Rumble of the ...

[Cookie-mage]

...hur ska man gå vidare?
Jag är 35 år, separerad sen i våras, men har under hela tiden haft sex m exet.. Lyssnat på hans ord om att vi kommer hitta tillbaka till varandra. Han har fått mig att tro att hans flytt till en annan kvinna var för vänskap o enkelhet.

Har nu konstaterat att jag är gravid i v 8. Han har hela tiden sagt att han ska stötta mig i det beslut jag tar. Hans vilja har varit att ha daglig kontakt med sitt barn... Jag har en dotter på 14 år sen tidigare. Hon o jag lever i vår lilla familj o Min dotter är helt inställd på att få en liten i familjen.
Jag kan bara inte ta bort detta lilla liv..det är ju trots allt gjort i kärlek o jag känner att jag kommer att lägga all min kärlek till exet på denna lilla.
Har nu bestämt mig o möts då av hat... Då tvingar jag honom till 1 barn o han säger sig mista sina andra 4. Han ber mig göra abort, nedans tid finns. Han säger att han kommer att göra allt för att ta över barnet när det kommit ut. Han säger att han inte vill ha barn med mig. Han säger att jag vill inte ha barn med honom..det kommer han ångra.

Jag är trorts allt 35. Jag är inte ute efter en ny man o även om det kommer in en ny man i mitt liv så är det första man inte gör..barn. Om åren går o jag vill ha fler barn.. då är jag 40, alltså inte ens säkert jag kan bli gravid.

Men hur gör jag???
Finns det ngn mer här med mer erfarenhet??
MVH K

[MalinM]

har tyvärr ingen erfarenhet av det... är gift, men inte skild, är bara 20 år och har inga barn sen tidigare, så förstår tyvärr inte hur du känner. Men lyssna inte på någon annan än dig själv, det är du som ska bära barnet i 9 månader, det är du som ska älska och ta hand om det, inte dina barn eller ditt ex. Det är vad du vill som är det viktigaste, och det låter ju som att du vill behålla det. Jag hatar när folk säger "ska barnet verkligen växa upp utan pappa, det är ju hemsk" ja visst är det tråkigt, men hellre att barnet får ett liv utan sin far än inget liv alls! eller?
Det är min åsikt iaf. Hoppas att allt går bra med graviditeten, om du fortsätter den dvs. Lycka till och massor av kramar

[Linnea F]

Det är ditt barn, din kropp och det vore väl mer upprörande om det vore tvärt om att du valde att avsluta graviditeten och han verkligen ville ha barn! Nej lyssna inte på honom, ingen pappa blir av med sina barn bara för att de får ett till. Vill han inte ha fler barn får han väl se till att hålla snorren i styr.
Han kommer inte kunna ta barnet från dig heller och han kommer säkert att äta upp sina ord när bebis väl kommer. Hoppas att allt går bra med graviditeten.

[MiaMichaela]

Det viktiga är att du tar ett beslut om vad som känns bäst FÖR DIG. Jag har inte varit i din situation, men kan berätta hur jag känner. Just nu väntar jag mitt 7:e barn, jag fyller 40 nästa månad, mina andra barn är i åldrarna 19 år-11 år. Denna graviditeten var inte planerad, jag blev gravid direkt i ett nytt förhållande. Men tanken på att inte behålla barnet fanns aldrig. Även om pappan hade valt att han inte ville fortsätta relationen så hade jag behållit Knyttet. Nu bor han 90 mil bort men kommer snart flytta ner till mig. Och att den blivande pappan till ditt barn hotar med att "ta över" bebisen när den är född, det kommer han ingenvart med. Såvida du inte är en tung missbrukare eller kraftigt psykiskt sjuk. Det är fruktansvärt att han säger och agerar som han gör.
Du låter som en klok kvinna, jag tror du kommer fatta ett beslut som känns rätt. Det LÅTER i mina öron som om du vill behålla det här barnet, då tycker jag du ska göra det. Just nu har jag en väninna som backar upp mig då Mattias inte kan vara med på ultraljud och annat som hör graviditeten till. Det fungerar ändå. Nu kommer ju Mattias flytta hit så småningom, men jag hade klarat ta mig igenom det själv, och mina barn som nu är ganska stora är oxå ett stort stöd.
Lycka till, du får gärna skriva av dig till mig om du vill och orkar.
Kram Mia

[stjärnfall]

När min son föddes bodde jag ihop med pappan..Och jag säger bara en sak; jag är hellre ensam (singel) än att jag är ensam i ett förhållande...Han fanns där men ändå inte..

Vi (jag och barnet) har många ggr haft det tufft (valde att separera och uppfostra pojken själv) men attans vad vi har lärt oss mkt..Man klarar mkt mer än man kan tro och jag lovar dig; man blir förbaskat stolt över sig själv när man grejjar det..

Sonen har växt upp till en tonåring nu med ett stort varmt ödmjukt hjärta...Det har hela tiden funnits bra förebilder i hans omgivning (hans pappa har mest bara bråkat)..

Önskar dig lycka till..Du är dig själv närmast och är värd det allra bästa )