MALIBU

[ValentineLK]

Hej
jag har på sista tiden märkt att jag har börjat oroa mig och tänka väldigt mycket på förlossningen. T.ex om bebisen ska hålla sig inne till vecka 40, om det finns plats sen på BB, hur det kommer att gå, om bebisen måår bra, om h*n födds som det ska,om vi kommer hinna förberedda allt inför det väntade barnet... oj jag blir alldeles yr i huvudet.

Är det någon mer som känner så?
Jag har också börjat drömma väldigt konstiga drömmar vad det gäller förlossningen... finns det fler som också gör det??

[Aurora]

Jag drömde att jag födde ett monster, men att det var det finaste jag sett ändå. Det var faktiskt en ganska häftig dröm, typ inget kan sabba en mors kärlek!

All din oro är normal! För mig släppte det mycket förra gången när vi fick gå på den där föräldrakursen (fast det var iofs väldit sent tyckte jag). Sen köpte jag en bok av Gudrun Abascal som var jättebra.

[ValentineLK]

Aurora, det var verkligen en konstig dröm, men det är just såna drömmar jag snackar om, att de är så konstiga men när man vaknar man känner ändå sån kärlek, oro, och frustration samtidigt...

Jag har inte fått gå på någon föräldrakurs ännu, kommer göra det snart och längtar till det med, men tycker ändå det är så sent jag få gå.
Kul att veta att jag inte är helt själv om såna konstigheter...hehe

[Ducksie]

Jag har inte haft sådana drömmar som ni, men drömde för några veckor sen att förlossningen var igång, huvudet tittade nästan ut och sen avbröts allting och jag kunde gå upp och gå omkring. Då gjorde det nästan inte alls ont, förhoppningsvis ett omen

Jag förstår din oro. Alla känner säkert en viss oro inför förlossningen; det är ju en situation man aldrig varit i förut (och även om man fött tidigare så sägs det ju att alla förlossningar är olika). Det är naturligt att fundera över händelseförloppet för det är ju inget man numera kan undvika. Barnet måste ju ut! Men vi får lita på att vi är omringade av välutbildad sjukhuspersonal när det gäller, och försöka minnas att kvinnor har fött barn i alla tider.

Jag är orolig för jag har egentligen aldrig känt smärta. Det närmaste jag varit med om var en natt en gång när min armbåge värkte pga slitageskada och uppsvullnad runt nerverna (handbollsmålvaktsskada). Jag har också dragit ut alla visdomständer, två i taget, men värktabletterna fungerade jättefint och jag behövde egentligen inte lida av smärta. Så min oro är att jag inte kommer att kunna hantera långvarig smärta utan bara kommer att gråta och tycka synd om mig själv.

Samtidigt vill jag ha en vaginal förlossning och hålla den så naturlig som möjligt, dvs om jag klarar av att vara utan epidural så tänker jag inte ta emot den. Min fästman tycker jag är galen och vill att jag ska ta emot all smärtlindring som erbjuds. Men jag får helt enkelt ta det som det kommer och bara bebis vänder sig med huvudet nedåt så är jag glad!

Ah, sorry, nu hjälpte jag knappast dig mycket med din oro och rädsla utan berättade mera om min egen. Förhoppningsvis hjälper dig vetskapen om att du inte är ensam!

Styrkekramar!

[Mysmonstret]

Om ni känner rädsla inför förlossningen, kan jag verkligen rekommendera boken Föda utan rädsla, av Susanna Heli. Den är riktigt bra! Jag håller på att utbilda mig till Doula, och har läst halva den boken än så länge.