Status bland f...

[Coline]

Jag är gravid i 12e veckan. Jag har en sambo som är fantastisk på alla sätt och vis, förutom när det gäller den här graviditeten. Vi har varit ett par i 8 år och vi har bott ihop i 3.

När jag fick reda på att jag var gravid kom det som en chock! Jag åt piller och hade precis blivit klar med högskolan, men står utan jobb. Vi har pratat med vänner och familj, även varit på samtal med barnmorska om hur vi skulle göra, då v5. Jag visste varken in eller ut.

Han säger att han inte är redo för barn. Efter att ha pratat med barnmorskan kom jag fram till att jag ville behålla barnet. Hon trodde att en abort skulle bli oerhört jobbig för mej, och det är så jag känner själv. Vi har inte varit på inskrivningssamtal än, vi ska dit nästa vecka.

Men han säger att han inte vill ha barnet. Att det här är det värsta som kunde hända. Det enda han tycker är positivt med situationen är att han står här med mej, att det är jag och ingen annan. Men han vill absolut inte ha barnet.

Jag har börjat känna mej glad över det här nu! Jag tittar och tittar i spegeln och väntar på att det ska börja synas. Jag vill berätta för vänner hur det är.

Men han vill inte ha barnet.

Jag hoppades att det skulle ändra sej, jag har läst om så många som vänjer sej sakta mej säkert, men det har ännu inte blivit så här.

Jag känner mej ensam. Jag kan inte prata om att jag känner mej glad. Han tar det ifrån mej direkt. Jag kan inte vara glad helt och håller heller, när jag vet att han inte är det.

Hur klarar man av detta ensam? Det känns så mycket värre att "ha någon" men ändå känna sej helt ensam än att faktiskt vara ensam. Att känna sej sviken.

Han är suverän och han kommer inte att lämna mej. Han säger att det här gjort att han kommit på att det är jag som är den rätta för det här med honom. Men inte just nu. Inte än på flera år.

Jag behöver verkligen någon att prata med. Finns det någon som varit i samma situation?

[maria_73]

Hej Coline!
Jag läste några liknande inlägg under ensam gravid. Kika in där.Det verkar inte helt ovanligt att blivande pappor hade tänkt sig barn lite senare.
Eftersom han älskar dig kommer han att älska barnet, tråkigt bara att du inte kan dela glädjen nu med honom. Men det kanske lossnar snart i alla fall. Du får glädja dig dubbelt så länge!

[Jag]

Inte lätt det där.
Även om man skyddar sg så är de ju inte helt 100% säkra.

En Abort ska man aldrig någonsin göra för någon annans skull, då kommer man ångra sig bittert.

Om han inte gläds med dig, så berätta det för de du vill berätta för och gläds med dem istället.
Förr eller senare kommer han ikapp, och skulle han mot förmodan inte göra det så är det i första hand hans förlust.

Försök få honom att gå till en kurator eller nå och prata av sig.
Han har inte rätt att lägga över sina känslor på dig.

VArför vänta flera år undrar jag dessutom? vad är det som gör att det är så fel nu?
Situationen är Aldrig den bästa att skaffa barn, vill man hitta hinder så hittar man dem och vill man bara se allt som inte blev som man tänkt så är det inte konstigt om man mår dåligt.
Däremot, om man väljer att se allt som är bra, se det fina och välja att hitta lösningar på de problem som en graviditet och en bebis kan orsaka så är hälften redan överstiget.
Man väljer själv sin inställning.
Och jag tycker det är dags att din sambo väljer en annan inställning än den han hitills valt.

Glöm inte att tjejerna här på MB är grymme bra att ha att stötta sig emot när det känns jobbigt och underbara på att glädjas med en själv när nästan ingen annan gör det.
Detta vet jag av egen erfarenhet!