Cheesecake til...

Smoj · av **Smoj** 29 okt 2009, 17:15

Ibland vet man inte riktigt vad det är för fel på en.... :oops:

Jag älskar min lilla son som växer och sparkar i magen på mig, över allt annat, men jag vet inte hur jag skall klara allt som komma skall. Det är mindre än 2 månader kvar och jag får mer och mer panik. Jag är rädd för allt och jag förstår inte varför. Allt ifrån hur det kommer kännas när vattnet går, om något "pinsamt" kommer hända under förlossningen (man krystar ju liksom typ som om man går på toaletten har jag hört), till vad som kommer hända med honom. Kommer jag klara av att föda honom och kommer han må bra? Jag vill bara att han skall vara frisk....

Jag försöker tänka positivt, alla klarar ju detta på ett eller annat sätt, varför skulle jag vara annorlunda. Jag är inte så rädd för smärtan däremot - men allt annat.
Försöker undvika tankarna men dom kryper på mig mer och mer för varje dag som går. Hur gör man? Vad kommer hända? Hur kommer det gå sen? Kommer jag verkligen klara detta?

Vet inte om någon kan säga något som hjälper mig, men om ni tror ni kan så tveka inte. Behöver alla ord av hopp jag kan få....

Längtar så efter mitt lilla knyte, och jag hatar att känna såhär - som om jag redan är en dålig mamma... :roll:

Aurora · av **Aurora** 29 okt 2009, 17:20

Kanske inte kan hjälpa så mycket, men dina tankar är väldigt vanliga! Nästan alla oroar sig för både att bajsa på sig (ja, man gör det, nej, ingen bryr sig så släpp det och acceptera bara), och för att nåt ska gå snett. När det gäller det senare får man väl försöka tänka att det nästan alltid går bra och att vi i Sverige ändå är lyckligt lottade med bland världens bästa sjukvård!!

Hoppas det känns lite bättre iaf!

Och ja, du kommer klara av att föda!! Vi är trots allt gjorda för det, även om man ibland kan fundera!

Smoj · av **Smoj** 29 okt 2009, 17:35

Aurora:

Va härligt att höra någon som är så ärlig och rakt på!

Tack för svaret - det känns bara som om alla som är gravida tycker det är så HIMLA roligt hela tiden och allt är perfekt och dom är inte oroliga för något. Jag har haft en väldigt jobbig graviditet och varit orolig mest hela tiden. Min kropp har varit helt konstig i massa månader nu och jag är ju dessutom orolig. Skönt att känna att andra oxå känner oro och undran.... Man blir ju lite ledsen när det verkar som om alla andra är i himlen och säger att man är dum för att man inte är glad hela tiden...

Bara för att jag tycker det har varit väldigt jobbigt med ett MA + operation månaden innan den här graviditeten och har haft blödningar och sammadragningar och in och ut till FL och Försäkringskassan samtidigt som man mår piss under hela den här graviditeten.... det betyder ju inte att jag inte älskar min lilla kille??? Då hade jag väl ALDRIG I MITT LIV GJORT DETTA!?

Det är bara jobbigt för ibland känns det som om folk vill att jag skall övertala mig själv om att jag verkligen vill ha honom.... när min bäbis är det ENDA jag vill ha.

Dannie · av **Dannie** 29 okt 2009, 18:04

Jag känner igen mig. :wink:

Jag känner ingen större oro för smärtan. Däremot så är jag orolig för att råka ut för en manlig läkare eller studenter. Dessutom tycker jag inte om nakenhet och gynekologiska undersökningar så att ligga halvnaken i ett rum med andra människor kommer att vara den största utmaningen för mig. Det låter kanske löjligt men alla har vi våra egenheter. :roll:

En av mina största rädslor tidigare var också att bajsa på mig men jag har faktiskt kommit över det.

Vet inte varför faktiskt. Har pratat mycket om det och gjort mig bekväm med att det där är vardagsmat för barnmorskorna så det känns som det minsta problemet för min del nu.
Är mer rädd för att spricka och att blivande pappan inte ska få stanna kvar med mig och Gurkan över natten.

Det är väl så det är. Vi är alla olika människor med styrkor och svagheter. Smärtan antar jag att jag kan hantera. Det jobbigaste med det är att man inte vet vad man har att förvänta sig.

Du kommer att klara det fint! Det är ju svårt att förbereda sig på något som man inte vet hur det kommer att bli eller kännas men jag litar på det som alla andra säger om att man ska lyssna på sin kropp! Kvinnor har fött barn i alla tider! Och om det skulle bli problem så finns det kompetenta läkare och barnmorskor som gör allt de kan för att det ska bli så bra som möjligt för både dig och barnet.

Dannie · av **Dannie** 29 okt 2009, 18:12

Förresten så tror jag inte att alla gravida njuter av alla dagar i graviditeten.

Jag har mått förhållandevis bra och borde väl inte klaga alls enligt vissa men ibland så tycker jag att det är väldigt jobbigt att vara gravid. Magen är i vägen, man börjar bli tung, har diverse graviditetskrämpor som halsbränna som får mig att nästan kräkas, ett sjuhelvetes humör, är trött och jag har haft väldigt svårt att hänga med i den kroppsliga förändringen. Det är inte förrens nu som jag faktiskt tänker att det är en bebis där inne som sparkar och inte en alien.

Det är inte bara en dans på rosor att vara gravid! Inte att ha barn heller. Men det är väl värt det!

Danem · av **Danem** 29 okt 2009, 18:57

Som att jag hade dessa tankar när jag väntade Oliver,
fick helt plötsligt panik när jag var i vecka 34 och det var då jag kom på att jag faktiskt ska bli mamma och bebisen ska faktiskt komma ut vare sig jag vill eller inte.
Hur kommer det gå? Kommer jag överleva? Är bebisen frisk? Kommer jag att spy?
Totalt snurrande i hjärnan och det är svårt att veta före man har fött barn eftersom man trots allt aldrig har gjort det förut

MEN!
Jag lyckades pressa ut honom och härda ut alla värkar, jag är oerhört dålig på att hantera smärta men jag överlevde och kände mig som värsta superkvinnan efteråt.
Sälvklart bajsar man men det är inget att göra åt,
de flesta barnmorskor tar bort det utan att säga något eller att ens du eller din karl märker något. (Inte som min som kom in och sa högt och tydligt att det nog hade kommit bajs :lol:

)
Jag låg helt naken och brydde mig inte ett piss om att mitt underliv såg ut som något från en skräckfilm eftersom jag hade fått några ovälkommna gäster där haha,
jag klarade av att krysta och få ut en perfekt liten pojke!
Var livrädd för att spricka och kräkas men klarade mig från båda,
några bristningar som syddes men det brydde jag mig inte ett dugg om.
Vårat lilla underverk var på rätt sida om magen och var det vackraste jag någonsin hade sett

Jag trodde inte jag skulle klara av att föda men tji fick jag,
det är en gammal klyscha men ack så sant - vi ÄR byggda för att föda barn

Aurora · av **Aurora** 29 okt 2009, 19:04

Haha, jag var också helt näck!! Hade inte en tanke på att det skulle vara jobbigt eller nåt, när jag väl var i situationen dvs, innan kändes det jättekonstigt att vara naken bland "massa" främmande människor!! Men jag kan nästan lova er att ni inte kommer fundera på kiss och bajs eller nakenhet osv när ni väl är där, då har man lite annat fokus så att säga

det är nog tyvärr lite tabu att inte känna den där överväldigande glädjen när man är gravid, men jag känner igen mig och tror att det är väldigt vanligt. Jag var orolig hela tiden!! Tyckte de där nio månaderna KRÖP fram! Nu däremot går tiden hur fort som helst, och det är no för jag inte har samma oro.

Ailenroc · av **Ailenroc** 29 okt 2009, 19:16

Det här var en bra tråd tycker jag

Jag måste säga att jag är inte speciellt orolig för smärtan eller för att bajsa på mig eller nakenheten. Däremot är jag väldigt nervös för när allt är klart. Den där tiden när man blir ensam med bebis. Hur gör man? Eller när man precis kommit hem :shock:

Som tur är är vi ju två vuxna så på ett eller annat sätt lär vi ju få till det, men innan man lär sig hur bebisen fungerar och vad som är fel när hon skriker och sånt så måste jag säga att jag är lite orolig :roll:

På sjukhuset finns ju personal att fråga och som hjälper en, men när man kommit hem känns det ju konstigt att behöva ringa mamma varje gång lillskruttan skriker. :wink:

Hur gick det för er som fått barn och hur var den första tiden?

Ailenroc · av **Ailenroc** 29 okt 2009, 19:17

Smoj: Ursäkta om jag helt böt samtalsämne :oops:

Smoj · av **Smoj** 29 okt 2009, 20:02

Ailenroc:

Ingen fara

Det är också en sån sak jag tänker mycket på... Det var en fråga jag ofta fick i början av graviditeten... "Är ni redo för detta nu?" Då svarade både jag och sambon glatt ja, men för mig iallafall så börjar jag fundera och oroa mig för om jag verkligen ÄR redo...

Min BM säger till mig att jag har "perfekt kropp & ålder för att föda barn", och att jag har en stöttande sambo som kommer hjälpa mig genom allt så det kommer inte bli några problem. Men vilket ansvar det är egentligel!! Ett litet liv... som är beroende av mig...

En annan sak då tjejer... Det här med att amma... Alla i min omgivning verkar tycka att det är självklart att man skall amma så länge man bara kan. Det är viktigt med näringen och närheten... Den enda som någonsin sagt något annat är min svärmor som säger att jag måste må bra i det jag gör... Självklart vill jag amma, men tänk om jag inte kan....?

När jag fick MA tidigare i år hade jag en sån känsla av maktlöshet... Typ "Kvinnor är gjorda för att föda barn, så varför klarade jag inte det" Den känslan var så övertygande och tog över mig helt även om jag på ett helt annat plan visste att det inte var mitt fel. Jag är rädd att den känslan skall komma tillbaka om jagh tex inte kan föda vaginalt eller amma. Och att det skall förstöra den första tiden med min lilla älskade knott.... :roll:

Va skönt att det är lite tjejer där ute som ändå haft oro i sig precis som jag. Känner mig inte riktigt lika dum längre! Tack!

Kram