det aldrig något jag tänkte på,efteråt kunde jag undra lite hur jag egentligen såg ut i vissa skeden av förlossningen
Vi hade "vanlig" belysning i rummet o under värkarna kan du säkert släcka ner lite om det känns bättre för dig,antar att det behövs mer ljus under krystvärkarna...
Det är så himla svårt att beskriva smärtan,men jag tyckte den blev värre i slutet,mellan typ 7-10cm....Men lustgasen var verklige jätte bra,man struntar i smärtan o allt annat oxå för den delen o så får man nåta tta koncentrera sig på under värkarna....
Jag tog epidrual båda gångerna,första gången tog den bort ALL smärta,andra gången tog den inte lika bra,fick ta den 2 gånger då,andra gången tog den lite bättre... Första förlossninge slutade m snitt när jag var öppen 7,5cm men andra gången födde jag vaginalt Man har absolut inge tidsuppfattning när man ligger där o bryr sig inte om saker som man trodde att man skulle bry sig om,iallafall inte jag Jag hade en sån där sjukhusskjorta på mig o den knäppte dom upp i slutet av krystandet tror jag,inget jag märkte eller brydde mig om men uppknäppt var den när dom la upp bebisen på mig

[Gellis]

Hej jag har haft liknade förlossnings rädsla, och fick hjälp av en stödgrupp som finns på förlossningen.
Jag fick bearbeta min oro för att tappa kontrollen under förlossningen och en massa annat.

Nu blev det så att jag blev igångsatt vilket för mig var en fördel, på så sätt hade jag kunnig personal och stöd runt om mig under hela processen.
Angånde smärta så hade jag lätt mensvärk som sedan övergick till extrem smärta i ljumskarna. För mig var öppningskedet den värsta smärtan, och det berodde nog mest på att jag öppnade mig 7 cm på 45min. Jag fick riktig jäkla panik eftersom under dom 45 min var jag helt ensam i rummet under 30 min. När krystvärkarna väl startade var det nästan som en befrielse, och jag kan hålla med om att det kände som att bli akut skitnödig. Sen när bebisen väl hade kommit ut så försvan helt plötsligt all smärta, det var helt obeskrivligt hur konstigt det var när all smärta bara försvann.
Jag kan säga att jag är ganska blyg av mig och hade kläder på mig in i det sista men rocken och behån hade jag på mig hela tiden. och det där skrikandet som jag hade bestämt att jag inte skulle göra bara kom, jag låg där och var jätte frustrerad över att min kropp inte ville göra som min hjärna ville utan bara brölade på.
När det gäller belysning så fick jag veta i efterhand att man kan välja att ha dämpad belysning om man vill, vilket jag ska välja denna gång.
När man har riktigt förlossningsskräck så finns det andra alternativ, som tex kejsarsnitt eller planerad igångsättning. Då kan man själv vara med mer att bestämma vad som funkar bäst för just dig.

[lilletuss]

Hej,

Jag kände precis som du, stor skräck inför förlossningen. Jag var livrädd att jag inte skulle kunna hantera smärtan. Hade också sett alla dessa program på tv om förlossningar och det gjorde mig inte direkt lugnare
Men en sak kan jag lova dig, DU KLARAR DET!!!

Det är jättesvårt att beskriva smärta men jag ska försöka.
För mig kändes smärtan som mensvärk i ryggen och i nedre delen av magen.
När värkarna kom tätare och blev kraftigare så ökade såklart det onda men det var fortfarande hanterbart.
När vi kom in till förlossningen måste jag säga att jag hade väldigt ont så jag bad att få epidural. Jag var då öppen 6 cm så det var inte så konstigt att jag hade väldigt ont. Jag kände mig ändå ganska stolt över att jag klarat mig så länge utan någon smärtlindring. Epiduralen tog bort allt det onda så jag kan verkligen rekommendera den smärtlindringen.
I utdrivningsskedet gjorde det inte speciellt ont utan det kändes mest obehagligt.
Som att man håller på att skita på sig fast det inte går

Måste säga att jag inte heller va så glad i tanken att ligga naken och "utfläkt" inför massa okända människor. Jag fick byta om till en sjukhusrock när jag kom in till förlossningen och den hade jag på mig (stängd) under hela förlossningen. Det var först efteråt som de sa åt mig att knäppa upp den så att de kunde lägga min nyfödde son på mitt bröst.
Men jag måste säga det att när man väl ligger där och föder barn så bryr man sig inte alls om vad man har på sig eller inte
Din fråga angående belysningen kan jag tyvärr inte svara på... Har nämligen ingen aning om hur det var, hade liksom annat att tänka på.

Hoppas du blev lite klokare nu och att du istället för att gå och oroa dig kan se fram emot det underbara som kommer att hända

Kram och lycka till

[Enya]

Stort TACK för alla som svarat (och som ev. kommer att svara).

Så skriket beror inte direkt på smärtan om jag förstår det rätt utan det är för att man tar i! skönt att veta, jag har alltid trott att de skrek av ren och skär panik-smärta. Vrålen är det mest otäcka, jag blir väldigt illa berörd av dem. Jag kanske ska se på filmerna utan ljud i fortsättningen


Skönt också att man kan ha bh på sig under rocken, iaf när man får en ännu större byst.

Jag fortsätter att läsa och lära av er!

[Mullemamman]

Stort TACK för alla som svarat (och som ev. kommer att svara).

Så skriket beror inte direkt på smärtan om jag förstår det rätt utan det är för att man tar i! skönt att veta, jag har alltid trott att de skrek av ren och skär panik-smärta. Vrålen är det mest otäcka, jag blir väldigt illa berörd av dem. Jag kanske ska se på filmerna utan ljud i fortsättningen


Skönt också att man kan ha bh på sig under rocken, iaf när man får en ännu större byst.

Jag fortsätter att läsa och lära av er!

Fast i mitt fall har jag nog ändå skrikit just för att det gjort så dj***a ont och just i det skedet har jag inte kunnat ta i på något annat sätt eftersom det bara är i öppningsfasen. Däremot har inte skriket varit panikartat utan mer som ett vrål, det enda sättet jag har kunnat bli av med smärtan på.. svårt att förklara helt enkelt.

Tänk dig att du medvetet ska slå dig på tummen med en hammare och skriker av att det gör ont men att det på ngt underligt sätt då gör det lättare...

[L.Holm]

Innan jag vart gravid så va jag livrädd för förlossningen...ville ha barn men ville absolut inte gå igenom en förlossning....när jag väl vart gravid så hade dom tankarna försvunnit helt...fram till vecka 20..då fick jag panik..och ville verkligen inte gå igenom en vanlig förlossning....bara tanken på en vanlig förlossning fick mig att må illa...
men sjukvården vägrade ge mig ett snitt och jag gick med ångest i 20 veckor..

när de väl satte igång...så tyckte jag att de va olidligt...enligt mig gjorde de fruktansvärt ont...då hade jag 4 min emellan och de gjorde bara ont när värkarna kom...trodde inte de skulle bli värre än så i de läget...va fel jag hade!!!

efter ett dygn med dessa värkar va jag öppen 1 cm...alltså..de hade inte hänt ett sk***t...
då satte dom igång mig med eda...men eda tog inte och de kändes helt allvarligt som om nått skulle gå sönder när allt kom igång...

när jag hade mina värkar hade jag ont kring livmodern..som vid mens...fast 100 ggr värre då.
när dom satte igång droppet så fick jag ont i slidan...och de gjorde fruktansvärt ont..
jag pallade inte smärtan och låg och skrek och grät hysteriskt i 7 timmar med dödsångest, (jag trodde på fullaste allvar att jag skulle dö där och då av smärtan...)
tills dom gjorde en undersökning och konstaterade att jag va öppen 3 cm...inte mycke alltså..och dom fick ge upp och ta till snitt...
vilket för mig va en befrielse på alla sätt!!! för de va de jag ville ha...
jag va både rädd för smärtan samt att jag INTE ville ha en vaginal förlossning.

Jag har inte fått veta varför de gick så segt i öppningskedet..om de va nått fel eller om de va för att jag spände mig vid varje värk...vilket jag gjorde för jag inte kunde göra annat..

Jag klarar inte fysisk smärta i vanliga fall och hade en aning om att de skulle gå på detta sätt...då avslappning är en omöjlighet för mig även i vanliga fall...

hoppas jag inte skrämmer dig nu...för de är inte min mening alls....alla upplever de olika...och de går olika fort för alla..


Och när man väl är där...så struntar man i allt som har med pinsamt att göra!! man är bara så inne i smärtan att allt annat försvinner...

[Enya]

Innan jag vart gravid så va jag livrädd för förlossningen...ville ha barn men ville absolut inte gå igenom en förlossning....när jag väl vart gravid så hade dom tankarna försvunnit helt...fram till vecka 20..då fick jag panik..och ville verkligen inte gå igenom en vanlig förlossning....bara tanken på en vanlig förlossning fick mig att må illa...
men sjukvården vägrade ge mig ett snitt och jag gick med ångest i 20 veckor..

när de väl satte igång...så tyckte jag att de va olidligt...enligt mig gjorde de fruktansvärt ont...då hade jag 4 min emellan och de gjorde bara ont när värkarna kom...trodde inte de skulle bli värre än så i de läget...va fel jag hade!!!

efter ett dygn med dessa värkar va jag öppen 1 cm...alltså..de hade inte hänt ett sk***t...
då satte dom igång mig med eda...men eda tog inte och de kändes helt allvarligt som om nått skulle gå sönder när allt kom igång...

när jag hade mina värkar hade jag ont kring livmodern..som vid mens...fast 100 ggr värre då.
när dom satte igång droppet så fick jag ont i slidan...och de gjorde fruktansvärt ont..
jag pallade inte smärtan och låg och skrek och grät hysteriskt i 7 timmar med dödsångest, (jag trodde på fullaste allvar att jag skulle dö där och då av smärtan...)
tills dom gjorde en undersökning och konstaterade att jag va öppen 3 cm...inte mycke alltså..och dom fick ge upp och ta till snitt...
vilket för mig va en befrielse på alla sätt!!! för de va de jag ville ha...
jag va både rädd för smärtan samt att jag INTE ville ha en vaginal förlossning.

Jag har inte fått veta varför de gick så segt i öppningskedet..om de va nått fel eller om de va för att jag spände mig vid varje värk...vilket jag gjorde för jag inte kunde göra annat..

Jag klarar inte fysisk smärta i vanliga fall och hade en aning om att de skulle gå på detta sätt...då avslappning är en omöjlighet för mig även i vanliga fall...

hoppas jag inte skrämmer dig nu...för de är inte min mening alls....alla upplever de olika...och de går olika fort för alla..


Och när man väl är där...så struntar man i allt som har med pinsamt att göra!! man är bara så inne i smärtan att allt annat försvinner...

Nej, du skrämmer mig inte. Jag vill verkligen veta hur det känns och därmed ÄVEN de som upplevt det hela mer panikartat. Jag har fått känslan av att många vänner "städar" sina berättelser och besparar oss rädda de värsta detaljerna. Jag VILL verkligen veta så jag är väldigt tacksam även för ditt svar.

[sprallos]

Jättebra att du frågar och tar reda på hur det är för olika kvinnor, för det är så himla olika!

För mig var det helt klart öppningsfasen som var värst. Det är ju ett helt bäcken som ska vidgas på kort tid, klart det känns. Det är en värkande, molande, slitande känsla liksom. Jag minns att jag liknade det med att vara som en disktrasa i en jättes händer som liksom vrider trasan. Det känns som man ska gå av på mitten...För mig var smärtan väldigt centrerad till mage och rygg. Men mellan värkarna känns ingenting! Det är så coolt. Min barnmorska tipsade mig om att nyttja "nedförsbacken" till att vila på. Värken ser ut som en bergstopp liksom...först svagt lutande upp, det gör ondare och ondare, sen når man toppen och sen vänder det och blir mindre och mindre ont. Men väntar man på att det inte ska kännas alls, så blir vilan så kort. Nyttja nedförsbacken är mitt tips...+ ANDAS!

De första värkarna är mer lik mensvärk + stenhård mage (sammandragningar).
Sen blir smärtan starkare och starkare. Jag vet inte i vilken cm det blev värre, för dom undersökte aldrig mig pga vattenavgång. Men jag gissar att det är från 6-7cm till fullt öppet. Då är det inte roligt. Värkarna är starka, långa och det är inte mycket vila mellan. Det är här man lätt tappar kontrollen. Jag låg i det läget i badkaret på förlossningen...Helt fantastiskt skönt! Men det var svårt att ha kontroll då, det gjorde äckligt ont, så nästa gång vill jag ha hjälp, att komma ihåg att andas. För är det nåt som förvärrar allt så är det att spänna sig och hålla andan.
Sen, när det var som värst så blev jag MEGA bajsnödig...det var ingen lek. Fattade först efteråt att det var krystvärkarna som kom...trodde jag skulle bajja i badvattnet... Men det visade sig att det var Victor som var på väg och att få ta i och krysta är rent skönt, för mig var det det. Det hade jag lätt gjort 1 gång om dagen bara jag slapp öppningsvärkarna. Det är en sån kraft att man blir helt stum.

Sen på slutet när huvudet är som störst och (ursäkta ordvalet) skruttibangbang är som mest uttöjd, ja då bränner det....det är inte heller kul, men när den känslan är där, då rör det sig om sekunder innan allt är över så det tar man. Sen är allt det onda borta som om man släckt en lampa....bara väck! Tills dom ska bedöva och sy, men det slipper ju vissa... Jag hade ingen smärtlindring alls. Jag hade lustgasen i c:a 10-20 min när jag hade krystvärkarna men inte fick krysta pga att dom skulle sätta skalpelektrod, kanyl på mig mm.

Jag hade bara en rock på mig eftersom jag hade badat och den knäpper dom upp när barnet kommer på magen. Det känns mest naturligt att ha barnet direkt mot huden.
Ljuset i rummet var dämpat tills det var dax att krysta då dom tände lite, men man kan ärligt talat inte bry sig mindre!