Cheesecake til...

[Aurora]

Jag kan ju bara svarar för mig själv, men faktum är att med såna där småknytten är det inte så mycket som kan ge upphov till skrik (i normala fall!). Värme/närhet, mat eller en present i blöjan är väl ungefär allt. Mest av allt vill de ju ha närhet och i det ingår också att ligga vid bröstet det är ju som mat och närhet/trygghet i ett liksom.

Vi födde på BB sthlm och då får man ringa dit efter man kommit hem med frågor de närmaste dagarna. Vi ringde kanske 3 gånger och jag vill minnas att det bara handlade om amningen, typ hur länge ska han ligga vid bröstet, hur vet jag att han får i sig, han har dåligt tag osv...Det var superbra! Andra saker man kan oroa sig för är diverse prickar /utslag och sånt, men det är väldigt vanligt. Försök läsa lite om de första dagarna nånstans där brukar det stå allt om typ hormonplitor och liknande.

Efter ett par veckor kan de också börja få ont i magen, men jag tror att de första dagarna är de beskonade från det. Men då har ni redan kommit in i föräldrarollen!

Kan också tillägga att jag inte har nån erfarenhet av barn eller bebisar alls, har inte ens tyckt om barn. Jag var jätteorolig innan över hur det skulle gå i början, men man lär sig otroligt snabbt!! Och kom ihåg; mammas och pappas närhet är det bästa trösten!!! Det kan ni aldrig skämma bort en liten bebis med!!

Lycka till!! Jag tror det kommer gå galant!!

[Aurora]

Måste bara säga också att jag tror aldrig man är "redo", för man vet inte vad som väntar. Däremot kan man ju vara typ ekonomiskt redo och så. Men det spelar ingen roll om man inte känner sig redo, jag gjorde aldrig det. Man blir redo när bebisen är ute!

[Ailenroc]

Jo det är väl så. Man lär sig rätt fort och som sagt så är det inte så många olika saker som ger upphov till skrik.
Men jag kan också fundera på hur det känns när det inte spelar någon roll vad man gör, utan bebis bara skriker. Den maktlösheten måste jag säga att jag är lite rädd för.

[Aurora]

Ailenroc: min son har/har haft kolik, den börjar gå över nu. Men vi märkte ganska tydligt att han hade ont i magen. Nu äter jag mjölkfri kost och han är mycket bättre, dock fortfaranade lite grinig på kvällarna. Förut skrek han otröstligt varje kväll i flera timmar och då spelade det verkligen ingen roll vad vi gjorde - det var FRUKTANSVÄRT!! De första dagarna var värst när vi inte visste vad som var fel. Sen lärde vi oss vilka tider han skrek och framförallt; det är inte farligt!! Visst, jobbigt som fan och stackarn har ju jätteont, men det är inte farligt! Men den maktlösheten är hemsk, att känna att man inte kan trösta och hjälpa sitt barn. Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga, man får bara stå ut. Försöka trösta så gott man kan och bära runt på barnet. Det är trots allt tryggare för barnet att få vara nära även om det inte slutar skrika. Och det är jätteviktigt att man kan hjälpas åt och avlasta varandra då.

[olivia99]

Jag hade bf i går och har varit orolig sedan jag plussade..Jag har dock barn sedan innan men är så rädd inför fl..
Jag känner igen mej i Dannies första inlägg,gud jag känner precis så inför manliga läkare och att visa mej...Jag skäms även för min sambo o visar mej inte naken för honom heller för jag skäms över min stora kropp..Min mardröm är praktikanter o läkar kandiadter o då manliga...Förlåt att jag säjer det men det käns skönt att höra att jag inte är ensam...
Går hemma nu o våndas över att fl ska börja o kan inte äta eller sova....

[knutsiri1]

Hej
För mig gick förlossningen jättebra, var inte orolig för den innan heller, men när jag skulle åka hem från BB då blev jag faktiskt smått nervös, för då var vi ju ensamma med vårt barn, vi kunde inte bara trycka på en knapp också kom det hjälp! Ändå tyckte vi att det var jätteskönt att komma hem, det kändes så lugnt där hemma och Hjalmar sov som en stock i sitt babyskydd. Han måste också ha känt av lugnet eftersom han sov så djupt. Vi var tvugna att kolla ett par ggr så han levde Ja, och sen rullade allting på, det finns ju ingen återvändo, men allting går. Man måste bara komma ihåg att stötta varandra. När ens partner är sur o irriterad får man försöka tänka på att han sovit dåligt tex. Men det är en period man får kämpa sig igenom. Det kommer inte att var så för alltid.

Oj, det blev nån sorts roman dethär
Jag är säker på att alla här kommer att klara förlossningen och tiden efter galant! Ta hjälp av personalen på BB! Det är mitt tips. De kan se när du lägger den lill* till bröstet så att du gör rätt.

Sen är det inte säkert att amningen funkar. Det gjorde den inte för mig. Hjalmar gick upp väldigt dåligt i vikt och jag var jätteledsen för det. Så jag började med flaska för att bättre kunna kontrollera hur mycket mat han fick i sig. Är helt klart för amning, men jag tycker inte om att man ska behöva känna skuld om den inte går bra.
Lycka till alla!

[Fjut]

Ojojoj tjejer vad jag känner igen mig i era tankar och situationer!
Här har ni en som planerade allt från kläder till vagga och spjälsäng och sängkläder filt i vagnen eller inte?
Ja ni vet... Man måste ju "boa" för bebisen.
Nu fick jag en liten tjej som absolut INTE ville sova i sin säng utan bara med mig (helst PÅ mig) Har aldrig använt vaggan....

Filten i vagnen visade sig vara helt värdelös när hon föddes i Februari... Åkpåsen var bättre...
Hon "skulle" ju sova och äta för det mesta...
Att hon sedan hade dygnetrunt-kolik i 4 månader och att jag fick bröstinflammation och mjölkstockningar på löpande band var inget jag hade räknat med.

Hade fått och köpt jättefina tröjor och små byxor...
Det som visade sig funka bäst var såna här bodys som man knäpper i grenen eller hela små overaller!

Man lär sålänge man lever, tänker jag nu i efterhand och det är så himla HÄRLIGT!

Det här med förlossningen var jag SÅ himla rädd för i slutet på gravven, när dagen D närmade sig så kom den där känslan smygande att:
-Herregud! Jag ska bli mamma och bebisen kommer att komma ut, vare sig jag vill eller inte!
The point of no return, lixom...
Alldeles som det inte hade varit det hela tiden? Ända sedan plusset på stickan?

Det var aldeles som det inte slog mig förrän ungefär två månader innan.

Tankarna snurrade, allt från att bajsa på sig, spy, spricka, smärta mm..mm
Jag planerade in i minsta detalj vid vilka centimeter jag skulle be om EDA och sådär.


Jag varnar känsliga läsare:


Torsdagen den 19:e Februari:
När jag vaknar på morgonen så känner jag att det sipprar men jag har inga värkar.
Förstod inte att det var vattnet eftersom det inte kom så mycket.

Ferdagen den 20:e Februari:
Ringer FL och dom ber mig komma in så får dom titta, men det är nog inte vattnet eftersom det inte kom så mycket. Fortfarande inga värkar.
När vi kom in så konstaterades det att det var vattnet, och vi fick tid för igångsättning på lördagen den 21:a klockan 10.
21:30 Bebisen rör sig inte så mycket som hon brukar... Blir orolig och ringer in.
BM ber oss komma in och vid 22:30 skrev vi in oss på Danderyds Förlossning.
Det visade sig att bebisen var stressad och det blev tal om Kejsarsnitt!

Hjääääälp!!! Det hade jag inte planerat för!
Började gråta, och spydde av rädsla rakt ut på golvet!
Hade ätit en hel påse gelehallon så på golvet låg en rosa sörja....

Kl 23:30 Såg CTG kurvan bättre ut och BM kände efter om jag var öppen över huvud taget.
5 cm utan värkar!
Kl 23:45 sattes värkstimulerande dropp in och jag svarade DIREKT på droppet.
Lägsta dosen och värkar direkt.
Kände att jag behövde tokbajsa och rusade in med droppställning och hela kittet in på dass. Och där hände det påde det ena och det andra... (inga detaljer)
Efter det så kom värkarna igång på riktigt.
Max på lustgasen och redan efter en timme brölade jag efter den där EDAn !
Klockan 03 ungefär ände jag att NU, jag måste krysta!
Efter en timmes krystande ungefär så kom lilla Tilde ut...
... 04:17....
En Helt otrolig känsla som inte kan beskrivas med ord!

Sedan var det ju dax för "resten" att komma ut.
Kände att det var dax att krysta igen och SPLATCH så FLÖG hela härligheten ut och dunsade in i väggen och ner på golvet nedanför BM:s fötter!
Innanför hade jag en kraftig blödning så dom slet Tilde ur mina armar och långt borta hörde jag nåt om aorta kompression och blodtransfussion....
Efter jag kvicknat till så håller BM på att ta av mina strumpor och den där snygga nattskjortan man får låna, en annan tjej stog och moppade golvet...
Jag hade förlorat 2 1/2 liter blod....

Men jag sprack inte!!!!
Fick bara sy två små stygn!

Trotts allt det där så var det en sån GRYM känsla att se vad kroppen klarar av.
Så häftigt, vilka urkrafter man besitter!

Men allt som jag varit orolig för... bajsa, spy, och den där känslan av nakenhet och utelämnande, var som bortblåst när jag väl befann mig i situationen.

Men jag tror det hör till att man är orolig, det är ju faktiskt en situation man aldrig har varit med om innan!

Oavsett vilket så är det värt det!

Oj det blev långt det här..

Lycka till.
Kramar Fjut.

[tinitah]

Jag ar oxa fruktansvart orolig...
har inte varit det innan men just nu sissta 2 veckorna kan jag knappt sova och koncentrera mej pa natt annat..(ar i vecka 35)bebis o skrack filmer i huvudet om allt ifran att bebis inte ar frisk...jag inte klarar av smartan ,inte ska forsta vad sjukskoterskorna sager(ska foda har pa mallorca) att jag ska ma daligt att ingen i min familj kan vara har...allt mojligt...snurra i huvudet...aven bajs fragan hihi och nakenheten har jag stora problem med da jag vid vanlig gyn undersoking mar illa innan jag ska dit...
Har en otroligt lung pojkvan och till o med orolig att han ska vara for LUGN han tycker lixom inget e farligt ...ah det dar gor inge ont ..blir nastan irreterad!ska foda en bebiiiiiis hallaaaa det kommer gora ont!
foresten..har far man ingen lustgas...och epidural vantar man laaaange innan man satter...langtar hem till svea nu kan jag lova!
nar har du ditt beraknade datum!
vill veta hur det gick for dej...ska halla tummarna for dej ..for tro mej jag vet hur det kanns att vara orolig
kramis

[knutsiri1]

Ojojoj, får ni ingen lustgas
Vad konstigt, det tar ju i princip alla i Sverige. Jag hoppas verkligen att det ska gå bra för dig. Men om du är så orolig, varför åker du inte hem hit o föder? Det hade jag gjort.

Lycka Till!

[LisaCap]

Känner starkt med dig, förstår din oro men tycker absolut att du ska ta hjälp. Är ju så trist om din oro ska bidra till att din förlossningsupplevelse blir mindre positiv. Det går verkligen att minska oron genom rätt förberedelse samt att hantera förlossningen och smärtan om du förbereder dig innan. Jag vet ett flertal riktigt bra ställen som skulle kunna hjälpa dig. Vet ju inte var du bor såklart. på vilket sätt tänker du själv att du ska förbereda dig?

Hälsn. Lisa