Rumble of the ...

[kullagulla5]

Hur kan en del människor påverka ens liv så mkt. Jag lever med min sambo, som jag älskar över allt annat - vi har det så bra ihop, jag menar vi verkligen trivs ihop, vi är som bästa vänner....ni förstår vad jag menar.
Grejjen är att min familj - då menar jag syskon och föräldrar de påverkar mig så negativt - jag är sladdbarnet vilket innebär att mina syskon även beter sig som morsor. Allt jag gör ifrågasätts, tillexempel så har jag undvikit för mina syskon att berätta att jag har sagt upp kontakten med farsan - när det är kalas mm så låtsas vi om som ingenting, vi spelar ett spel, fast man egentligen skulle vilja be han flyga o fara med sina j*la åsikter, men ingen inte ens jag vågar sätta mig emot honom han har ruskig respekt i vår familj - underligt va!
Morsan o jag vi är fortfarande vänner, men ingen i min familj har träffat min nuvarande sambo, då har vi ändock varit ihop över ett år, men med tanke på pappas ogillande vågar jag liksom inte trotsa honom och visa upp min sambo - fegt av mig och synd om min sambo, men har man levt upp med att aldrig gå emot pappa så ligger det liksom kvar! Och nu är jag med barn så om jag inte berättar snart lär det synas och de komer man väl få en hel del gliringar (inte snälla sådanna) jag e rädd för att pappa lyckas vända mina syskon emot mig och få dem att tycka som han. Kan ni ge lilla mig några goda råd på vägen?

[Alvin]

Har också en väldigt konstig familj. Älskar mina tre yngre systrar men mina föräldrar har jag sagt upp kontakten med. Så jag vet hur det känns. Mina föräldrar försöker hela tiden spela ut oss systrar mot varandra, gullar med en i taget och utesluter en annan. Helt sjukt, men nu har i alla fall jag och min man tagit avstånd ifrån dem.

Det låter konstigt men man kan faktiskt välja sin egen familj. Det har vi gjort, har jättebra kontakt med min mans far och hans fru. Helt okej kontakt med hans mor och hennes nya sambo med barn. Vi har dessutom jättebra vänner som också hör till familjen plus våra tre syskon i var. Varav de äldre syskonen har respektive. Man behöver inte stå ut med en familj som bara gör en illa. Alla behöver inte ha en kärnfamilj enligt normen.

Känns ännu viktigare att ta ställning när man väntar eller planerar barn, vill absolut inte att våra barn ska behöva vara med i mina föräldrars cirkus fram och tillbaka! Har tom utsett ny "mormor och morfar."

Lycka till och ta hand om dig!

[Kaizakavater]

LÅt dem ge sina gliringar men vänta innan du berättar. Berätta för din mamma så får de andra ta det hur de vill när du är längre gången. Då blir du lugnare och tryggare också kanske? Min mamma vet om det, men inte min pappa ändå fyller jag 32 år! Samma respekt sak här.. Hrmf
MIn sambos föräldrar vet heller inget än men de bor oxå 50 mil bort... Men det är inte av någon särskild anledning vi inte berättat för dem än. Vi tänkte skicka en av UL bilderna till dem efter vi varit på UL ( om allt går bra förstås)
Mina närmsta kompisar vet om att jag är med barn...Ingen har frågat än - syns ingenting än ( beror på hur jag klär mig oxå)

Pepp och stå på dig det är bästa rådet! Det är er lycka o deras gliringar ska inte behöva röra om för dig

Kram

[Misty]

*känner igen mig*
Har aldrig kommit bra överens med min pappa, men har bra kontakt med min mamma. Känner igen det där att man spelar ett spel och låtsas som allt är jättebra.
Jag berättade bara för min mamma (men eftersom mamma och pappa fortfarande är tillsammans så fick han ju också reda på det sen)
Men det är DITT liv, inte hans... Det är ju bara du som kan veta vad som är bra för dig!
Jag hoppas verkligen dina syskon tar ditt parti, för det är inte din pappas sak att ta ställning till om ni ska ha barn eller inte!

*önskar dig lycka till*
*kramar om*

[kullagulla5]

Ni E för GOA - En stor bamsekram till er =)

[kullagulla5]

hur tycker ni att jag ska säga till mina syskon då

[Alvin]

Har du bra kontakt med dina syskon kullagulla? Jag berättade för mina två systrar som är 24 och 18 på en gång när jag hade fått veta att jag gravid. (Fick sedan MF tyvär). Minsta systern är 16, bor hemma hos föräldrarna och fick inte veta något. (Hon är också lätt förståndshandikappad så hon skulle inte kunna ta ett sånt besked så bra tror jag, dessutom så berättade jag inte för föräldrarna alls och ville inte sätta henne i en knepig sits).

Känner du att ni har bra kontakt och du har förtroende för dina syskon så tycker jag att du kan berätta att du är jätteglad för att du ska få barn helt enkelt. Behöver inte vara så svårt. Känns det jobbigt så kan du ju alltid vänta tills det börjar synas...

Har nog inte sagt grattis till dig heller, så GRATTIS till magen!

[Minime]

Känner igen mig med...

F.d. fosterbarn och hade en mindre bra fosterfamilj. Biologiska föräldrar är helt enket bara uteslutna. Men har haft jättesvårt med fosterfamiljen, speciellt den äldsta systern. Men stå på dig, och som några här säger: Man väljer sin familj. Och framför allt; man väljer hur mycket skit man skall ta ifrån dem som faktiskt skall vara sina närmaste!

Jag har nu en underbar sambo och kommer sjukt bra överrens med hans föräldrar (de är nästan som mina extra föräldrar) mina fosterföräldrar flyttade jag ifrån när jag var 17, då jag bestämde mig för att det fick vara nog, men även efter har de varit "elaka". Det är fortfarande konstigt emellan oss men för mig känns det bättre eftersom jag inte låter dem trycka ned mig.

Sträck på dig och gå med högt huvud! Det är verkligen ditt liv och kan de inte vara glada över att du skall bilda familj med någon som är bra för dig och som du älskar, ja då får du ursäkta med då är det inte mycket till familj och ha.

Se till att du, sambon och bebben tar hand om er ordentligt och mår riktigt gott! *kramar*

[kullagulla5]

tackar tackar - vad rörd jag blir ni e för goa. och som svar på din fråga Alvin, nä jättebra kontakt har jag inte inte så att jag känner att man kan prata med dem om allt, de e så pass mkt äldre än mig att de är som 3 extra mammor, om ni förstår vad jag menar. ingen av min familj har träffat min sambo.