18/5-12

[PiperH]

Hej

Känsliga läsare varnas - skriver rakt och ärligt från hjärtat och med färska detaljerade minnen...

Vet egentligen inte vad jag vill med denna tråd...men behöver skriva av mig. Kanske tröstar det någon som själv haft liknande eller samma problem att hitta andra som gått igen om det...kanske inte. Tråden kan kanske beskrivas som egotrippad, men behöver som sagt skriva av mig. Hoppas vid GUD att ingen känner igen sig...

Jag har precis haft en av det allra värsta helger man kan ha...

För en vecka sedan var jag gravid och överlycklig! Lyckligt ovetande om att jag bar omkring på ett dött foster... I fredags skulle vi gå in i vecka 13 och bli "officiella" med graviditeten...istället åkte jag in på gyn-akuten den dagen...

Onsdagen den 23 november (V 12+5) fick jag brunt på pappret när jag kissade på morgonen...ytterst lite men tillräckligt för att jag skulle blir LIVRÄDD. Har tyvärr ett MA i bagaget sedan 2007 och paniken steg. Bestämde mig för att försöka hålla mig lugn och avvakta under dagen. Om det inte blev bättre skulle jag ringa gyn på eftermiddagen lovade jag mig själv. Allt eftersom dagen gick så försvann den bruna flytningen och på kvällen var flytningen normalfärgad igen...sköööönt...pustade ut! Det lugnade verkligen att jag ju dessutom vid VUL i v 8 (7+5) sett vår lilla räka med ett litet minhjärta som slog så fint...klart det inte var någon fara... Gick och lade mig med lugn i hjärtat...

Torsdag 24 november...som vanligt på morgonen. Flytningen såg heeeelt normal ut ingen färg alls på den...gick ut med hunden, käkade frukost och gjorde i ordning mig för jobbet. Det sista jag gjorde innan jag gick till jobbet var att kissa...då kom det blod på pappret när jag torkade mig! PANIK IGEN!!! Vad händer!!!??? Ytterst lite, men ändå....Drar iväg till jobbet och inväntar telefontid hos BMM för att ringa min BM och rådgöra med henne. Störtgrinade vid varje samtalsperson (det tar ju ett tag när man ska prata med någon specifik och jag fick berätta om min situation ett par gånger.) När jag äntligen fick prata med min BM så kändes det lite bättre, men fick ändå rådet att ringa gyn för att åka dit för kontroll. Om inte annat för att "lugna dig själv lite" som hon uttryckte det. Den blodblandade flytningen blev mindre och mindre...under förmiddagen försvann den också helt...blev lite lugnare och tänkte åter på mitt lyckade VUL och på de otaliga tjejer som peppat mig här inne och även goda vänner med blödningar under graviditeten som det gått bra för...varför skulle det inte kunna vara okej med mig också?! Peppad men nervös åkter jag in till gyn på utsatt tid. Fick prata med vääärldens gulligaste läkare...när hon sa att : "ska vi titta efter med ultraljud hur det ser ut" så bröt jag ihop fullständigt!!!! Fick en väldigt obehaglig flashback till förra gången MA konstaterades med VUL:et...och mindes den ÅNGEST och vånda jag kände då när jag såg läkarens tomma ansikte som ramades in av oääändligt lång (tyckte jag) tystnad innan hon sa: "Det ser tyvärr inte så bra ut". Grinade hysteriskt en bra stund innan jag plötsligt blev som en avfjärmad robot (vet inte vad som hände med mig) och sa..."ja det är ju lika bra att få det överstökat"!! Klev upp i gynstolen och läkaren satte igång apparaten...tittade bekymrat på skärmen och sa..."det ser dessvärre inte så bra ut...tyvärr"...fostret jag ser är definitivt inte 12 veckor gammalt i alla fall...men vi måste gå till ett annat rum och kolla för att veta mer exakt... Och det gjorde vi och NOPE! Inte ett liv fanns att se på skärmen... Eftersom de tillbakabildas när de dör var det svårt att se exakt när det hänt...men jag vet ju att det hände efter v 8 i alla fall...i v 8 hade jag ju själv sett ett litet pickande hjärta på gynläkarens VUL-skärm... Vilket jag även talade om för läkaren!! kanske kunde det ge en "hum" om när den dog liksom... Var heeelt otröstlig nära på...kändes som jag aldrig skulle kunna sluta gråta...

Fick frågan om jag ville ha abortpillret direkt eller vänta (det är ju inte farligt att vänta om man känner för det...) ville absolut inte vänta.. mitt psyke klarade inte det! Fick Mifegyne (aborttabletten) direkt på plats av en BM som kollade att jag svalde den som jag skulle. Sedan fick jag instruktioner med mig hem på ett papper (hur hela förfarandet på kliniken skulle ske) och blev inskriven till avdelningen på lördagen (japp 48 timmar senare) och åkte hem. Skulle "leva som vanligt" under fredag och resten av torsdagen var infon jag fick. Det som skulle hända var att jag EV kunde börja blöda lite som något riklig mens och få lite mensvärk/molvärk, men själva "utstötningen" skulle jag få medicin för att starta på lördagen på kliniken när korrekt smärtlindring fanns att tillgå. Mifegyne ska "bara" avsluta graviditeten liksom... ...kan man ju tro...om man vill... Det blev idel tårar och mycket kramar inom hela familjen den kvällen (vi var samlade nästa alla)...vi sörjde och pratade om det som blivit och "plåstrade om" våra själar med kärlek...

Resten av torsdagen och hela fredagen flöt på utan några som helst problem...blödde i det närmaste ingenting och hade lite svag movärk till och från...helt utan problem att "leva med"...

Fredagseftermiddgen blev lite stökig med vår lille son. Han var febrig och dan, så vi bestämde att min sambo skulle vara hemma med honom istället för att vi skulle lämna bort honom sjuk till farmor (han hade 38,5 i feber lillstackarn) när jag skulle till kliniken på lördagen. Min mamma skulle vara med mig istället. Det kändes tryggt och skönt att ha mamma med (hon var med även vid mitt förra MA) och samtidigt slippa oroa sig för hur 2-åringen mådde..om han sjuk längtade efter mamma och pappa som skulle vara borta hela lördagen och längre än så kanske. Nöjd med den lösningen förberedde min lillkille och jag oss på lite fredagsmys i soffan bara vi två...Pappan jobbade kväll (det var ju inget konstigt med mig tyckte jag, så han kunde ju lika bra jobba sin kväll liksom..) Runt 20:00 började jag få lite intensivare menssmärtor...fortfarande ganska överkommliga, men tillräckliga för att jag skulle vilja ta ibumetin (hade fått ok på det OM jag skulle behöva )...tio minuter senare "exploderar" det i min mage!! Känner jag en sådan fuktansvärd smärta så det finns inte ord att beskriva den med!! HORRIBELT!! (man ska ändå komma ihåg här att jag har ganska HÖG smärttröskel när det gäller menssmärtor i vanliga fall)!! Samtidigt känner jag att det plötsligt FORSAR blod ur underlivet...utan uppehåll!! Känner att jag måste upp ur soffan och in på toa var ju för fasen på väg att blöda igenom bindan (en stor tjock "avslagsbinda")...med vansinnessmärtor och en livrädd liten 2-åring i släptåg kasar jag in på toa... när jag sätter mig där FORSAR BLODET UR MIG som om jag satte full sprutt på en vattenkran!! Livrädd att svimma av den plötsliga störtblödningen, vågar jag inte resa mig utan försöker jag få min tvååring att förstå att "mamma behöver telefonen"..."vi ska ringa till pappa på jobbet - kan E hämta telefonen till mamma"...utan resultat förstås...han var ju rädd och samtidigt hittade han massa roligare saker att göra i badrummet (tack och lov kanske)...Får på mig ny binda och byxorna...kasar på fötterna med en hand på möbler och väggar, ut för att få tag i telefonen (blodet RINNER ur mig hela tiden) livrädd och skakis ringer jag sambon...som inte svarar på jobbet!!! PANIK!! Ringer 100 gånger typ...ringer mamma....hon svarade inte (gissningsvis hade hon lagt sig redan hon skulle ju upp i ottan med mig till kliniken) ringer sedan min svärmor i panik (hon bor närmast) kunde hon komma...njaaa (hon reagerade i chock - jag förstår henne) men neeej herreguuuud gubben hennes hade ju tagit en öl så han kunde ju inte köra henne - PANIK igen!! (hon har cykelavstånd, men ingen av oss tänkte rationellt). Ringer pappa (som bor längst bort, 3 mil c:a, och är den mest lättstressade av oss alla -med undantag för min svärmor - INGEN är nervösare än hon) - han sa KOLUNGNT: "Självklart jag åker nu" och lade på i örat på mig! BÄSTA BÄSTA Pappa!!! <3 Ungefär samtidigt fick jag tag i min sambo som kastade sig i bilen och körde hemåt..samtidigt som min svärmor kom på att hon kunde ju fan ta cykeln ju, så hon var plötsligt också på väg...Mamma ringde upp också mitt i allt virrvarr så hon fick uppdate om läget.. Med kavalleriet på ingång FÖRSÖKTE jag hålla mig lugn för lilla E:s skull...inte helt lätt med blod forsande ur sig och FRUKTANSVÄRDA smärtor som kom i vågor rätt tätt... Ringde gyn, som sa...jamen kom in du...kan någon köra dig?! KÖRA MIG??? Vem fan ska köra mig med de smärtor och den paniken jag har (som alla ju har här)?! I mörkret??? På landsväg (hela vägen) utan viltsängsel alls... Vi ringde 112 och bad att få ambulans (som kom utan tjafs tack och lov) Lite pinsamt kanske, men nödvändigt...och TUR...med tanke på att smärtan intensifierades hur det nu är möjligt under förden till sjukhuset...lustgas blev min rädding...i korta perioder iaf...och en artificiell, med dock..."ljuspunkt" i min totala misär...gapflabbade (paradoxalt nog) i omgångar samtidigt med vansinnessmärtor...i kombination med jordens gulligaste ambulanssköterska så var det genomlidbart trots smärtan - hon pratade, stöttade och peppade mig hela vägen!! Underbara människa! På väg ut ur ambulansen satt de upp båren i sittande och precis när det klonkade till lite i båren..DÅ - gaaaah!! Det kom ut något mellan benen!!!!!!!!! "OJ!! Jag tror den kom ut nu"...svamlade jag i mitt lustgastöcken...Egentligen trodde jag inte på det själv... men hoppades att det liksom redan" var över" så man slapp sitta på toan, med plastpottan som uppsamlare varje toabesök... När jag kom in på rummet gick jag direkt på toa och plofs...på GOLVET hamnade en stor koagel (strl som ett barnmatsburkslock ungefär), den ramlade ur bindan när jag drog ner byxorna... Tittade på den "med lite kisögon" vågade inte mer än så). BM tog hand om den och tog med den till "sköljen" där en annan BM och en läkare skulle kolla om det var fostret...kändes lite liten för att vara efter v8 eftersom inget mer än en koagel (typ lervat blod) syntes..men vad vet jag ...jag är ingen läkare eller BM...

Fick till slut forfarande med horribla smärtor övertalas att gå från toan till sängen för att få morfin mot smärtan. Fick en morfinspruta...men den lindrade mer än tog bort smärtan...ont hade jag fortfarande Fick två citodon sedan till natten. Vi fick lov att stanna kvar över natten för observation (min sambo var med mig upp i ambulansen - lillsnubben hade ju både farmor och morfar hos sig så det kändes ok). Under natten innan jag lyckades somna så var jag på toan (med plastpottan) två gånger till och det kom ut några små koagler till och det sa de var "resten av graviditeten"...men en läkare skulle titta på den i sköljen också innan de var nöjda.

På morgonen kom en Bm in och pratade med oss och sade att läkaren tittat på det som kommit ut och konstaterat att allt var ute nu..så vi kunde åka hem...frågade lite frågor och fick lite instruktioner och efter frukost bar det hemåt igen. När vi kom ut i friska luften (solig dag till på köpet) så tog jag ett par djupa andetag med kall luft och sa till min sambo (som var ett enormt stöd och en riktig klippa i all misär) nu är det över...nu väntar vi ut det här och sedan kör vi igen! Han svarade "Absolut" med ett stort leende och så åkte vi hemåt (pappa hämtade oss). Nu kan man ju tycka att det var nog liksom...men icke

På lördagskvällen kände jag mig lite nedstämd och var lite ledsen i omgångar...min sambo och jag pratade om det förstås och jag sa att det kändes lite konstigt att en vecka tidigare var jag gravid...och nu sitter jag här med gravid kropp fast med en helt tom livmoder... Inget konstigt i den känslan förstås...Vi pratade mycket och blickade framåt tillsammans...somnade trots allt gott den kvällen.

Söndag 27 november vaknade pigg och utvilad faktiskt. hade minimal blödning och tänkte "det kanske går över riktigt fort det här". Tog en härlig morognpromenad med hunden och lillkillen. Min sambo jobbade som vanligt. Morfarn var över och fikade lite och sedan åkte jag och lillsnubben med farmorn på julskyltning och lite shopping!! MYS på hög nivå! När vi kom hem så började jag med maten och PANG!!! Just som jag börjar skala potatis så börjar jag störtblöda känner jag!!! Vad i helv....!??? Tänkte dock att.."det kanske är lite efterdyningar - har ju inte blödit så mycket alls efteråt"...tar mig in på toa (måste byta binda liksom) med blodet rinnande (igen) med lillsnubben i släptåg (ensamma igen) och sätter mig på toan...DÅ..UTAN ansträning alls - jag satt bara där- så kommer det ut något ur mitt underliv!!!! Stort som en korv...känns det som...och plumset i toan avslöjade att det INTE bara rörde sig om en koagel I panik tänker jag...måste fiska upp det och se vad det var innan jag ringer till gyn...måste ju veta om det var "normalt" blodkoagel eller (gud förbjude) något annat (vilket jag egentligen visste att det var).... Precis när jag var och letade efter gummihandskar så kliver min sambo in genom dörren (han slutade tidigare - tack och lov)!!! Blundar och "fiskar" upp det som ramlade ur mig och ner i toan...Det som kom ut var c:a 9-10cm långt allt som allt...en del såg ut som en okläckt kyckling och en del var en blodfylld ballong som satt ihop med varandra...:.(..Ringde gyn jätteledsen förstås och fick prata med en BM som inte alls var förstående... Hon menade på att "sådant händer ibland" man kan aldrig "garantera att allt är ute" "det är omöjligt att se bland allt blod" bla bla bla...van vad FAAN om man har minsta tvivel kollar man väl med VUL?????? Man meddelar väl inte patienten att "jo men allt är ute nu" och skickar hem dem?!?! Om du blöder mycket, får väldigt ont eller om avslaget börjar lukta illa ring oss då , står det på pappret!!! Men jag då: som själv - ensam hemma, med min tvååring som publik på toan...gick och skulle kissa och fick uppleva ångesten att fosteret kom ut där och då!! FAST jag levde i tron (efter info från BM som fått info från läkare) att allt var klart...vem ska jag ringa?!?! Hon som svarade på gyn sa också....ja men nu kan vi ju vara säkra på att att är ute...nu i alla fall...för det verkade som allt kom ut va?! (vilken jävla fråga)...sedan sa hon (som om DET skulle vara någon jävla tröst) . Ja men du vet att sådan här händer och sedan finns det ju de som själva väljer att avsluta en graviditet...det gör oftast det hemma...(ehhhh jaha...?...och??). Vad ska jag göra med min döda bebis???? Jaa antingen kan du kasta den...eller spola ner den om det känns lättare...det är det flesta som gör...

Har ringt gyn idag och begärt att få tala med den läkare jag träffade på torsdagen för att få en förklaring till varför hon inte antecknat min rädsla pga tidigare MA och varför jag inte fick "varning" om att dessa båda saker "ev skulle kunna inträffa"...hade jag fått den informationen hade ju situationen sett helt annorlunda ut....jag hade ju definitivt inte varit ensam vid de två tillfällena till exempel...den läkare som "konstaterade" att "allt var ute" på kliniken...?? var det en prao eller??" Hur vet man som förlossningsläkare inte hur ett foster äldre än 8 v ser ut?!? Om man har minsta tvivel...kollar man inte en extra gång då?! Ska få framföra detta till verksamhetschefen på gyn och även få prata med den läkare jag träffade på torsdagen (hon är ledig men åter nästa vecka) för att få klarhet i varför detta tilläts hända!!? Har precis blivit uppringd av sjukhusets kurator också och fått prata av mig lite...det känns rätt skönt. Hon tyckte verkligen att jag skulle få prata med både verksamhetschefen och läkaren för att få klarhet i allt. Båda två kommer på kuratorns inrådan ringa upp mig Skönt att få prata med dem också...även om inget kommer kunna göras ogjort...

USCH vad jobbigt - vilken pärs hela denna helgen varit. Inte blev det lättare av att min mamma fick läggas in med "lättare hjärtproblem" på söndagen heller... Hon är helt återställd och det var en tillfällig åkomma som tur var...en hon blev inlagd och uppföljd ett dygn nu...

Vet inte vad jag vill med mitt inlägg som sagt...med behövde som sagt bara skriva av mig...

Jag har en teori...obekräftad men inte motbevisad! Vid båda mina MA har p-piller/mini-piller varit inblandat direkt eller indirekt. Första gången blev jag gravid trots at jag åt P-piller OCH tog dagenefterpiller
Denna gång tog jag mitt sista minipiller 2 september, som också blev graviditetens första dag (ni vet sista mensens första dag) för 12-14 dagar senare var jag gravid. Min brors sambo blev gravid (tre år sedan) trots att hon åt minpiller och vid deras NUPP-test var fostret också dött fast de som vi sett hjärtat slå vid VUL innan. Hon fick skrapas...

Även om det "inte ska vara någon fara" att man råkar fortsätta ta till exempel minpiller fast man blivit gravid så är jag övertygad om att det var detta som var problemet även denna gång för mig! Logiken säger mig att om man äter substanser eller hormoner som ska stoppa kroppen från att bli gravid och man blir det ändå...så är det nog rätt stor risk att det går fel någonstans... Efter dryga två veckor finns nog en del "skit" fortfarande kvar i kroppen även efter sista pillret... Observera att jag inte har några belägg för detta, men en BM och en sjuksköterska som jag pratat med har ju sagt att man inte heller kan "bevisa" att det inte är farligt, så det är ju en teori lika god som någon... OCH jag vet att det finns flera som det gått bra för trots att de blivit gravida under tiden de ätit p-piller/minipiller... men jag tar det säkra före det osäkra nu...inga mer p-piller/minipiller för oss...visserligen ska vi köra igång med verkstad så fort som vi kan igen så NU är det inte aktuellt ändå, men kommer köra med annat preventivmedel efter nästa barn...

Tack för att ni orkade läsa...

Ha det gott!
Kram

[hallon75]

Skickar en kram - fick själv MF i fredags i v7+5...

[soet]

Jag beklagar VERKLIGEN allt du har fått vara med om Jag jobbar som ssk på en sådan avd som du hamnade på och jag har nog aldrig varit med om att vi har skickat hem en tjej i din situation UTAN att en läkare först har tittat med ultraljud för att konstatera om det finns eventuella rester kvar. Du är stark som tar dig igenom detta. Jag håller mina tummar för att det går vägen för er nästa gång. Massa kramar!!!!!

[Linosh]

Åh fina PIPER!!
Vilken pärs du gått igenom! Stackars stackars dig! Finns inte ord att beskriva vad du just gått igenom! Skönt att du fick prata av dig hos kurator om det nu kan vara till liten hjälp kanse???
Fick ju också missfall i fredags kväll. Måste med få skriva av mig Piper om det är ok??

Började som en brunaktig flytning på tors em. Sen inget mer på kvällen...

På morgonen när jag kissat kom det lite blod och jag visade sambon min. Han försökte lugna mig. Sen kom det mer och mer blod under dagen. Ringde MVC fick prata med min BM som var den som svarade i tele konstigt nog... ringde Gyn som sa att det var fullt och jag bad att vänta och se...
- Vaddå vänta och se!!!!
- jag vill veta nu!!!! lipa jag
Fick nummer till gyn om jag skulle komma in senare om det blev värre. Ok tänkte jag, kanske inte är så farligt....

- Ringde syster min och berättade vad som hänt. Hon sa att känns det inte som kramp så kan det ju bara livmodern som växer... försökte lugna mig. KLockan halv sju fick jag kramper. KRAMPER jättejobbiga som att vara i förlossning liksom... sen ställde jag mig upp från sängen. (sambon och lilleman satt vid tv:n) och blodet bara forsade ner för benen! PANG och jag kutade in på toan och skrek till Kalle
_ det här ser inte bra ut hämta tele vi måste åka in till sjukhuset NU!!!! Han ringde syrran som lovat att ställa upp med lilleman om vi behövde åka in akut.

in i bilen och andades som att man var i förlossning. Kände att det tryckte på liksom. ut ur bilen och kom precis innanför dörren på sjukhuset då nästa omgång med blodfors kom. smack! Ner i en rullstol och Kalle som sprang bakom kunde vi inte annat än att skratta mitt i all misär... herregud jag drog bara en slutsats.... MF...

Eftersom jag blödde så mycket (med klumpar) och hade såna fruktansvärda smärtor i magen fick jag en morfinspruta rakt iin i magen. Sen hjälpte den efter 10 min. Blev lugn. Låg och kollade på postkodmiljonären med min sambo som kramde min hand och frågade om han kunde göra nåt.

sen fick jag komma in till läkaren som hissade upp mig i en Gyn stol. Blodet rann ut hela tiden. Hon sa bara ok...
sen tog hon fram verktyg och drog ur en stor klump ( foster) kände navelsträngen efter... bara skakade i benen... men det kändes inte så mycket bara skönt att få ur mig allt. Hon kollade VUL efter och konstaterade att allt troligen var ute.. svårt att se med allt blod... fick en massa tabletter sen att ta för att stoppa blödningen och för magen smärtlindring. Hon sa att det såg fint ut efter och att jag skulle ta ett nytt gravtest om en vecka så kroppen fatta att fostret var ute och att jag inte var gravid längre... Allt gick i 110 och sen bara kolla jag på min sambo som höll på att svimma. Han var alldeles vit hela han med blå läpppar! Läkaren fick springa efter nyponsoppa, joghurt och mackor.. herregud vilken kväll...

Piper: Jag förstår att det måste kännas som ett totalt kaos för dig just nu... usch vilken traumatisk upplevelese du varit med om!!!! Åh tycker så synd om dig! Känner att jag kan inte klaga när läst ditt inlägg!! Usch tänk att få ut fostret i toastolen. Tur att din sambo kom hem i rättan tid. Vilka oproffsiga läkare och sjukhus!!! Tycker verkligen att du ska upprättlese för det som hänt dig! Ska inte behöva hända någon I Sverige!!!!!

Piper: Vi får ta nya tag och jag hoppas verkligen att vi kan följas åt du och jag! Skriva till varandra och prata om allt. Känns så bra att ha någon som råkat ut för samma sak!!!

De sa bara till mig att allt kommit ut och att fostret troligen dött i v7-8 och sen tillbakabildats som med dig Piper. Sen skötte min kropp resten liksom. Sen sa det att det vara bara att vänta tills nästa mens och fortsätta sen! Men jag vet inte få se hur jag käner. Måste gå ner lite vikt först känner jag. Gått upp 5 kg redan på denn grav. kul.... och här sitter man nu.... redan deppig och 5 kg pluss... kul liksom...

hoppas verkligen att allt löser sig för dig gumman! (Vi som skulle bli junimammor)

ja vi får se till att hamna i nästa grupp ihop!!!!

Massor av styrkekramar från en som varit hemma från jobbet idag!

[PiperH]

Jaa Fina Linosh!! Hur blev det så här???!

Klart du får skriva av dig här inne du också!!!

Gråter en tår när jag läser det som hänt dig också...att hon bara drog ut fostret liksom... Känns inte alls som det var mindre jobbigt än mitt FY sjutton!!

Jag har faktiskt skrivit till dig (PM) för att kolla om du kände för att fortsätta hålla kontakten här på minbebis....ja du kan ju läsa där anledningen och så

Har också gått upp 5 kg sedan inskrivningen (surprise att vi hade DET lika också...som så mycket annat under våra graviditeter OCH missfall samma dag!) lite skumt är det väl??? Känner lite för att gå ner dem OCH några till innan vi kör på igen..men vi får se hur det går....ska försöka iaf

Ska vi peppa varandra till motion??? Jag får inte springa eller crosstraina något alls nu på 3-4 veckor (gissar att det är samma för dig??), men efter nyår - då jävlar kör jag igång!! Kör på med promenader med hunden och cykel till jobbet nu och tänker bara njuuuuta i jul - underbara JUL!!!l!! Sen jäklar! Då ska jag ner om jag så ska ta till cambridge igen (gick ner 20kg med det för typ ett år sedan)...

Vill skicka alla kramar jag bara KAN till dig och de dina!! Fina, fina Linosh!!! Ta hand om er!!

*ljus och kärlek
Kram
Jessica

PS. Jag tänkte först ta paus från minbebis...men känner att det känns bättre att komma in här och skriva av mig lite...hänger kvar här tror jag...så du vet ju var du hittar mig om du vill skriva lite.. DS

[L8i]

Käraste Piper!
Jag är så fruktansvärt ledsen för din skull, det känns så hemskt att någon så fin som du ska behöva ha så här ont!
Jag hoppas att du och din familj kan trösta varandra och på något vis lyckas ta er vidare när ni slickat era sår.
Massvis med kramar Lottie

[PiperH]

Tack snälla Lottie för dina fina ord!!!!
Ta väl hand om fina magen

Kramar

[Brummen]

PiperH och Linosh fy katten vad ni har fått gå igenom sedan förra veckan! Gör ju inte att jag är mindre orolig inför UL på torsdag men är ändå skönt att höra att man inte går under helt om det värsta skulle hända. Ni var underbara att ha som gravidkompisar och det är alltid kul att läsa era inlägg!

Hoppas att ni lyckas snart igen och att det då går bra hela vägen!

Många kramar och lyckönskningar inför framtiden!

[Catwomen]

Vilka resor ni (Piper och Linosh) varit med om. Massa kramar till er

Hoppas ni båda blir återställda snart så kanske vi ses i någon härligt positiv tråd nästa år.

[Linosh]

Tack Brummen och Catwomen!! Ja verkligen mycket man varit med om på några dagar. Först tänkte jag att det här tar man sig aldrig ur, men jovisst! Man klara mycket som man inte tror!!
Så härligt med alla fina kommentarer här inne och så SKÖNT att få skriva av sig! Man behöver någon som lyssnar ibland utan att döma en

Catwomen: Klart att vi kommer att ses i nästa tråd, hade ju bara varit alltför roligt igen alltså!!!
Piper+ Linosh+ catwomen 2012 se upp - here we come!!!!