Rumble of the ...

Stina · av **Stina** 26 dec 2010, 07:53

Ett par vänner i vår bekantskapskrets har skiljt sig och det får mig att fundera på hur långt jag själv skulle stå ut om det var så att man kände att förhållandet har misst sin glöd och det bara är bråk hela tiden.

Att gå i samtalsterapi skulle vara en självklarhet för mig och det tror jag även för min sambo. Man kämpar väl in i det sista för sina barns skull?

Det jag undrar över är om ni andra skulle lämna er partner för bråk utan samtalsterapi eller hur skulle ni göra?

soma · av **soma** 26 dec 2010, 08:50

Att bryta upp en familj för att förhållandet "tappat sin glöd" tycker jag är trams. Det är någon slags drömvärld folk lever i om man tror att det ska kännas som första tiden man var tillsammans. Samlivet kommer att funka toppen ibland och ibland kommer det att bli lite trist :oops:

. Livet är ingen romantisk komedi, även Jude Law blir trist efter 10 år...

Det som många gör - tycker att förhållandet har tappat gnistan, skiljer sig och sen träffar nya är ju bara ett ekorrhjul. För såklart kommer man att tappa gnistan med den nya också. Den nya är bara ny ett tag och gnistan blir vardag och då är det dags att bryta upp igen. Man måste bygga förhållandet på andra saker än gnistan

Det är klart att man ska ha det härligt tillsammans, ta hand om varandra och allt det där. Men man måste vara realist - det kommer aldrig bli som när man kysstes första gången. Det är en annan slags känsla.

Om jag skulle skilja mig skulle det handla om helt andra saker än gnistan. Fast sen ser jag mig också som en svan - I mate for life... finns säkert andra här som inte håller med! Vad säger ni tjejer?

les fleurs · av **les fleurs** 26 dec 2010, 09:10

Jag har alltid gått in i förhållanden med inställningen att det ska hålla för livet. Men tyvärr har jag träffat några dåliga killar och en riktigt farlig som det höll på att kosta mig livet att vara med.
Även om det var extremt så menar jag att det är kanske svårt att se utifrån när människor lider i en relation.

Men jag tror att det är värt att hålla ihop med sin partner, varje människa som man släpper in i sitt liv får man ju bindningar till och det blir som om man ger en liten bit av sitt hjärta till många olika som sen försvinner med dem.
Om det inte är våld, missbruk eller otrohet ( vissa kan ju komma över sådant, men jag har iaf full förståelse om det blir en anledning till separation) inblandat så tycker jag att man ska försöka rädda sitt äktenskap. Att försöka genom terapi, att träffa en själavårdare/diakon eller någon annan metod som man tror på, jag tror verkligen att det är värt det i slutändan.

Kram till er alla och ta hand om er och era familjer!

Miss_K · av **Miss_K** 26 dec 2010, 10:09

Hej!

Detta är ett ämne som ligger mig nära eftersom min mamma själv är skild två gånger. För mig var det en otrolig lättnad när mamma och pappa skilde sig, även fast detta inte var någonting som pappa ville. Det är faktiskt inte särskilt hälsosamt för barn att växa upp med föräldrar som inte kan umgås med varandra på ett bra sätt. Så att barn alltid far väldigt illa av skilsmässor tror jag inte alls på.

Själv är jag inte gift men älskar min sambo och det här med att glöden försvinner tror jag att man kan tolka på olika sätt. Relationen jag var i innan var av det slaget att det faktiskt inte fanns någon glöd alls iaf från min sida. Det fungerar inte i längden, hur mycket kompisar man än är.
Det är slitsamt att inte någonsin känna lust eller åtrå efter sin partner, att inte vilja mysa på ett kärleksfullt sätt. Så visst kan glöden försvinna, det tror iaf jag. Den relationen varade i sju år innan det totalt kraschade.

Som jag sa tidigare så älskar jag min nuvarande sambo och visst är vi inte nyförälskade och vill ta på varandra hela tiden men vi uppskattar och respekterar varandra både som partners och människor.

Frågan är hur man hade reagerat om relationen var fruktansvärt dålig och man inte orkade mer och grät mest hela tiden för att det var så dåligt och mannen vägrade gå i terapi. Det känns som ett väldigt vanligt scenario i många relationer.

Sedan måste jag säga att jag blir arg när vuxna människor inte klarar av att sköta en skilsmässa på ett bra sätt. Barn måste känna sig sedda, älskade och uppskattade.

Så ser jag på det ... :oops:

Miss_K · av **Miss_K** 26 dec 2010, 10:17

Ville bara tillägga att det är med min nuvarande som jag har barn, vi har varit tillsammans i fem år och jag har aldrig känt mig olycklig på samma sätt som i min förra relation. Är så glad att det inte blev några barn i den förra relationen för då hade jag säkert plågat mig igenom fler år.

Mjstiger · av **Mjstiger** 27 dec 2010, 00:03

Jag och min man har varit tillsammans 11 år gifta snart 10år. Och vi är kära som tusan!

Visst blir det tjafs nångång ibland men vi kommunicerar alltid! Och nu har man barn och det har inte förändrat någonting, mer planering. mer tid går åt till våran dotter.

Vi glömmer inte att säga att vi älskar varann, klapp på axeln, en kram, kyss, puss, frukost på sängen, spontana grejer, som en snabbis kanske? Eller ut och fika, middag, kryssning, billigt till Åbo eller vad man vill åka, det finns 12H. Sitt och ha mys hemma, med vad som helst, partners favoritmusik, tv program, poppa popcorn,chips, kex med ost... OSV...
Samtalsterapi trorjag på om man är ärlig utan att ta illa upp på varandra..
Om det inte funkar så gå egna vägar.
Barn mår
bättre utav det, tro mig barn VET MER ÄN VAD MAN TROR, dem känner på sig och det blir oro, trygghetskänslan osv. Hos äldre barn hör mer och förstår mer dem mår dåligt utav det. Ibland måste man tänka på sig själv om det går så långt med skilsmässa . När inte föräldrar mår bra tillsammans mår inte barn bra heller.
MJ

Suzy_q · av **Suzy_q** 27 dec 2010, 06:27

Jag säger bara att man ska aldrig, aldrig bara hålla ihop för barnens skull. De har de bättre med skilda föräldrar. Så små dom är så känner de av den dåliga stämningen o mår frukransvärt dåligt. Hällre två glada föräldrar än ett olyckligt hem....